Annons
Recension

Sibelius/Nielsen-festivalFestivalstart med bryskt tolkad Sibelius

Sakari Oramo
Sakari Oramo Foto: FOTO: JAN-OLAV WEDIN
Under strecket
Publicerad

Sibelius/Nielsen-festival

Genre
Konsert

15–26 april. Stockholms konserthus.

Varför tänka smått när man kan tänka stort? Det var konserthuschefen Stefan Forsbergs reflektion från scenen när ”världens största Sibelius–Nielsen-festival” drog igång i onsdags inför ett nästan fullsatt konserthus. 24 symfonier blir det, och det innebär förstås verk från fler pennor än de båda 150-årsjubilarernas.

Alls inte fel, men formelartat utfört. Här har man imponerande nog nio nordiska symfoniorkestrar till sitt förfogande men lyckas inte ta sig ur standardrepertoaren med undantag för ett par verk. Kunde inte en lämplig parhäst till Nielsen vid något tillfälle kunnat vara Rued Langgaard (särlingen som kvävdes av Nielsen)? Kunde inte Allan Pettersson, 100-åringen som Sverige i princip förträngde 2011, fått plats som stormkokande nordlig symfoniker vid sidan av Sibelius istället för Tjajkovskij?

Visst visade inledningskonserten att det finns paralleller mellan ryssen och finnen (”Pathétique”-symfonin hade spelats i Helsingfors två gånger innan Sibelius satte igång med sitt verk), men detta är mer intressant ur den musikvetenskapliga synvinkeln än ur hörvinkeln. Det blev snarare som att äta en blodig älgfilé som dessert efter en redig björnstek.

Annons
Annons

Ursäkta den kulinariska metaforen, som skulle ha gjort Adorno förtvivlad och som faktiskt är lite missriktad. Med Stockholmsfilharmonikerna och chefdirigenten Sakari Oramo händer det nämligen inte sällan att ett sönderspelat partitur framstår som aldrig tidigare hört. Tjajkovskijsymfonin inleddes visserligen relativt konventionellt, men från första satsens genomföring bröt stormen lös. Genom att både stegra och glesa ut svarade Oramo för en häftigt polariserande tolkning.

Att Sibelius har Tjajkovskij som sin främsta modell i sin första symfoni var något Oramo och orkestern var mindre intresserade av än av den modernitet som ständigt framskymtar. Tillsammans tog de fram de bryska övergångarna, de märkliga upprepningarna, de kärva klangerna. Därför minskades enhetligheten, men nog blev det något av emotionell överstimulering mot slutet.

Också nästa kvälls program kombinerade två mollsymfonier, men med betydligt skarpare kontraster på notpapperet. Brahms fyra är ett verk där oron pyser fram mitt i det formella mästerskapet. Medan Brahms hann en bra bit in i medelåldern innan han kom sig för att fullborda en symfoni hade Nielsen inte hunnit bli 30. Det märks: en dåtida kritiker talade om ett barn som leker med dynamit.

Ryske dirigenten Alexander Vedernikov – chefdirigent för symfonikerna i Odense, med andra ord orkesterbesök från Nielsen-land, Fyn – hade med faderlig omsorg plockat bort de farliga leksakerna. Istället stod han för ett bekymmerslöst musicerande som betonade flöde framför detaljer, ibland på ett sätt som både satte ackuratessen på spel och minskade sprängkraften. Redan här brukar man annars kunna spåra Nielsens modernistiska vitalism.

Eftersom samma inställning gällde också i Brahms hamnade verken närmare varandra än väntat. Så blir det när det sympatiska gör sig gällande: det fungerar attraherande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons