Annons

Figaros roande allvar talar till vår tid

"Figaros bröllop" som i kväll har premiär på Kungliga Operan, skrevs ursprungligen som en drift med 1700-talets franska ståndssamhälle, men den rymmer med sina roll- och maskspel en tidlös identitetsproblematik.

Under strecket
Publicerad

När Mozarts opera "Figaros bröllop" ("Le nozze di Figaro", 1786) spelades vid förra sommarens festspel i Salzburg i regi av Christoph Marthaler, utgjordes scenen av en vigselbyrå uppförd i glas där samtliga agerande var i färd med bröllopsbestyr. Borta var således det grevliga palatset med sina gemak och parken med skuggande kastanjeträd och hemlighetsfulla paviljonger - en sådan ståndsmässig miljö förknippar man ju annars vanligtvis med denna 1700-talsopera efter Beaumarchais komedi "La folle journée ou Le mariage de Figaro" ("Den galna dagen eller Figaros bröllop"). Nertonad var också satiren över det hierarkiskt styrda samhälle som grevens hus avspeglar i pjäsen.

Då Beaumarchais skrev "Figaros bröllop" hade han för sin del avsikten att samtidigt roa och förmedla ett allvarligt budskap till publiken. Pjäsens vinjett lyder: "Om intrigen än är galen / leder vettet skämtet rätt". Redan från början antyds således i texten den dubbla avsikten hos författaren. Teaterns främsta moraliska uppgift är att demaskera de moeurs dominantes (konventioner) och missförhållanden - eller vices (laster) - som döljer sig i samhället, fastslår han i sitt i efterhand nedtecknade förord. Kanske var det i själva verket på grund av denna samhällskritik och för att undgå censur som Beaumarchais förlade handlingen i "Figaros bröllop" - liksom föregångaren "Le Barbier de Séville" ("Barberaren i Sevilla") och efterföljaren "La mère coupable" ("Den skyldiga modern") - till Spanien och inte till sitt hemland Frankrike.
Ludvig den XVI:e hade redan 1783 dömt ut denna förvecklingskomedi som "détestable" (förskräcklig) och förbjudit den att visas vid hovet i Versailles. I stället sattes den upp för första gången på Comédie Française i Paris året därpå, i april 1784. Dessförinnan hade flera indignerade röster från etablissemanget höjts med krav på strykningar. Inte minst upprördes man över själva handlingen: Figaro, tidigare barberare i Sevilla, arbetar numera som betjänt åt greve Almaviva. Före kvällen är det tänkt att bröllop skall stå mellan honom och tjänsteflickan Susanne. Den lyckliga tilldragelsen riskerar dock att gå om intet då även greven åtrår Susanne. "Le comte" ämnar bedra grevinnan och utnyttja sina rättigheter i egenskap av herreman - sin droit du seigneur - och förföra den unga flickan. Alla problem löser sig dock sedan Figaro tillsammans med grevinnan och tjänstefolket snärjt greven med hjälp av listiga intrigers garn.

Annons
Annons

Obarmhärtigt dras alltså ett löjets skimmer över "le comte Almaviva" och dennes uppträdande och krav såsom seigneur. Redan att låta en herre och man överlistas av sina underlydande och av sin hustru, innebar ett angrepp mot dåtidens franska klassamhälle. Därtill lade Beaumarchais vissa repliker i munnen på Figaro - i dennes monolog i femte akten - vilka utgjorde en direkt kritik bland annat av adelns privilegier: "Vad har ni gjort för att äga så många förmåner?" I en tid då det tredje ståndet växte sig allt starkare och då revolutionen inte var långt borta, är det inte underligt att sådana utfall provocerade makten samtidigt som de applåderades av den breda allmänheten. Ty pjäsen blev en stor publikframgång.
Enligt ovan nämnda förord var det framför allt om detta sociala missförhållande - "disconvenance sociale" - som pjäsens seriösa sidor talade. Och driften med 1700-talets ståndssamhälle ömsom fördömdes, ömsom bejublades således av Beaumarchais samtid. Den här satiren över förhållanden i Frankrike under l'ancien régime är förvisso inte längre aktuell. Återstår det för oss i dag alltså endast att uppfatta komiken i "Figaros bröllop"? Som jag förstår pjäsen rymmer den, vid sidan av den tidsbundna problematiken, stråk av allvar som ännu berör och som speglar också vår tids förhållanden. Paradoxalt nog finner jag att detta allvar handlar om lek och spel - om de många spel som döljer sig i spelet.

Med hjälp av en symbolik hämtad från teaterns ämnessfär, genom anspelningar på masker, roller och pjäsintriger, framställs människolivet i "Figaros bröllop" som en rad föränderliga positioner, det vill säga som ett enda långt spel. Ty såsom samhällsvarelser är vi alla förbundna med varandra, tycks mig denna seriösa komedi illustrera. Ett sådant beroendeförhållande tvingar oss, för att låna pjäsens egen metaforik, att agera skilda roller i olika typer av situationer, att snabbt byta mask så snart scenen förändrats och medaktörerna bytt plats. Denna mask- och spelsymbolik genomsyrar hela Beaumarchais text.
Så talar den unge betjänten om dagen som grytt i första akten som en pjäs på vars framförande hans egen och vännernas lycka beror. Närmare bestämt är det fråga om grevinnans och tjänstefolkets komplott mot greven: "Figaro: [...] Vi måste gå igenom ordentligt vad vi ska göra, så det inte blir som för såna där skådespelare som aldrig spelar så illa som just den kvällen när kritikerna håller sig vakna. "I den franska texten förekommer formuleringen "nous recorder", här översatt med "gå igenom vad vi ska göra". Detta uttryck ingick förr i skådespelarnas vokabulär under repetitionerna och innebar då att noga förbereda sig och att vara samspelta. Ordvalet bidrar på så sätt till att förstärka jämförelsen med skådespelare. Redan inledningsvis framställs därmed gestalterna runt greven som en väl hopsvetsad teatertrupp där samtliga medlemmar skall se till att spinna en god intrig omkring sin herre. Sålunda förbereds, då scenen går upp för "Figaros bröllop", samtidigt ett skådespel i skådespelet.

Annons
Annons

Längre fram i handlingen består utmaningen för pjäsens huvudpersoner bland annat i att övertyga "le comte" om att det är Figaro och inte den lille pagen - greven är trots sina utomäktenskapliga planer mycket svartsjuk på denne unge pojke som svärmar för hans hustru - som setts hoppa från grevinnans fönster. Figaro, som till en början inte alls vet vad det är frågan om, står inför sin herre just som en aktör inför sin publik och söker febrilt efter den rätta repliken. Grevinnan och Suzanne intar då snabbt rollerna av sufflöser och tack vare deras teaterviskningar når scenen sitt slut utan att Figaro, bildligt talat, tappar masken.
Vidare återkommer ofta själva uttrycket "intrig", såväl i förordet som under komedins gång. Beaumarchais tycks utnyttja ordets tveeggade betydelse av handling inom ett teaterstycke - tack vare denna innebörd kan det tolkas som en del av textens övriga masksymbolik - och av dubbelspel. På ett bokstavligt plan förekommer det i sin senare betydelse av ränker och list. Så bidrar det till exempel indirekt till att karakterisera Figaros personlighet när han säger sig "vara född till att bli hovman". Enligt förordet kräver nämligen detta yrke bland annat en skicklighet just i att spinna intriger. Figaros egen uppfattning är för övrigt att på dessa intrigers krokiga vägar styrs samhället överlag. Det framgår bland annat av följande replikskifte mellan honom och greven om "politik":

**
*Greven: Det skulle räcka att jag lärde dig lite om politik.

Figaro: Politik kan jag. [...] verka betydande så gott man kan, skicka ut spioner och ordna pension åt förrädare; fiffla med brev och ljuga och bedra och sen försöka förgylla de tarvliga medlen med att syftet var så viktigt: det är politik det, så sant jag lever!

Annons
Annons

Greven: Äsch! Du talar om intriger!*
**

I denna dialog skänker den förra betydelsen av uttrycket "intrig", avseende handlingen i en pjäs, en djupare resonans åt texten. Gränsen mellan fiktion och realitet framstår tack vare dess mångtydighet som otydlig. Är det samhället som saknar verklighetshalt, och egentligen utgör ett skådespel? Eller syftar omnämnandet av dessa "intriger" på livet utanför scenen? Tolkningen bör, som jag ser det, lämnas öppen. Att bedriva politik och att styra ett samhälle - kanske att alls leva inom dess ramar? - innebär i lika hög grad att spela dubbelspel, det vill säga teater, som att agera kräver att man förhåller sig till omvärlden. Ty man kan här påminna sig hur Beaumarchais såg det som teaterns väsentligaste uppgift att avmaskera - démasquer (sic!) - samhällets missförhållanden och laster.

Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att också tolka de speltermer som förekommer i pjäsen som delar av den övergripande mask- och spelsymboliken. Så konstaterar till exempel Figaro belåtet under en ordduell med greven: "Je l'enfile, et le paye en sa monnaie" ("Nu är han blåst. Lika för lika"). Verbet enfiler användes på Beaumarchais tid i tärningsspelet trictrac, och hade då betydelsen lura, bedra. Som jag ser det beskrivs härigenom återigen hur livet kan ses som ett spel, och mellan raderna liknas människans olika roller vid slumpartade positioner styrda av tärningar.
Samhället som tom form bestående av scener och kulisser, medborgarrollen som teatermask, således. Figaro tillåts själv formulera hur makten fördelas godtyckligt, utan hänsyn till bestående värden och inre kvaliteter hos dem som besitter den, genom att utbrista: "Börd, tur, rang, ämbete, så mycket högmod det skapar! Vad har du uträttat för att få allt det där? Du gjorde dig mödan att födas, det är allt". Bortsett från att samhällsställning således i sig är ett tvivelaktigt mått på människors duglighet, skall den i hans eget fall dessutom visa sig obeständig. Såsom fattigt hittebarn har han under livet hankat sig fram inom en lång rad yrken, innan han i tjänst hos greven av en händelse återfinner sina rötter. Liksom i en klassisk igenkänningsscen visar han sig sedan spädbarnsåldern bära ett särtecken vilket vittnar om hans egentliga härkomst. Tecknet gör det möjligt för paret Marceline och Bartholo att i honom igenkänna sin förlorade son. Härmed har alltså positionerna ändrats. Figaro har stigit på den sociala skalan och från att ha varit en föräldralös uppkomling - och därmed i viss mån utanför alla etablerade sammanhang - befinner han sig plötsligt i nivå med respektabelt folk. Hans liv kan således sägas vara styrt av ödets nyckfulla spel: ett kast med tärningen och han tillåts avancera några steg över spelplanen.

Annons
Annons

Själv har dock Figaro inte låtit sig duperas att förväxla samhällsrollen med personlighet, maskerna med verklighet, formerna med innehåll. Men han betalar ett högt pris för denna klarsyn. Ty den raljerande hjälten betraktar även sig själv med stor cynism. Frågan är om han alls existerar bakom den sorglösa fasaden: "Figaro: [...] jag säger 'min' glädje, fast jag vet inte om den är mera min än allt det andra, inte ens vad det är för 'jag' som jag talar om: [...] nånting formlöst, hopsatt av okända delar [...] herre här, tjänare där, alltefter slumpens nycker".

Beaumarchais låter visserligen ridån gå ner för ett slut där varje förveckling är utredd: Figaro gifter sig med Susanne, greven återförenas med grevinnan. Men dessförinnan har han gestaltat hur verklighetens samhälle förutsätter en oupplöslig intrig, befolkad av identiteter som alla är tomma. Det rör sig således om ett förment harmoniskt slut. Som sådant speglar det förordets sista rader. Efter att på de många föregående sidorna rättframt ha försvarat sin pjäs gentemot samtidens kritik av dess radikala passager, avslutar han med att ta tillbaka varje ord genom att yttra: "I allmänhet är dess största brist att jag inte alls skapat den under iakttagelse av världen, att den inte skildrar något som existerar i verkligheten". Denna påstådda brist på likhet med omvärlden skall utan tvivel uppfattas ironiskt, den hävdade avsaknaden av allvar förstås som ett skämt. Så döljer sig författaren själv än bakom en glatt grinande mask, än bakom ett ansikte med nerdragna mungipor. Och han skiftar så hastigt mellan dessa uttryck att läsaren knappt hinner skilja dem åt.
På vilket sätt återspeglar således komedin även dagens villkor och belyser problematik i den nutida världen? Det sker genom att aktualisera följande fråga: existerar vi bara som samhällsvarelser, eller äger vi en av andra oberoende identitet? Översatt till modernt språkbruk: kan man tala om ett "jag" bortom titeln, yrkesrollen, civilståndet, föräldraskapet och så vidare? Äger vi ett mer genuint, mer privat ansikte bakom de fasader - husfasader, bilfasader, klädfasader - som vi korat till statussymboler, och utsett till trumfkort i spelet med omgivningen? Om inte: är det en tidlös upplevelse av brist på identitet som reflekteras i Figaros bröllop? Avsaknaden av ett verkligt ansikte i spegeln - naket och avklätt sin mask.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons