Annons

Carl Rudbeck:Filosoferna fick ge vika för profeterna

Muslimsk filosofi, till stor del byggd på Platons och Aristoteles verk, fick ett abrupt slut på 1400-talet. I två nya böcker granskas det hellenistiska inflytandet samt spänningen mellan tro och vetande och försöken att förena dem.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ibn rushd (1126-1198), eller Averroes som han kallas i väst, bl a känd för sina kommentarer till Aristoteles.

Bild 1 av 1

Ibn rushd (1126-1198), eller Averroes som han kallas i väst, bl a känd för sina kommentarer till Aristoteles.

Bild 1 av 1
Ibn rushd (1126-1198), eller Averroes som han kallas i väst, bl a känd för sina kommentarer till Aristoteles.
Ibn rushd (1126-1198), eller Averroes som han kallas i väst, bl a känd för sina kommentarer till Aristoteles.

Vad finns det för skäl att idag syssla med tusen år gammal filosofi från Nordafrika och Västasien? Är det inte ett ämne som endast kan intressera världsfrånvända kufar? Visst, sådant studium har attraherat många kufar men det hindrar det inte från att vara ett fortfarande kontroversiellt ämne och inte bara det, det har närmast dags- och storpolitiska implikationer som saknas hos medeltidens europeiska skolastiker. Jag tror aldrig att jag i en samtida politisk debatt har hört någon stödja sig på argument som bygger på vad Sankt Anselm hade att andraga i den ena eller andra frågan.

Historien lever på ett helt annat sätt i delar av den muslimska världen. Ibn Taymiyya, en teolog från 1300-talet är fortfarande viktig för wahhabiter och andra fundamentalister. Nu skall vi förstås akta oss för att överskatta värdet av att kunna sin historia. Ibland önskar man att det förflutna hade lite mindre inflytande än vad det faktiskt har, det gäller inte minst den muslimska världen. Eller att man åtminstone valde att låta sig påverkas av andra delar av historien.

Annons
Annons

Det framgår tydligt i både Christian Jambets översiktliga Qu’est-ce que la philosophie islamique? (Gallimard, 472 s) och i Pauline Koetschets behändiga antologi La philosophie arabe (Editions Points, 298 s) att medeltiden visst inte var det fanatiska mörker som okunniga kommentatorer talar om. Det var istället en epok då tidens ledande intellektuella vågade diskutera svåra frågor med en öppenhet och en djärvhet som ofta saknas idag. Att filosofin snart kom att stagnera är naturligtvis en annan fråga. Jambet uttrycker det med en konkret bild: ”Vid tiden när Nietzsche studerade filologi och när Engels och Kierkegaards vägar korsade varandra i Schellings föreläsningssal så studerade vår Mulla Sabzavari Koranens exegetik.”

Jambet säger att han inte vill skriva den muslimska filosofins historia utan istället formulera ”en elementär reflektion över den filosofiska aktivitetens ändamål”; alltså inte främst hur man filosoferade i Bagdad, i al-Andalus och i Isfahan utan varför man filosoferade. Vad försökte man åstadkomma? Det finns flera svar men ett var att försvara filosofins roll och egenart, rätten att använda förnuftet, mot profeternas pretentioner.

Trots sin avbön har Jambet ändå åstadkommit ett slags filosofihistoria för de flesta kända namnen finns med och de centrala frågorna debatteras liksom är fallet i Pauline Koetschets kommenterade urval bestående av korta stycken från de medeltida tänkarna.

Hon definierar sitt ämne kort och gott som filosofi skriven på arabiska och det innebär att här finns plats för judiska tänkare som Maimonides som ibland skrev på Koranens språk.

Annons
Annons

Jambets bok har något man kan kalla en iransk slagsida. Det märks att han var elev till den framstående iranisten Henry Corbin och delar hans dragning till filosofi med mystiska övertoner. Jambet uppehåller sig gärna vid tänkare som Ibn al-Arabi och Sohravardi som båda tillhörde Corbins favoriter. Ibn al-Arabi förtjänar ju en mera framträdande plats i den muslimska mystikens historia än i filosofins.

Dessa påpekanden är inte avsedda som kritik utan som beskrivning. Jambets perspektiv hindrar honom inte från att slå fast att Avicenna, eller Ibn Sina som hans arabiska namn lyder, var den främste filosofen inom muslimska sfären, Averroes får ursäkta.

Arabisk eller muslimsk filosofi såg sin början i mitten av 700-talet då den abbasidiske kalifen al-Mansur uppmuntrade en flitig översättningsaktivitet av speciellt grekisk filosofi. På den tiden var man öppen för omvärlden på ett sätt som senare inte alltid har varit typiskt för islams länder.

Platon, Aristoteles och nyplatonister blev plötsligt mera kända vid Tigris och Eufrats stränder än vad de då var i Europa. Ja, de blev så kända och inflytelserika att Jambet påpekar att ”vissa historiker har solida argument för att hävda att muslimsk filosofi inte alls existerar utan vad som existerar är en viss utveckling av hellenistiska filosofier på arabiska.” Koetschet summerar en debatt från 900-talet mellan lingvister och logiker; den dryftar om grekisk logik alls låter sig översättas till arabiska. Gör den arabiska grammatiken den grekiska logiken omöjlig? Till slut slår man fast att logiken övertrumfar grammatiken: ”Logikern behöver ingen grammatik medan däremot grammatikern behöver logiken.” Också Jambet understryker att det är problematiskt att översätta den grekiska filosofins nyckelbegrepp till arabiska – det västerländska varat tycks skilja sig från det österländska, för att nu inte tala om icke-varat.

Annons
Annons

Många muslimska filosofer kom att syssla med metafysik, speciellt Avicenna som i sin stora ”Helandets bok” som tog upp ämnen som logik och fysik och kröner detta enligt somliga den arabiska filosofins mäktigaste verk med ett långt stycke om metafysik. Kanske kan det verket användas som exempel på den islamiska filosofins storhet och begränsningar: snillrikt men ofta väldigt nära de grekiska förebilderna.

Avicenna dog 1037 efter ett tidstypiskt kringflackande liv där han åtnjöt ett rykte som tidens främste läkare och dessutom hann han med att skriva digra filosofiska avhandlingar där antik grekisk filosofi uppgick i en ny syntes.

I den islamiska filosofin finns, tydligt inte bara hos Avicenna utan också bland hans stora föregångare al-Farabi och hos hans efterföljare Averroes, en spänning mellan tro och förnuft, mellan religion och filosofi, mellan uppenbarelse och rationella argument, kort sagt mellan Koranen och Aristoteles.

Avicenna försöker att rationellt visa både att själen existerar skild från kroppen och att Gud existerar. Han hävdar i ett berömt stycke att en människa, som berövas alla sinnesintryck och som svävar fritt, ändå skulle ha en upplevelse av sitt eget jag, alltså finns det något som tänker och som gör det utan påverkan utifrån. Somliga har i detta sett en teori som föregriper Descartes cogito men det är nog att ta i – Avicenna ville bara göra gällande att det åtminstone var i princip möjligt att den individuella själen överlevde kroppens död och förgängelse.

Också Gud omdefinieras ganska drastiskt i denna medeltida text. Koranens barmhärtige förbarmare blir istället det enda väsen vars existens är nödvändig genom detta väsens natur.

Annons
Annons

Jambet påpekar att flera av kristendomens kyrkofäder och skolastiker djupt har påverkat diktare men detta gäller knappast islam: Jalal al-Din Rumi behöver ingen Avicenna. Islam skulle ha klarat sig utan filosofi och det hade kanske till och med varit bättre om inte filosoferna hade ställt till det och gjort livet besvärligt. Det var just vad en av islams mest betydande tänkare menade. Al-Ghazali, som dog 1111, har i sin ”Filosofernas sammanbrott” försökt vederlägga de tidigare filosofers rationella argument som han menar är onödiga, farliga och ibland rentav hädiska.

Han gick så långt som att förneka orsak och verkan: ”Det finns ingen nödvändig förbindelse mellan ljuset och soluppgången, mellan halshuggningen och döden, mellan hälsan och botemedlet.” Allt beror på Gud som tar tillfället i akt för att åstadkomma den händelse som vi kallar verkan.

Den siste bland de stora muslimska filosoferna, Ibn Rushd, som i väst går under namnet Averroes, tog upp den av al-Ghazali kastade handsken. I sitt svar, ”Sammanbrottets sammanbrott”, påpekar han att al-Ghazalis tankar skulle göra all vetenskaplig kunskap omöjlig. Averroes försökte förena tro och vetande, han ville på en och samma gång vara filosof och from muslim. Det var nog säkrast eftersom det var under den strikta almohadiska dynastin som han var domare och skrev sina filosofiska kommentarer och avhandlingar. I några av dessa anknyter han till al-Farabi. Båda ville undvika en potentiell konflikt mellan uppenbarelse och förnuft, mellan profeter och filosofer. Båda verksamheterna kan leverera sanningar men de formuleras på olika sätt och med olika målgrupper i åtanke.

Annons
Annons

Den stora massan får hålla till godo med profeternas enkla och drastiska argument och bilder medan den lilla eliten kan anförtros filosofiska argument. I sin korta, historiskt viktiga ”Avgörande traktat” försvarar Averroes förnuftet mot obskurantister. Hos honom, liksom hos al-Farabi, finns en esoterisk filosofi som är till endast för de redan invigda. Just dessa aspekter av den muslimska filosofin kom att påverka en av 1900-talets stora politiska filosofer Leo Strauss.

Averroes insats inskränkte sig inte till att döma skurkar och polemisera mot al-Ghazali. Hans största inflytande kom genom hans kommentarer till Aristoteles. Jambet skriver: ”Upphöjandet av Aristoteles, det faktum att man i väst gjort honom till själva idealet för den filosofiska intelligensen är, vad man än må säga, verket av en arab, en muslim, en almohad från al-Andalus.” Något för europeiska chauvinister att begrunda.

Jambet ger som sagt aldrig ett enkelt svar på den fråga hans boktitel ställer. Muslimsk filosofi låter sig inte sammanfattas, lika lite som kristen filosofi. De tänkare som ovan nämnts är sinsemellan lika olika som till exempel Leibniz och Hegel. Mot slutet av sin bok kommer han in på begreppet frihet: ”Ordet frihet är det tomt på betydelse inom islam?”. Han tar upp den vers (2:256) i Koranen som i K V Zetterstéens översättning lyder: ”Det finns intet tvång i religionen”. Han visar att den långt ifrån alltid har betytt vad den vid första anblicken verkar betyda. Jambet följer tätt inpå den iranske 1600-talsfilosofen Mulla Sadras ganska dunkla argument som, lite förenklat uttryckt, mynnar ut i att versen upphävs och att det visst kan finnas goda skäl att straffa dem som inte följer religionens bud när de är fullt kapabla att göra det.

Annons
Annons

Jambet avslutar sin bok med att påpeka att det knappast utifrån de principer han har hittat hos islams främsta filosofer går att konstruera en liberal politisk filosofi. De är för elitistiska. Den bästa staden skall styras av de klokaste, av filosofer eller profeter med kungliga maktbefogenheter. Det finns föga tilltro till folket, till vox populi.

Koetschet citerar ett litet stycke från en berömd text där en man helt på egen hand, isolerad på en ö, genom sitt förnuft rekonstruerar filosofins alla sanningar. När han predikar dessa för massan vägrar den att lyssna till hans vishet.

Nu är väl denna liberalismens frånvaro ingen avgörande invändning. Det är svårt att se hur man skall kunna konstruera en liberal politisk filosofi utifrån vad våra vanligaste skolastiker har skrivit. Det skulle dröja ett par hundra år innan liberala och demokratiska tankegångar på allvar gjorde sitt inträde i västerländsk filosofi.

Varken Jambets eller Koetschet ger några definitiva svar på den stora frågan: varför tog det så plötsligt och definitivt slut? Hur kan det komma sig att ingen riktigt betydande arabisk tänkare framträdde efter Ibn Khalduns död 1406. Filosofer, sociologer, historiker, ekonomer har alla spekulerat över orsakerna till varför det plötsligt blev så tyst i Västasien medan Europa kom att blomstra inte bara ekonomiskt utan också intellektuellt och konstnärligt. Det ironiska är att denna blomstring helt säkert sett annorlunda ut om inte dessa muslimer kommenterat Aristoteles och spekulerat över varats väsen.

Carl Rudbeck
har undervisat i arabiska vid Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons