Annons

Jerry Määttä:Fiktiva farsoter värre än både pest och kolera

Sars, fågelinfluensa, ebola – en vacker dag kanske vi inte lyckas stoppa spridningen av en dödlig epidemi. Denna sårbarhet har framför allt kommit att hanteras i science fiction och populärkultur.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jude Law i rollen som konspirationsteoretikern Alan Krumwiede i filmen ”Contagion” (2011).

Foto: WARNER BROSBild 1 av 1

Jude Law i rollen som konspirationsteoretikern Alan Krumwiede i filmen ”Contagion” (2011).

Foto: WARNER BROSBild 1 av 1
Jude Law i rollen som konspirationsteoretikern Alan Krumwiede i filmen ”Contagion” (2011).
Jude Law i rollen som konspirationsteoretikern Alan Krumwiede i filmen ”Contagion” (2011). Foto: WARNER BROS

När rädslan för ebolaviruset grasserade som värst i höstas var det många som lade märke till att en av de populära distributörerna av film på nätet plötsligt började rekommendera en film från 2011 vid sidan av säsongens nytillskott. Filmen var Steven Soderberghs ”Contagion”, en stjärnspäckad virusfilm som blivit ihågkommen inte minst för att flera av huvudpersonerna, likt filmstjärnorna i 70-talets omåttligt populära katastroffilmer, inte klarar sig med livet i behåll. Faktum är att ett av de stora affischnamnen (Gwyneth Paltrow) dör redan under filmens första minuter, som för att understryka smittans allvar och oförutsägbarhet.

”Contagion” inspirerades av både 2003 års sars-utbrott och 2009 års fågelinfluensa, och jämfört med de flesta andra filmer i genren ger den en ovanligt realistisk bild av hur ett muterat virus i Asien genom djurhållningen sprider sig till människan, och inom kort får global spridning via flygtrafiken. Det är ingen vacker bild som ges av förloppet, med karantäner, spårning av smittkällan (den så kallade ”patient zero”), kamp mot tiden för att hitta ett vaccin, falsk ryktesspridning, tilltagande rädsla och panik, plundring av affärer, rusning efter verkningslösa mediciner, upplösning av sociala kontrakt och dödgrävare som får slut på liksäckar.

Annons
Annons

Att en flera år gammal film om ett dagsaktuellt tema seglar upp som ett av de främsta nedladdningsförslagen kan tolkas antingen som ett utslag av cynisk marknadsföring eller som att efterfrågan på filmen faktiskt ökade spontant i takt med att nyheterna rapporterade om ebolavirusets framfart. Bägge alternativen är egentligen lika intressanta, och säger något om vårt komplicerade förhållande till populärkultur som skildrar de stora hoten mot vår civilisation. Är efterfrågan konstruerad, eller har vi ett djupt känt inre behov av den här typen av berättelser?

Civilisationens undergång har det senaste århundradet främst varit ett tema som behandlats inom populärkulturen, från film och litteratur till tv-serier, serietidningar, dataspel och rollspel. Men föregångarna är förstås betydligt äldre än så. Redan i Gilgamesh-eposets elfte lertavla ställer gudarna till med en stormflod för att utplåna mänskligheten. Och håller vi oss till epidemier finns sådana i en rad av litteraturhistoriens klassiker. När de inte varit baserade på historiska farsoter – som Thukydides och Lucretius skildringar av pesten i Aten, eller digerdöden i ramhandlingen till Boccaccios ”Decamerone” – har de oftast använts symboliskt och allegoriskt. Det mest kända exemplet på det senare torde vara Albert Camus ”Pesten” (1957), där epidemin ofta tolkats som en symbol för nazismen – eller, enligt Jenny Maria Nilssons aktuella Camusbiografi, som ”ett system, en parafras på en totalitär ideologi”.

Det som kan sägas vara nytt med vår tids berättelser om pandemier är dels omfattningen, då de oftast utgör ett hot mot hela mänskligheten, dels att sjukdomarna vanligen är fiktiva extrapoleringar på nu befintliga virus och bakterier, det vill säga att det rör sig om en form av science fiction. Snarare än på historiska eller allegoriska skildringar går de tillbaka på verk som Mary Shelleys ”Den sista människan” (1826) och Jack Londons ”Röda pesten” (1912), som bägge handlar om hur en framtida pest leder till civilisationens, om inte hela mänsklighetens, undergång. I science fiction-genrens glidande skala över sannolika undergångsscenarion – som löper från omfattande naturkatastrofer och kärnvapenkrig till kollisioner med främmande himlakroppar och invasioner av illvilliga utomjordingar – hamnar dessa berättelser ofta mycket nära den realistiska polen, särskilt om man till mördarvirus av olika slag lägger multiresistenta bakterier.

Annons
Annons

Den kanske mest berömda filmen i genren, Wolfgang Petersens ”Outbreak” (1995), med bland andra Dustin Hoffman och Morgan Freeman i huvudrollerna, befinner sig dock endast på gränsen till science fiction. Den skildrar hur ett ebolaliknande virus genom en apa sprids från Centralafrika till en amerikansk småstad, som snart sätts i karantän. Liksom i ”Contagion” antyds det att viruset går att se som naturens hämnd på västerlandet för att dess moderna maskiner skövlat urskog eller djungel.

Undergångsberättelser lånar sig förstås gärna till äldre, mytiska eller arketypiska konflikter mellan natur och civilisation, men än mer utmärkande för filmer som ”Outbreak” eller romaner som Stephen Kings ”Pestens tid” (1978) är virusens starka koppling till vad delar av den äldre generationen kallar det militärindustriella komplexet. Inte sällan rör det sig om lömska militärer och multinationella storföretag som vill utnyttja sjukdomarna för sina egna syften – i ”Outbreak” genom att militären står beredd att offra stadens civilbefolkning för att kunna behålla viruset som ett biologiskt vapen.

Ett besläktat scenario finner vi också i BBC:s något underskattade nyinspelning av ”Survivors” (2008–2009). En av de största skillnaderna mot det kultförklarade originalet från mitten av 70-talet, som sändes i Sverige som ”De överlevande”, är nämligen sidohistorien om ett skrupelfritt läkemedelsföretag som av misstag utlöst pandemin när de testat ett nytt influensavaccin i Kina. Dess ledare har dessutom i hemlighet lyckats evakuera och förbereda sig inför den annalkande samhällskollapsen när mer än 90 procent av jordens befolkning smittas och dör inom loppet av dagar. Medan protagonisterna i dessa berättelser vanligen skonas av ren slump (inte sällan för att de ligger i koma på sjukhus) projiceras skulden ofta på de antagonister som varit antingen delaktiga i civilisationens undergång eller misstänksamt väl förberedda inför den.

Annons
Annons

En annan viktig ändring i nyinspelningen av ”Survivors” var att man ändrat hudfärg och härkomst på några personer, och lagt till andra med muslimsk bakgrund. Redan när det begav sig kritiserades originalet för att överlevarna i så hög grad bestod av vit medelklass med vårdad engelska, medan cockneytalande arbetare endast dök upp som kriminella bifigurer. Detta var delvis ett arv från en typ av brittiska katastrofberättelser av författare som John Wyndham och John Christopher, och som var mycket populära under de första efterkrigsdecennierna; de har lite nedsättande kallats för ”cosy catastrophes” då de oftast vänder blicken från samhällskollapsens mörkare sidor. Man skulle rentav kunna hävda att ”Survivors” till stor del bygger på Wyndhams ”Triffidernas uppror” (1951), med den skillnaden att de berömda köttätande växterna ersatts av ett betydligt budgetvänligare, osynligt virus.

Med tanke på hur billiga specialeffekterna oftast är (lite blekt smink, hostande skådespelare och övergivna gator som med fördel spelas in på tidiga söndagsmorgnar), kan det tyckas förvånande att det inte finns så värst många filmer som handlar om pandemier. Men möjligen är det just avsaknaden av ett visuellt hot – det vill säga precis samma sak som gör dessa sjukdomar så skrämmande i verkligheten – som gör att genren inte riktigt gör sig på vita duken. I exempelvis ”The Andromeda strain” (1971) är det förmodligen färre som minns elektronmikroskopets bilder på det utomjordiska, kristalliska viruset än de Oscarsbelönade, färgkodade och futuristiskt avrundade korridorerna i det hemliga underjordiska högrisklaboratoriet. En annan faktor, som påpekades flera gånger när ”Contagion” gick på biograferna hösten 2011, är att det kan vara en genuint obehaglig upplevelse att se liknande filmer på fullsatta biografer med förkylda besökare som hostar, nyser och snyter sig i takt med att skådespelarna på duken insjuknar och dör.

Annons
Annons

På senare tid har virusberättelsens alla typiska inslag med framgång införlivats i den betydligt mer visuella zombiegenren, som gjort succé i kölvattnet av filmer som ”28 dagar senare” (2002) samt serietidningen och tv-serien ”The walking dead”. Med sina skildringar av hasande, bleka lik kan de ses som symboliska gestaltningar av alla de faktiska, men ofta abstrakta hoten mot våra samhällen, eller som legitima utlopp för våra aggressioner. Oftast är de odöda dessutom resultat av mänskliga tillkortakommanden. Inom genren har det närmast blivit en kliché att de virus som skapar zombies är oförutsedda bieffekter av experimentella vaccin eller resultat av att farliga virus hamnat på villovägar från hemliga laboratorier.

Idén med förlupna virus är förstås äldre än den moderna zombievågen. I varje avsnitt av gamla ”Survivors” fick man exempelvis i vinjetten se hur en asiatisk vetenskapsman i vit rock tappade ett provrör, för att sedan under sina många internationella flygresor sprida det virus som ledde till civilisationens undergång. Greppet kan ha inspirerats av James Tiptree Jr:s novell ”Doktor Ains sista resa” (1968), eller rentav H G Wells ”Den stulna bacillen” (1894), och blixtsnabb global smittspridning via flygtrafik förutsågs också redan i George R Stewarts ”Earth abides” (1949), om inte tidigare. I extremt stiliserad form kunde scenariot nyligen ses under sluttexterna till ”Apornas planet: (R)evolution” (2011), där mänsklighetens undergång närmast reducerats till ett enkelt geografiskt datorspel.

Annons
Annons

I höstas rapporterades händelsevis att rädslan kring ebola gjort att mobilspelet ”Plague Inc.” upplevde en kraftig ökning i antalet nedladdningar. Spelet går lite osmakligt ut på att skapa och kontrollera en global pandemi, men trots dess pedagogiska inslag är det svårt att bortse från att en stor del av lockelsen för de över 35 miljoner spelarna förmodligen ligger i att besvärja sin egen rädsla genom att konfrontera den i lekens och fiktionens form. På det sättet blir ”Plague Inc.” ytterligare ett exempel på den svåra balansgången mellan allvar, trivialisering och sensationalism när populärkulturen tar sig an mänsklighetens ödesfrågor. Men med tanke på hur sällan den kvalificerade kulturen tar sig an dem är det kanske ändå ett lågt pris att betala.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons