Annons

Andres Lokko:Fick man ynnesten att höra träffade hans låtar rakt i hjärtat

Daniel Johnston i dokumentärfilmen ”The devil and Daniel Johnston” från 2005.
Daniel Johnston i dokumentärfilmen ”The devil and Daniel Johnston” från 2005. Foto: Sony Classic/Kobal/REX

Kurt Cobain beundrade Daniel Johnston över allt annat. Denna säregna artist som led av schizofreni och bipolaritet och trodde att han var ”Casper, det snälla spöket” och träffade rakt i hjärtat.

Under strecket
Publicerad

Ethan Moore lägger en ros framför Daniel Johnstons muralmålning ”Hi, how are you”, som han gjorde samma dag han dog.

Foto: Nick Wagner/AP Bild 1 av 4

Kurt Cobain i Nirvana gick ofta klädd i en en t-shirt som visar omslaget på Daniel Johnston kultalbum ”Hi, how are you”. Bilden är från 1992.

Foto: Steve Double Bild 2 av 4

Ett ljus brinner framför Daniel Johnstons muralmålning ”Hi, how are you”, som han gjorde samma dag han dog.

Foto: Nick Wagner/AP Bild 3 av 4

En ung ”Daniel Johnston” i dokumentärfilmen ”The devil and Daniel Johnston” från 2005.

Foto: Complex / Complex Bild 4 av 4

Ethan Moore lägger en ros framför Daniel Johnstons muralmålning ”Hi, how are you”, som han gjorde samma dag han dog.

Foto: Nick Wagner/AP Bild 1 av 1

De vuxna spökena ville bara skrämmas, men inte Casper. Han ville bara få en vän. Det var inte så lätt eftersom alla han mötte blev livrädda. I de första tecknade filmerna om Casper från 1940-talets mitt blir Casper så förtvivlad att han, aningen paradoxalt, försöker ta livet av sig eftersom han är så ensam.

Daniel Johnston identifierade sig med Casper, skrev sånger om honom och trodde sig ibland vara Casper. Han drabbades en gång i 1990-talets början av en psykos under en flygresa i ett litet propellerplan och, eftersom Johnston just då trodde sig vara ett vänligt litet spöke och därmed odödlig, kastade han ut startnyckeln genom fönstret. Planet kraschade men alla överlevde, smått mirakulöst.

Ethan Moore lägger en ros framför Daniel Johnstons muralmålning ”Hi, how are you”, som han gjorde samma dag han dog.
Ethan Moore lägger en ros framför Daniel Johnstons muralmålning ”Hi, how are you”, som han gjorde samma dag han dog. Foto: Nick Wagner/AP

Artisten och konstnären Daniel Johnston, född 1961 i Kalifornien, inledde sin karriär med att dela ut kassetter med undermåligt inspelade popsånger till förbipasserade på gatan i Austin i början av 1980-talet. Han led av schizofreni och bipolaritet och behandlades under många och långa perioder på mentalsjukhus. Han gick bort i onsdags i sviterna av nedsatt njurfunktion och en misstänkt hjärtattack.

Annons
Annons

Kurt Cobain i Nirvana gick ofta klädd i en en t-shirt som visar omslaget på Daniel Johnston kultalbum ”Hi, how are you”. Bilden är från 1992.

Foto: Steve Double Bild 1 av 2

Ett ljus brinner framför Daniel Johnstons muralmålning ”Hi, how are you”, som han gjorde samma dag han dog.

Foto: Nick Wagner/AP Bild 2 av 2

Nirvanas Kurt Cobain var hans kanske mest inflytelserika tillskyndare.

Han försökte också sälja sina kassetter via postorder och några av dem nådde kritikeromhuldade musiker som Minutemen och Sonic Youth, som förälskade sig i Johnstons barnlikt eftersträvansvärda transparens. Den naket naiva uppriktigheten, utan några filter mellan hjärtats mening och vad som kom ut i musiken, utgjorde ett ideal för hans lärjungar, Johnston själv förstod inte hur man ens skulle kunna göra på något annat vis.

En sång i synnerhet, ”True love will find you in the end” blev något av hans ledmotiv och även, är jag rädd, en ouppfylld dröm.

Kurt Cobain i Nirvana gick ofta klädd i en en t-shirt som visar omslaget på Daniel Johnston kultalbum ”Hi, how are you”. Bilden är från 1992.
Kurt Cobain i Nirvana gick ofta klädd i en en t-shirt som visar omslaget på Daniel Johnston kultalbum ”Hi, how are you”. Bilden är från 1992. Foto: Steve Double

Nirvanas Kurt Cobain var hans kanske mest inflytelserika tillskyndare, Tom Waits en hängiven beundrare och Lana del Rey spelade för bara några få år sedan in en egen version av Johnstons ”Some things last a long time”.

Fick han någon att skratta genom sin blotta uppenbarelse så var det också okej.

Det har alltid funnits röster som har känt sig manade att påpeka hur gallerister, konsertarrangörer och skivbolag cyniskt har exploaterat en svårt psykiskt sjuk person och behandlat honom som något man visar upp på cirkus.

Ett ljus brinner framför Daniel Johnstons muralmålning ”Hi, how are you”, som han gjorde samma dag han dog.
Ett ljus brinner framför Daniel Johnstons muralmålning ”Hi, how are you”, som han gjorde samma dag han dog. Foto: Nick Wagner/AP
Annons
Annons

En ung ”Daniel Johnston” i dokumentärfilmen ”The devil and Daniel Johnston” från 2005.

Foto: Complex / Complex Bild 1 av 1

Men för Johnston, som så länge levde på lånad tid, var musiken och hans konst – som oftast utspelade sig i ett mycket egensinnigt superhjälteuniversum – lika viktig som luften han andades. Oavsett varför någon ville ta del av den förblev Johnston genuint tacksam. Fick han någon att skratta genom sin blotta uppenbarelse så var det också okej.

Jag minns en konsert med Daniel Johnston i Allhuset på Stockholms Universitet vintern 2002. Innan spelningen satt Johnston vid ett bord och lät sig intervjuas medan han bälgade i sig burk efter burk med Fanta, det måste ha stått ett trettiotal tömda burkar framför honom. Ibland somnade han bara, till synes mitt i en mening, vaknade till och halsade ännu en Fanta medan han artigt undrade var han var någonstans.

Men hans nakna sanningar om ensamhet och kärlekstörst träffade alla som hade ynnesten att höra dem rakt i hjärtat.

Sällan har jag tänkt på hur stor procent av publiken som bestod av mer eller mindre kända musiker. Alla var de här för att se och höra en av scenskräck skakig herre som, enligt konstens traditionella regler, varken kunde sjunga eller ens riktigt spela.

Men hans nakna sanningar om ensamhet och kärlekstörst träffade alla som hade ynnesten att höra dem rakt i hjärtat.

Få, om ens några, andra artister eller konstnärer hade Johnstons förmåga att med en sådan smärtsamt rörande självklarhet tonsätta drömmar om det allra mest basala, det absolut viktigaste i livet.

En ung ”Daniel Johnston” i dokumentärfilmen ”The devil and Daniel Johnston” från 2005.
En ung ”Daniel Johnston” i dokumentärfilmen ”The devil and Daniel Johnston” från 2005. Foto: Complex / Complex
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons