Annons

Jayne Svenungsson:Filosofen som profet och obekväm röst

Trots att Jacques Derrida gjorde filosofisk karriär genom att dekonstruera det filosofiska språket, framförde han mot slutet en tro på en absolut rättvisa. I helgen tystnade en av filosofins mest framträdande röster.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

I början av 90-talet extraknäckte jag på en bar i Göteborg. Jag hade precis påbörjat mina universitetsstudier och var hänryckt av den till synes oändliga ocean av bildning och möjligheter som bredde ut sig. Möjligheter att med bildningens hjälp åstadkomma en skillnad i världen.

En sen kväll hade jag en konversation med en bargäst som dock fick min nyvunna entusiasm att komma av sig. Den ensamme mannen hade nyfiket förhört sig om mina studier när han till slut drog en djup suck. Med faderligt förmanande ton, men samtidigt med den besvikne fyrtiotalistens hela cynism utbrast han: ”Jag hade också sådan där världsförbättrariver i mig en gång, men du ska se att livet snart kommer ikapp dig.”

Jag har ofta tänkt på den desillusionerade bargästen som en symptomatisk gestalt; symptomatisk för en tid då ”ideologiernas död” kommit att bli en truism och mer visionärt lagda tänkare sedan länge sopats bort från det offentliga rummet. Betänker man att detta samtidigt är tiden för östblockets fall förefaller det begripligt att människor upplevde en viss leda inför alltför högtflygande politiska, ideologiska eller filosofiska visioner.

Annons
Annons

Men 80- och 90-talens geopolitiska utveckling innebar inte bara att luften gick ur en rad mindre önskvärda filosofiska och politiska utopier. Under dessa decennier försvinner också den samhällskritiska filosofen märkbart bort från den offentliga arenan. Två öden tycks ha stått till buds för den en gång så engagerade 68-generationen. Antingen att okritiskt förlika sig med utvecklingens gång och ta östblockets fall som intäkt för den politiska och ekonomiska liberalismens självklara giltighet. Eller, som bargästen, att försjunka i stilla cynism och några groggar.

I helgen gick Jacques Derrida ur tiden som ett av de sista stora namnen förknippade med den kritiska franska 60-talsfilosofin. Roland Barthes, Jacques Lacan och Michel Foucault gick bort redan under 80-talet; Gilles Deleuze, Emmanuel Lévinas och Jean-François Lyotard under 90-talet. Under de sista åren talade Derrida allt oftare om sig själv som en överlevare av en generation som gått ur tiden. Men alltid utan varje uns av cynism eller uppgivenhet. Derrida förlorade aldrig entusiasmen över det kritiska filosofiska arv som han in i det sista såg som sin uppgift att förvalta.

Går man tillbaka till 60- och 70-talen framstår Derrida, åtminstone vid en ytlig bedömning, dock inte som den mest världstillvände bland de nämnda filosoferna. Medan Foucault analyserade det moderna fängelsets övervakningsstrukturer och Lyotard synade kapitalets inverkan på samhällets kunskapsproduktion ägnade sig Derrida åt närläsningar av Saussures semiotik och Husserls fenomenologi.

Annons
Annons

Det dröjde inte heller länge förrän kritiska röster höjdes mot Derridas filosofi. Samtidigt som hans texter gjorde segertåg på litteraturvetenskapliga institutioner runtom i Nordamerika, mullrade det inom den gamla europeiska vänstern (och till viss del även högern). Derrida beskylldes för att vara nihilist, relativist, en filosofisk joker utan etisk-politisk drivkraft.

Beklagligt nog var dessa omdömen i många fall mer grundade på de tillämpningar av Derridas texter som florerade bland amerikanska litteraturkritiker än på texterna själva. Även om det stämmer att hans tidiga verk äger en tämligen abstrakt karaktär får man nästan ägna sig åt medveten missläsning för att undgå den etisk-politiska udd som finns redan här.

Säkerligen bidrog de många missläsningarna till att Derrida gav sin filosofi en mer explicit etisk-politisk karaktär från slutet av 80-talet och framåt. Men det är en komplex utveckling som äger rum här. För att fullt ut få grepp om den etisk-politiska ”vändning” som sker i Derridas filosofi vid den här tiden är det nödvändigt att se hur denna löper parallellt med hans ökade intresse för religionen i allmänhet och för det egna judiska arvet i synnerhet.

Nu var religion emellertid inte något nytt tema för Derrida. Genom att tidigt skriva in sig i en metafysikkritisk tradition kom han redan från början att förhålla sig till religionen – om än i kritisk mening. Men det finns en dubbelhet här. Även om metafysikkritiken onekligen drabbar delar av teologins klassiska anspråk ligger den samtidigt nära den inomteologiska kritiska tradition som representeras av den negativa eller mystika teologin.

Annons
Annons

Redan 1968 framhöll en kollega till Derrida den påfallande strukturlikheten mellan dekonstruktionen och den negativa teologin. I båda fallen handlar det om försök att undfly närvarometafysiken, att visa på en struktur som stör tankens totala makt. Kollegans kommentar blev för Derrida upptakten till ett långvarigt engagemang i den negativa teologin med kulmen i den vackra texten ”Sauf le nom” från tidigt 90-tal. Men även om Derrida i detta verk medger en viss ”familjelikhet” mellan den negativa teologin och hans egen filosofi, bevarade han alltid en viss skepsis inför denna hybrid av nyplatonskt och kristet tankegods. Kanske därför att hans eget arv låg någon annanstans.

1986 höll Derrida ett uppmärksammat föredrag i Jerusalem. Föredraget hade titeln ”Comment ne pas parler”, hur undvika att tala, och utgjorde hans första mer omfattande reflektion över förhållandet mellan hans eget tänkande och teologin. När texten senare publicerades hade en intressant fotnot tillkommit. Derrida kommenterar där sitt val att enbart uppehålla sig vid den grekiska kristna traditionen och antyder att detta förmodligen bara är ett sätt att undvika att tala om det som ligger honom allra närmast, ”Juden, Araben”. Blott ett par år senare, 1989, börjar han författa en dagboksliknande text som senare publiceras under titeln ”Circonfession”.

I texten, som också är en parafras på Augustinus ”Bekännelser”, återkommer Derrida ständigt till sitt judiska arv, men också till sin uppväxt i en övervägande arabisk kultur, den nordafrikanska.

Annons
Annons

Nu är Derridas förhållande till det judiska arvet varken okomplicerat eller harmoniskt. Det bör också understrykas att det inte heller är judendomen som ortodox, institutionaliserad religion som står i fokus för hans intresse. Snarare handlar det om en viss anda, en messiansk eller profetisk struktur som finns inneboende i den judiska traditionen. Denna anda finns närvarande redan hos profeterna i de hebreiska skrifterna, i deras rop efter en kommande rättvisa, i drömmen om en framtida befrielse. Flera årtusenden senare är samma anda fortfarande högst närvarande hos judiska tänkare som Martin Buber, Walter Benjamin och Lévinas. Även Karl Marx, argumenterar Derrida i ett av sina senare verk, är ett barn av denna messianska anda – hur kraftfullt hans avståndstagande från religionen i övrigt än var.

I själva verket visar Marx på en företeelse som kom att fånga Derridas intresse under flera år: möjligheten att upprepa religionens etiska potentialer utan dess dogmatiska innehåll. Och det är här vi börjar ana på vilket sätt det förnyade intresset för religionen hänger samman med den etisk-politiska vändningen i hans filosofi. Med bestående skepsis inför religionens dogmatiska sidor utvecklade Derrida under det sista decenniet något av en filosofisk passion för den messianska strukturen, för den messianska idén om en kommande rättvisa.

Den som följt Derridas författarskap vet att en lång rad begrepp – eller snarare kvasibegrepp – med syfte att destabilisera filosofins absoluta anspråk passerat revy: la différance, la trace, l‘espacement, le Khôra etcetera. I hans senare texter intar idén om en kommande rättvisa en motsvarande funktion, samtidigt som den också spelar rollen av en riktningsgivare för den kritiska filosofiska verksamheten, ett slags kvasitranscendental markör som driver filosofin framåt.

Annons
Annons

Till mångas förundran hävdade Derrida under senare år till och med att rättvisan är odekonstruerbar, att det med andra ord skulle finnas något sådant som en absolut rättvisa. Kritikerna har förstås undrat om inte detta rimmar dåligt med hans egen tidiga filosofi. Innebär detta inte att Derrida återinrättar just det slags totalitära föreställningar som han i sitt tidiga tänkande vänder sig mot, föreställningar som så lätt mynnar ut i våld och farliga utopier?

Vad denna kritik missar är den messianska naturen hos Derridas anspråk. Eller så är problemet att man tolkar det messianska med kristna glasögon, där Messias blir närvarande i tiden som historiens fullbordan. Derridas Messias befinner sig tvärtom alltid i framtiden: ”Om jag skulle möta Messias på gatan skulle jag bli tvungen att fråga honom ‘när kommer du att komma?‘”.

För att konkretisera resonemanget innebär det att den absoluta rättvisan per definition är ett framtida tillstånd. Det ögonblick vi slår oss till ro med en given samhällsordning och tror oss ha förkroppsligat Rättvisan, då är vi inne på en farlig väg. Den närvarandegjorda rättvisan är en utopi, och utopier är farliga därför att de är blinda för sina sprickor.

Samtidigt måste vi kunna hävda att det finns system som är mer rättvisa än andra. Och vi måste bevara (den messianska) tron på att det är möjligt att få till stånd ordningar som är mer rättvisa, utan att göra anspråk på att ha gripit rättvisan som sådan. Därför är det så viktigt att rättvisan alltid befinner sig i framtiden, som den sporre som ständigt påminner oss om att våra sociala och juridiska system alltid kan och måste bli mer rättvisa.

Annons
Annons

I detta ljus framträder dekonstruktionen i ett nytt ljus. Om dekonstruktionen i Derridas tidiga tänkande framstod som en filosofisk metod, ett specifikt sätt att hantera texter, avfärdade han under senare år med eftertryck att den skulle ha något med metod att göra. Dekonstruktion är det som händer när orättfärdiga strukturer bryts sönder, eller, med en formulering Derrida ofta återkom till, dekonstruktion är ett ovillkorligt ”ja” till en kommande rättvisa.

Detta innebär dock inte att filosofen kan inta en passiv roll. Tvärtom. Likt profeten i den antika judiska världen är filosofens roll att vara samhällets obekväma röst, den röst som inte drar sig för att lyfta fram förljugenhet, hyckleri och falskhet i det offentliga ljuset. Mot denna bakgrund är det intressant att notera den roll Derrida intagit i den offentliga europeiska debatten sedan händelserna den 11 september 2001. Trots sviktande hälsa har han, tillsammans med flera andra ledande europeiska filosofer, accelererat sitt etisk-politiska engagemang till den grad att det här och var börjat talas om den samhällskritiske filosofens återkomst.

Stor uppmärksamhet har ägnats inte minst åt de gemensamma framträdanden som Derrida gjort tillsammans med Jürgen Habermas. I en rad sammanhang har de gemensamt påtalat den europeiska intelligentians ansvar att förvalta upplysningens kritiska arv liksom behovet av en förnyad diskussion kring den europeiska identiteten. Nu har deras uttalanden inte stått oemotsagda och det finns flera skäliga invändningar att rikta mot deras politisk-filosofiska visioner. Inte desto mindre är det ett hoppingivande tecken att filosofens röst åter hörs på den offentliga arenan, även om man i Derridas fall önskar att den hade fått ljuda ännu i många år.

”Vad händer när en stor tänkare tystnar?” Derrida ställde frågan i sitt tal vid Lévinas begravning för nio år sedan och svarade: ”Det är en erfarenhet som jag redan insett att den för min del kommer att vara utan ände vad beträffar Emmanuel Lévinas”. Nu har ännu en stor tänkare tystnat, men ekot av hans filosofiska röst sträcker sig ut i det ändlösa.

Jayne Svenungsson
Jayne Svenungsson är lektor vid Teologiska Högskolan i Stockholm. Hon disputerade 2002 på avhandlingen ”Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons