Annons

TestamenteFin påminnelse om allt som hänt de som kom före oss

Nina Wähä
Nina Wähä Foto: Kajsa Göransson

Tolv syskon som lever med fattigdom nedärvd i generationer, en pappas våldsamma förtryck och mantrat som han hamrar in i deras huvuden: du är ingen. Jenny Aschenbrenner läser Nina Wähäs nya roman, ett stort familjeepos där de enskilda livsödena fortsätter att kännas angelägna till sista sidan.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2

Nina Wähä

Foto: Kajsa Göransson Bild 2 av 2

Testamente

Författare
Nina Wähä
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

438 s.

Tolv levande barn, två döda. En familj som en labyrint av gåtor, av outsagda sanningar, relationer som når djupt, men hur djupt? Nina Wähäs nya roman ”Testamente” lanseras av förlaget som något liknande Thomas Vinterbergs familjeuppgörelse ”Festen”. Och visst ligger dunkla hemligheter och gror i den tornedalska familjen Toimis fundament. Och visst finns även här den ofrånkomliga känslan av antiklimax som följer på dramatiska konfrontationer inom den enhet som kallas familj och som bygger sin existens på förljugenhetens konsensus. Vi låtsas inte om det. Så har det inte hänt.

Men, med ”Testamente” gör Nina Wähä mer än att rota fram skeletten ur garderoben och låta dem rassla i fullt dagsljus. Hon målar en mångfacetterad bild av en familj, ett ursprung. Efter två fina och egensinniga samtidsromaner (”S som i syster” från 2007 och ”Titta inte bakåt” från 2010) om relationer och identiteter skriver hon nu det stora familjeeposet, eller skrönan. Redan från start tar hon sig plats som berättare. Med en blinkning tar hon läsaren i handen och lotsar genom ett komplicerat virrvarr av lojaliteter och svek, kärlek och besvikelser.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Något måste göras, syskonen samlas och övertalar sin mamma att skiljas.

Det hela utspelar sig under ett drygt halvår i början av 1980-talet. Annie, näst äldst och bosatt i Stockholm, åker hem till familjen i finska Tornedalen för att fira jul med sina föräldrar och nästan alla sina elva syskon. Men så sker en olycka på gårdsplanen redan under en av de första dagarna. Lillebror Arto ramlar ned i kokhett vatten under mamma Siris jultvätt, fortfarande i baljor på gårdsplanen som vore det ett helt annat decennium. Olyckan ställer saker på sin spets. Pappa Penttis svarta humör, hans sadistiska motvilja mot sina barn, blir bara alltför tydligt när han just som Arto svävar mellan liv och död går därifrån, oberörd. Något måste göras, syskonen samlas och övertalar sin mamma att skiljas.

Samtidigt väntar Annie sitt första barn, samtidigt intrigerar äldste sonen Esko för att själv ta över familjegården, Tarmo söker sin sexualitet borta i Helsingfors, Hirvo sig själv ute i skogen bland djuren, Helmi försöker få händerna att sluta att skaka, och Onni, och Lauri ... det är lönlöst att försöka samla ihop alla trådar, alla stumpar av människoöden.

Nina Wähä skriver fram hela myllret som en stor, stor familj som Toimis utgör, men utan att tappa respekten för att varje barn som föds och växer sig stort är en enskild människa. En individ med sina sidor, sina smärtor, sitt alldeles egna sätt att överleva det som livet placerat i ens väg.

Annons
Annons

Nina Wähä

Foto: Kajsa Göransson Bild 1 av 1

Och barnen Toimi har en hel del som står där och hindrar, fattigdomen nedärvd i generationer, pappans våldsamma förtryck, mantrat som han hamrar in i deras huvuden: du är ingen, du är ingen, du är ingen. Ändå plockar de samman sig, de flesta av dem, blir människor.

Bäst trivs jag som läsare ändå i de enskilda livsödena och de fortsätter att kännas angelägna till sista sidan.

Det är, långt in i den täta, omfångsrika romanen, fängslande in i varje liten detalj. Nina Wähä är en trygg berättare att följa genom vindlingar och vrår, genom det inre och det yttre i varje medlem av familjen Toimis liv. Drygt halvvägs svackar det lite, som att Wähä försökt pressa mer intrig ur sitt familjedrama än vad det klarar av att bära. Bäst trivs jag som läsare ändå i de enskilda livsödena och de fortsätter att kännas angelägna till sista sidan.

Nina Wähä
Nina Wähä Foto: Kajsa Göransson

Som Siris, ett kvinnoliv som från långt mer avlägsna tider, alla dessa barn, allt detta hårda arbete, all denna självförnekan. Att det faktiskt är sent 1900-tal påminns vi om då Nina Wähä tjongar till med slängig slang, populärkulturella referenser eller lite anglicismer här och var. Som för att markera att jo, denna familj fanns i ett alldeles nyss samtidigt som kvardröjande feodala maktordningar och 1900-talets blodiga krig lever vidare i människor. Än mer lever allt som gjorts och sagts och tänkts och känts i generationerna före oss. Nina Wähäs roman är en fin påminnelse om det.

Den mordhistoria, den stora mörka gåta, som utlovas redan på bokens första rad, den sjunker undan, blir mindre viktig. Istället är det Nina Wähäs skarpögda empati för alla av de tolv syskonen Toimi, hur hon ser illvilligheten men också dess rötter, som är den stora behållningen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons