Annons

TabergFin diktsamling men varför så konfrontativ lansering?

Adam Westman, född 1988, är uppväxt i Småland i orten Taberg, vilket också är titeln på hans debutbok.
Adam Westman, född 1988, är uppväxt i Småland i orten Taberg, vilket också är titeln på hans debutbok. Foto: Nirstedt Litteratur

Debuten ”Taberg” handlar om den svenska småstaden, om bröder, landskap och skog, och ingår i det nystartade förlaget Nirstedts poesiutgivning. Varför lanseras boken så konfrontativt, undrar Josefin Holmström?

Under strecket
Publicerad

Taberg

Författare
Adam Westman
Genre
Poesi
Förlag
Nirstedt Litteratur

72 s.

Taberg: en tätort i Jönköpings kommun, känd för det blygsamma berg som reser sig 343 meter över havet och för sin historiska malmbrytning – och nu även föremål för Adam Westmans debutdiktsamling. ”Taberg” handlar om den svenska bruksorten, om bröder, landskap och skog, och den ingår i det ganska nystartade förlaget Nirstedts poesiutgivning, som hittills bland annat resulterat i Lina Rydén Reynols väl mottagna ”Läs mina läppar” (2019).

Nirstedt är Gunnar Nirstedt, tidigare förläggare på Bonniers, som i pressutskicket till den här boken skriver att han vill ge utrymme till ”många nya författare vars första framträdande i offentligheten inte jämställs med den tvivelaktiga bedriften att bocka eller niga på det rätta sättet vid hovet”. Hyfsat konfrontativt, alltså.

Behöver Adam Westman lanseras så? Tveksamt. Det finns egentligen ingenting i den här diktsamlingen som inte hade kunnat ges ut av Bonniers eller Norstedts eller vilket svenskt förlag som helst. ”Taberg” låter och smakar väldigt mycket som den typiska unga, manliga, svenska (natur)poesin 2019, och det är inte så illa det. 

Annons
Annons

Det låter väldigt klyschigt att säga att fragmenten har hackats fram ur de småländska sedimenten, men lite så är det trots allt

”Taberg” är löst indelad i avsnitt om bröder eller kanske brödrafunktioner (”Brödraskara”, ”Mellanbror”, ”Tvillingbror”, ”Storebror”), men de är svåra att skilja från varandra. Texten rinner liksom i ett flöde, gestaltad av vad som känns som samma röst – en återhållsam, försiktig, känslig röst som undersöker den småländska naturens skiftningar och dess återverkningar i människokroppen: ”vattendunge / hässlebrodd / fästing / nässlor / tid / rinner i skåror”; ”kom / vattnet / kamrarna / strömmar / hålighet / särlagda / slaggkärl / kopparbären / styckad”. Det är sparsmakat, sparsamt på gränsen till minimalt, en det radikalt avskalades estetik.

Dikten räddas dock undan abstraktionen (eller snålheten) av Adam Westmans suggestiva tonläge, förmågan att skriva fram ett slags förfrämligande, en dåsigt associationsrik stämning där en eller ett par meningar kan peka mot ett mycket större sammanhang: ”de är älskade utan vy / tills skulden ströp dem”, ”nåden räcker inte”, ”schaktet / korsar / fossilerad / silikos / ljus”, ”cirkelsågen / ringande / terminaler / över / bränt / brytningen / kalhygget / arbetar / kvävningen”.

Det låter väldigt klyschigt att säga att fragmenten har hackats fram ur de småländska sedimenten, men lite så är det trots allt: här ett ord, där ett ord, passar de ihop eller har de bara fallit i jorden tillsammans? Var de en gång en del av något annat, är de brottstycken av en sedan länge bortglömd historia?

Här finns en dikt som lugnt pågår, men inte kräver något särskilt; en dikt som porlar men inte forsar.

”Taberg” är en fin diktsamling. Jag gillar den. Däremot är jag inte överväldigad, omskakad eller brydd, inte störd på det där sättet man kan bli av viss poesi, sådär så att man går och tuggar på fraserna hela dagen. Men det gör inte så mycket; allt behöver inte vara nyskapande hela tiden.

Däremot föreligger en viss risk för att ”Taberg” får lite svårt att hävda sig i bokbruset. Språket sitter, formen finns, men något saknas ändå – kanske en tydligare linje, kanske en riktning, en större vilja. Här finns en dikt som lugnt pågår, men inte kräver något särskilt; en dikt som porlar men inte forsar, som försynt ställer sig mellan äldre naturpoeter i bokhyllan.

Adam Westman får gärna bli mer resolut, får gärna kräva mer nästa gång. Eller gräva mer, för den delen – men något måste till.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons