Annons
Recension

The Future of Religion. Richard Rorty and Gianni VattimoFilosoferna tappar bort religionen

Den förändrade synen på kunskap och verkliget präglar samtalet i ”The Future of Religion”. Men den religion som filosoferna Richard Rorty och Gianni Vattimo diskuterar är en platt konsensus om medmänsklighet, på behörigt avstånd från ett möte med något transcendent och större.

Under strecket
Publicerad

The Future of Religion. Richard Rorty and Gianni Vattimo

Författare
Zabala, Santiago (red)
Genre
Övrig

Förlag: Columbia University PressÖvrigt: Sakprosa

Som en följd av senare års töväder i modernitetens kalla krig mellan teologi och filosofi har en ny typ av litteratur sett dagens ljus. I välvillig perestrojka-anda har dialoger och brevväxlingar ägt rum mellan namnkunniga företrädare för religionen såväl som filosofin. Bland dessa kan nämnas Umberto Ecos brevväxling med den katolske kardinalen Carlo Maria Martini publicerad under titeln ”Belief or Nonbelief?” 2000, samt den uppmärksammade dialogen mellan Jürgen Habermas och Benedikt XIV - dåvarande kardinal Ratzinger - som publicerades i våras under titeln ”Dialektik der Säkularisierung”.
Senast i raden av dylika publikationer är den av Santiago Zabala redigerade antologin The Future of Religion. Boken är resultatet av en dialog som fördes mellan Richard Rorty och Gianni Vattimo i Paris för ett par år sedan. Förutom det nedtecknade samtalet innehåller antologin var sin essä av
Rorty och Vattimo samt en längre introduktion författad av Zabala som är forskare vid Lateranuniversitetet i Rom.

Nu kan denna publikation förvisso inte fullt ut jämställas med de ovan nämnda - både Rorty och Vattimo är filosofer och befattar sig med religionen utifrån sina respektive filosofiska positioner. Det som ändå gör att boken äger karaktär av en diskussion mellan inifrån- och utanförperspektiv vad angår religionen är att Rorty (åtminstone fram till den aktuella publikationen) betecknar sig som ateist medan Vattimo betraktar sig som bekännande kristen och katolik.
I mycket tycks det dock vara mer som förenar än som skiljer de båda filosoferna åt. Båda kan med lätthet skrivas in i den postheideggerianska hermeneutiska tradition som dominerat stora delar av den västerländska filosofin under efterkrigstid - även om Rorty som amerikan också hämtar avgörande inspiration från den pragmatiska traditionen. Trogna dessa filosofiska arv är båda övertygade om att den under moderniteten rådande synen på
kunskap som en objektiv representation av en utomliggande empirisk verklighet gått i graven.
I kontrast till detta synsätt betonar de båda filosoferna att kunskap alltid handlar om en social process, om dialog, konversation och intersubjektiv konsensus. Vi är inte överens om saker och ting, säger Vattimo, därför att vi upptäckt verklighetens väsen; snarare är det så att vi tycker oss ha funnit verklighetens väsen när vi är överens om något.

Annons
Annons

Denna förändrade syn på kunskap sätter inte oväntat den seglivade dikotomin mellan tro och förnuft i gungning. Även här är Rorty och Vattimo rörande överens. Har man väl erkänt förnuftets sociala och kommunikativa karaktär blir det med ens svårare att fullt ut avskilja förnuftet från varje form av trosföreställning och därmed också svårare att hävda någon strikt åtskillnad mellan religion och vetande.
När president Bush för att blidka den fundamentalistiska kristna högern triumferande hävdar att ”även ateismen är en tro” kan man sålunda inte annat än att stämma in,
påpekar Rorty. Vad Bush och hans fundamentalistiskt lagda anhängare dock missar är att det samma också gäller för teismen. Så snart vi lämnat en naturalistisk metafysik bakom oss visar sig såväl ateismen som teismen vara filosofiskt ohållbara positioner. Av detta skäl är Rorty noga med att understryka att han även för egen del övergett beteckningen ”ateist” till förmån för uttrycket ”religiöst omusikalisk”.

Även om det inte är möjligt att göra en kunskapsteoretisk distinktion mellan religion och övrigt vetande understryker Rorty dock vikten av att göra en praktisk-politisk distinktion. Mer specifikt handlar det om distinktionen mellan privat och offentligt, där Rorty tydligt driver vad han själv benämner den ”antiklerikala” uppfattningen att religionen fullt ut hör hemma i den privata sfären och sålunda bör hållas borta från samhällets offentliga institutioner.
Vattimo är delvis enig med Rorty i detta avseende; färgad av det egna hemlandet Italien där konservativa kristna lobbygrupper hör till
politikens vardag har han viss anledning att understryka vikten av att hålla religiösa institutioner borta från politikens offentliga arena. Enligt Vattimo innebär detta emellertid inte att religionen som sådan är förpassad till den privata sfären.
Tvärtom. En av de få gånger diskussionen bränner till är när Vattimo framhåller att skälet till att Rorty överhuvudtaget kan driva den antiklerikala - eller ”laicistiska” - linje som han gör är att han står i den kristna teologins verkningshistoria. För att denna invändning ska bli begriplig bör det förtydligas att Vattimo i sin filosofi genomgående driver tesen att sekulariseringen och laicismen är de yttersta frukterna av det kristna evangeliet självt, vars kärna består i en försvagning av starka eller totaliserande strukturer.

Annons
Annons

Det är alltid att ta del av samtal mellan uppburna tänkare, så även Rortys och Vattimos samtal om om religionen. Inte desto mindre vilar det något instängt över diskussionen och efter en stunds läsning är det nästan så att man
börjar sakna en kardinal som ingjuter lite spänst i diskussionen. Trots de inte oväsentliga skiljaktigheterna mellan Rorty och Vattimo mynnar mycket av samtalet ut i en ganska platt konsensus om medmänsklig kärlek och solidaritet.
I denna konsensus ingår också en övertygelse om faran hos de föreställningar om något transcendent annorlunda som man möter hos protestantiska tänkare som Kierkegaard och Karl Barth eller hos judiska tänkare som Emmanuel Lévinas och Jacques Derrida. Dessa föreställningar, och i viss mån även deras företrädare, framställs som reliker från ett metafysiskt förflutet som övervunnits i tolkningens tid där religionen manifesteras i en sekulär immanentism.

Man frågar sig vad som egentligen blir kvar av religionen. Uppenbarligen lite av det som merparten av människor som praktiserar någon form av religion förstår med termen: erfarenheten av att det finns ett annat, större, något som utgör en gräns för jagets totala räckvidd. Nu behöver detta ”andra” för all del inte vara en
skräckinjagande kierkegaardsk Gud som får människan att skälva i fruktan och bävan. Även mer agnostiskt lagda filosofer som Lévinas och Derrida insåg det såväl etiska som filosofiska värdet av att erkänna en radikal annanhet i förhållande till jagets immanenta verklighet.
När jag läser Rortys uttalade cynism beträffande den politiska framtiden där såväl kapitalism som socialism genomskådats och där det inte är lönt att ens försöka föra dialog med ”islam” kommer jag att tänka på några ord av just Lévinas. I en värld där allt föreställs vara immanent, resonerar Lévinas, har Predikarens ord att ”inget är nytt under solen” blivit sannare än någonsin. Och det må vara att hela vår kultur förfallit i likgiltighet och leda. Men vi får aldrig acceptera att den andre är oss likgiltig. Den andre kommer alltid att vara ny under solen.

Jayne Svenungsson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons