Annons
Krönika

Lotta Lundberg:Filmen som har fått tysk kulturdebatt att koka

Varje år på al-Quds-dagen, den sista fredagen i ramadan, demonstrerar människor mot sionism och Israel. Bilden är från en sådan demonstration i Berlin.
Varje år på al-Quds-dagen, den sista fredagen i ramadan, demonstrerar människor mot sionism och Israel. Bilden är från en sådan demonstration i Berlin. Foto: Michael Sohn/AP
Under strecket
Publicerad

De samlas på Adenauer Platz i västra Berlin. De arga, de vackra, de stolta, de rädda. Det är familjefest, glass i stora lass. Barnvagnar och megafoner, fanor och palestinasjalar. Niqab och hijab, plakat och uniformer. Aldrig i mitt liv har jag sett så många poliser.

Hela paradgatan Kurfürstendamm ända ner till varuhuset KaDeWe kantas av män med skottsäkra västar, flackande blickar, kontroller, staket och batonger. Vapen. Tunga, stora grejer.

De firar al-Quds-dagen för att påminna om att man måste befria de förtryckta från förtryckarnas bojor. Den dagen Israel inte längre styr över Jerusalem byter staden namn till Al-Quds.

Det är förbjudet att sätta eld på fanor. Ropen får inte hata eller hetsa. Det ska gå fredligt till.

På bakgatorna samlas motdemonstranterna. Där vajar davidsstjärnor och gay-flaggor, jag ser iranska feminister med utsläppt hår. Hör ”Girls just want to have fun” i högtalaren. Överallt gömmer sig även fegisarna, de som kan ha stenar i fickorna, de som är anti allting: de ansiktslösa; huvorna. Fukten kryper över allas ansikten. I struparna stockar sig ropen – de som kokar av förtvivlan och förväntan.

Annons
Annons

På trottoaren utanför Louis Vitton-butiken rullar en tysk tant fram med sin rullator. Ögonskuggan har hamnat lite på sniskan. Sist man skanderade om judarnas död i Berlin var hon kanske 10 år. Hon ser ner i marken.

Jag står där med David. Han bär en keps över kippan. Man frågar inte en 17-åring om han är rädd.

Polisen beslagtar de plakat som inte kan skilja på antisemitism och antisionism. Mycket slinker igenom. Jag undrar om de är utbildade i var gränsen går?

Jag undrar om poliserna har sett filmen som alla pratar om: ”Ausgewählt und ausgegrenzt” (Utvald och marginaliserad). Ett filmteam från tyska public service fick uppdraget att skildra antisemitismen i Europa. SVT:s ”Kobra” är ingen direktöversättning, men tänk kultur, skattemedel, kvalitet och fördjupning.

Antisemitismen i Europa visade sig vara så förgrenad och satanisk att man måste kontrollera vart enda uttalande. Och då nämns varken Umeå eller Malmö, filmarna håller sig främst i Tyskland och Frankrike.

Blodet har kokat i kulturdebatten. Filmarna bjuds inte in till sofforna. Där sitter andra och har synpunkter. Måste man ändå inte evidensbasera dessa skakande 90 minuter? Här skildras ju subjektiva erfarenheter. För många är det hårdsmält att kliva ur villfarelsen att det inte bara är nynazister som vill döda judar. Borgmästaren i Charlottenburg hänger Israels flagga på rådhuset som stöd för judarna i Berlin. Andra vill förbjuda filmen.

Efter sex månaders hätskt dividerande, beslutar man sig ändå för att visa filmen, dock försedd med ett slags återkommande VDN-rutor. Textblaffor som läggs ovanpå filmen medan den går. Som trodde vuxna människor att det bara finns en film. Som kunde antisemitismen i Europa relativiseras. Som vore David ansvarig för staten Israels beslut.

”Det kräver stor kunskap för att orka försvara demokratin”, säger jag. David ser på mig som om jag var nyfödd innan han svarar: ”Det enda som krävs är att någon kastar den första stenen.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons