Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Festernas fest för alla oss hycklare

Annie Lööf och Alice Bah Kuhnke. Visar liksom många av oss andra i sociala medier att de anser det yttre vara något viktigt.
Annie Lööf och Alice Bah Kuhnke. Visar liksom många av oss andra i sociala medier att de anser det yttre vara något viktigt. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Under strecket
Publicerad

Söndagskrönika | Fåfänga

En vecka efter Nobeldagen vet vi att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke kammade hem guldpokalen i kategorin ”mest omtalade”. Hennes klänning har nu diskuterats i otaliga sammanhang: i slott och i koja, i tv-paneler och fikarum, på middagsbjudningar och i kön på mataffären, i klassrum och på bussen. Min personliga åsikt? Den är av mindre betydelse för kommande resonemang, men bara för att ha bekänt färg i denna folkets tydliga vattendelare: jag tyckte att kulturministerns uppenbarelse var enastående – hon bar upp den spektakulärt läckra klänningen på ett mycket elegant sätt.

De kritiska frågor och synpunkter som återkommer varje år äger emellertid sin relevans. Balansgången mellan den oförblommerade fåfängan och den seriösa substansen är dock inte omöjlig att klara av. Det perfekta dragläget är kanske vad vi kallar stil, och för sådant finns inga exakta mått, utan är precis som hur den brittiske författaren, konsthistorikern och tv-personligheten Sir Kenneth Clark definierade civilisation: ”Vad är civilisation? Jag vet inte, men man känner igen den när man ser den”.

Annons
Annons

Varje år bjuds svenska folket att som publik se när kungligheterna dinerar med andra eliter. Själv bänkar jag mig framför tv:n och tycker att Public Service gör rätt i att ställa detta till allmänhetens beskådan. Och för den som är mer intresserad av kärnan, har den skattefinansierade etermediemenyn i år varit rikligt tilltagen av nobelpristagarnas föreläsningar, kvalificerade diskussioner liksom fördjupande och förklarande vetenskapsprogram. Den som har hyst större intresse för utvecklingen av kryoelektronmikroskopi för högupplösande strukturbestämning av biomolekyler i lösning, än för klimatpolitik i klänningsform, har kunnat få sitt lystmäte.

Men vi är många licensbetalare som bevisligen känner att festernas fest, den vill man inte missa. Det estetiskt fulländade lockar; dukningen, blomstren, ljusen, maten. Musiken och dansen. Höjdpunkten: pristagarnas tacktal. Men också åskådan av det vackra folket, de upphöjda. Ceremonierna. Processionerna. Klänningarna, frisyrerna, smyckena. Kunniga kommentatorer guidar oss via frasig lammsadel och frostig blåbärsbavaroise, till smaragder och sidenduchesse, som vore vi besökare på ett levande museum.

Och då kommer frågan om hur vi betraktar dem som rör sig i detta museum. Framförallt gäller detta kvinnorna, eftersom utrymmet för individuella variationer är mycket snävt för män som deltar i Nobelfestligheterna. Och här händer något intressant. I världens tredje mest jämställda land, styrt av en feministisk regering, bejakar vi plötsligt att en icke oansenlig del av festen utgörs av en skönhetstävling mellan damerna, med tonvikt på tygkonstruktion men indirekt även kvinnornas frisyrer och kroppshållning. Hur de bär upp sin klädsel.

Annons
Annons

Samma offentliga personer som fastslår (accentuerat i kölvattnet av #metoo) att flickor och kvinnor ska ha rätt att bli bedömda för sitt inre och inte sitt yttre, att utseendefixeringen bland tonårsflickor som på nysvenska tar sig hjärtskrikande uttryck i sociala medier, har gått för långt, och att det är skamligt när kvinnor objektifieras, de deltar ändå med liv och lust i frossandet av exponeringarna och bedömningarna av de kvinnliga festdeltagarnas attribut.

Somliga festdeltagare lägger upp bildserier i sociala medier av tillblivelsen som vore det en snabbspolning av My Fair Lady; vi får se hur frisyren görs, hur klänningen sitter både fram och bak, och när sminket läggs. Det kan man absolut se som ett fiffigt sätt att uppmärksamma de yrkesskrån som gör jobbet. Att framhålla duktiga designers, sminköser och frisörer. Men rent krasst gör sig kvinnan i den stunden till ett objekt, vars yttre förändring är målet. Och vi kan, utan att varken överdriva hennes fåfänga eller underskatta vår intelligens, anta att hon vill visa att hon är nöjd med sitt utseende, och att detta faktum är tillräckligt viktigt för henne för få henne att posera på bild för sin omvärld.

Jag också, är bäst att nu inskjuta. Jag tittar mig i spegeln innan jag går till jobbet. När jag går på fest vill jag känna mig extra fin. Kläd-, sko- och smyckesdesign, smink och frisyrer är viktiga för dem som känner det angeläget att det yttre ska ha något samband med självbilden. Jag lägger gärna tid på sådant. Generellt sett tycker jag att extravagant är roligare än lagom, i alla fall på fest. Beroende på sammanhanget turas sticka ut och smälta in om att trumfa varandra. Det yttre tillhör de ickeverbala signaler som påverkar kommunikationen mellan människor. Sådant får man tänka på. Nog händer det att jag tar en selfie. Dessutom: att framträda i tidning med vinjettbild ska ni veta är en vederkvickelse för varje pretentiös själ.

Annons
Annons

På Nobelfesten samlas bevisligen några av de smartaste hjärnorna och de djärvaste kreationerna. Att ägna sitt utseende och yttre tid och möda (till en viss gräns, givetvis) står inte i motsats till att vara intresserad av eller förmögen till det inre och intellektuella. Det är inte min poäng här. Min poäng är att vi inte är riktigt sanna, när vi säger med vår mest auktoritativa röst till barnen och tonåringarna att det är det inre som räknas.

För det yttre är väldigt viktigt för oss vuxna också, oavsett det handlar om att se tillräckligt ren, hel och anställningsbar ut när vi går på jobbintervju, vill vinna röster i val eller stilpoäng i Askungegrenen på Nobelfest. Att kultur- och demokratiministern motiverar sin uppseendeväckande extravagans med ett politiskt motiv är begåvat, men bara delvis trovärdigt; hade hon i stället för modedesignern Bea Szenfeld bett Gustav Fridolin sätta saxen i vitt papper och nylonrör, hade sannolikt klimatbudskapet för ministerns del nog behövt prioriteras bort.

Ty vi är fåfänga. Vi bryr oss om vårt utseende. Vi kommenterar hur vi ser ut, direkt till varandra eller bakom rygg. Vi ger varandra komplimanger. Återkommande gör vi oss till objekt att beskådas – ett självporträtt på Facebook i festkläder vill inte säga ”mitt inre är så unikt och begåvat”, utan ”jag tycker att jag är snygg”. Det ser de unga. Och som bekant gör de unga inte som vi säger. De gör som vi gör.

Så vad gör vi? Fåfängan är en av de sju dödssynderna (faller tillsammans med arrogans och förmätenhet inom ramen för högmod) därför att vi alla, mer eller mindre vällustigt, återkommande låter oss frestas av och falla för den. Jag befarar att tillvaron skulle bli tämligen tom och outhärdlig utan ett hyggligt mått av fåfänga. Fåfänga kan få folk att både kamma sig och göra goda handlingar (ja, motsatsen också). En Nobelfest utan glittret och glamouren vore ingen riktig fest. Men jag tänker att vi kanske borde vara mer hederliga i vår retorik om det inre och yttre. Den är ju så genant lätt att genomskåda.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons