Annons

FraemlingFilmprojektet övergår i kreativt sorgearbete

”Fraemling” blir ett spänningsdrama som både dramatiserar och avdramatiserar bottenlös sorg.
”Fraemling” blir ett spänningsdrama som både dramatiserar och avdramatiserar bottenlös sorg. Foto: Filmcentrum

Småbarnspappan Mathias har levt ett dubbelliv som kriminell i flera år. Hemligheten uppdagas när regissören Mikel Cee Karlsson påbörjar en film om sin vän. Men Mathias plötsliga död förändrar allt.

Under strecket
Publicerad
Foto: FilmcentrumBild 1 av 1
Foto: FilmcentrumBild 1 av 1

Fraemling

Regi
Mikel Cee Karlsson
Genre
Dokumentär
Manus
Mikel Cee Karlsson
Medverkande
Ulf Stenberg, Arvin Kananian, Leif Edlund
Längd
1 tim 40 min

Från 15 år.

Betyg: 5 av 6

Regissören Mikel Cee Karlsson håller på med en film om och med sin bästa vän Mathias. Men en dag bryter Mathias ihop, han berättar om det parallella liv han levt under flera år men som ingen närstående känner till. Vid sidan av sin tillvaro som småbarnspappa och skådespelare har han i samband med ett uppdrag på kontor mer eller mindre tvingats in i en organiserad brottslighet med skulder, hot och utpressning. Filmen tar sig så en radikalt annan riktning, de två vännerna bestämmer sig för att återskapa händelser ur detta parallella liv.

Dock blir detta inte sista gången filmen stöter på patrull. En kort tid därefter avlider Mathias plötsligt; en stressrelaterad men naturlig död. Förutom bottenlös sorg lämnas filmaren med många frågor samt två konkreta val: att avsluta filmen eller att fortsätta utan huvudpersonen. Han väljer det senare, att med hjälp av skådespelare bygga vidare på en film av rekonstruktioner.

Foto: Filmcentrum
Annons
Annons

Det som började som ett vänporträtt har därmed övergått i ett kreativt sorgearbete med hög personlig insats och svårighetsgrad. Med regissörens bräckliga berättarröst, som bara knappt bär, anar man tidigt en film som ska förlora sig i sin egen dramatisering. Det är också en film som medvetet leker med publikens förväntningar, till exempel i en känslomässig scen strax innan Mathias går bort. Inför regissörens riggade kamera ligger Mathias på soffan och läser upp ett självmordsbrev, tar avsked av sina nära och kära. Det är en drabbande scen, utförd av en person som genomlevt denna känsla men som också är utbildad skådespelare. Vilken känsla är mest sann, den i minnet eller den inför kameran? Var går gränsen mellan verklighet och gestaltning?

När scenen tycks som starkast träder regissören in i bild, både gråter och skrattar tillsammans med Mathias, i något som ändå blir ett slags förebud. I telefon strax därpå oroar sig regissören över Mathias: pallar du verkligen detta? Ja! Och sedan: den brådstörtade döden. Det är som om Mathias innan dess börjat se sig själv utifrån, som på film, och som om själva återskapandet inte bara har en terapeutisk verkan utan också spelat en roll på ett djupare känslomässigt plan.

Ännu intressantare blir det när skådespelarna träder in i bilden, för att avlasta Mathias familj som medverkar i intervjuer: brodern som ger den vanliga människans perspektiv, mamman som tidigt oroat sig över hur Mathias ska orka genomleva allt på film, en gång till. Fort uppstår ett band mellan Mathias och skådespelarna, som inte bara känner igen sig i denne kameleont, han som beroende på behov kunde föra sig i många olika sammanhang, som hade att ta hand om två små pojkar och samtidigt hölls ansvarig för att driva in skulder, som sömlöst växlade mellan broccoli och baseballträ. Med Hans Appelqvists pregnanta musik utvecklar sig filmen till ett spänningsdrama som både dramatiserar och avdramatiserar händelserna – runt kontoret, chefen och rånet.

Efter reklamen visas:
Fraemling

Ofri och pressad av människor högre i hierarkin tvingas Mathias i sin tur att pressa andra för att själv bli fri. I en av filmens starkaste scener befinner sig huvudpersonen på ett byggvaruhus på jakt efter en bit som ska fylla ett hål i väggen i hans lägenhet. Men i stället för köp av hela gipsskivor, som företagets policy föreskriver, är Mathias fast beslutad att bara betala för den lilla spillbit ur en container som han behöver. Här fluktuerar filmen lika vanskligt som obehagligt mellan offer och förövare, mellan sympati och motvilja. Det är starkt återskapat, och fint agerat, av Ulf Stenberg i huvudrollen.

Det som gör ”Fraemling” så drabbande är inte känslan att själv hamna i Mathias situation – för det hade nog många av oss kunnat göra – utan att filmen påminner om hur skört livet är. Inte minst hur en gestaltning av denna tillvaro – de olika bilder som vi ständigt omger oss med – tycks göra livet ännu svårare och skörare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons