Annons

Yukiko Duke:Fet entreprenör gav oss ordet ”banta”

Våra ansträngningar efter att bli slankare kallas att banta – efter begravningsentreprenören och pr-geniet William Banting.
Våra ansträngningar efter att bli slankare kallas att banta – efter begravningsentreprenören och pr-geniet William Banting. Foto: Mujo Korach/TT

Ända sedan andra halvan av 1800-talet har svenskar beskrivit sina försök att gå ner i vikt som att banta. Men få av oss minns att det var en brittisk, korpulent begravningsentreprenör som gav oss ordet.

Under strecket
Publicerad

I det viktorianska England var begravningsentreprenören William Banting (1797–1878) känd som ett pr-geni. Han var mannen som moderniserade kungahusets begravningar och såg till att allmänheten kunde delta på ett mer aktivt sätt. För eftervärlden är han dock mer känd som författare till den 20-sidiga skriften ”A letter on corpulence” (1863), ett vittnesmål om den egna kampen mot svår övervikt.

William Banting kom från en förmögen familj som i generationer hade tagit hand om det brittiska kungahusets och aristokratins begravningar. Familjens begravningsbyrå hade fört storheter som drottning Victorias gemål, prins Albert, och hertigen av Wellington, krigshjälten från Waterloo, till den sista vilan. Banting tyckte om storslagna fester med god mat och dryck och fick med tiden en imponerande kroppshydda. Länge skämtade han godmodigt om sin korpulens. ”Stora skepp byggs inte av klent virke”, brukade han säga och klappa sig på den trinda magen.

Han klarade inte längre av att knyta sina skosnören själv och hade sådan ledvärk att han måste gå baklänges nedför trappor.

Annons
Annons

Men när han 1862 gick i pension, vägde Banting – som bara var 1,65 m lång – hela 93 kilo. Enligt egen utsago ledde varje liten ansträngning till att han ”pustade och svettades enormt”. Han klarade inte längre av att knyta sina skosnören själv och hade sådan ledvärk att han måste gå baklänges nedför trappor. När även syn och hörsel påverkades av övervikten fick han nog och sökte hjälp hos olika läkare. Han följde deras råd slaviskt: drack vämjeliga tinkturer, pinades i heta ångbad, rodde och red långa sträckor varje dag. Ingenting hjälpte.

Banting var på väg att ge upp när han mötte öronkirurgen William Harvey, en välkänd liberal samhällsaktivist och nära vän till Charles Dickens. Harvey reste – i likhet med många andra progressiva, brittiska läkare – ofta till Paris, ett dåtida centrum för experimentell medicin. Där hade han stött på Claude Bernard, en av den moderna medicinens förgrundsgestalter, vars rön blev ett genombrott för förståelsen av diabetes. Harvey insåg att det fanns en relation mellan fetma och diabetes, samt att fetma borde kunna reduceras med kostomläggning. Den första patient som han provade sin tes på var William Banting.

Skriften blev en internationell bästsäljare och ledde till en Bantingfeber i Europa.

Den nyblivne pensionären fick strikta order. Harvey förbjöd honom att äta bröd, smör, mjölk, socker, och potatis. Han fick heller inte dricka sin favoritdryck, öl. Motsträvigt gick Banting med på att försöka följa rekommendationerna. Resultatet lät inte vänta på sig. På mindre än ett år gick han ner 20 kilo, hörde och såg bättre och kunde gå på vanligt vis i trappan. Lycklig över sin nyvunna kroppsliga frihet ville Banting sprida kunskapen om kostens betydelse för viktminskning. Han gav därför ut sin skrift ”A letter on corpulence”, som raskt sålde i 50 000 exemplar och översattes till de flesta europeiska språk. Skriften blev en internationell bästsäljare och ledde till en Bantingfeber i Europa.

I dag minns ingen längre William Banting ens i hans hemland. Men i Sverige kallar vi, alltsedan Bantingfeberns dagar, våra ansträngningar att bli slankare för ”bantning”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons