Annons

Dick Harrison:Finlands nationella födelse ­dränktes i blod

Få vidrigheter i modern nordisk historia kan mäta sig med finska inbördeskriget 1918, då klasshatet underblåste såväl de rödas revolutionära terror som de vitas obarmhärtiga hämndaktioner. I en ny bok redogör Tobias Berglund och Niclas Sennerteg för hur självständigheten genast mynnade ut i tragedi.

Under strecket
Publicerad

Rödgardister arkebuseras i Länkipohja våren 1918.  

Bild 1 av 5

Döda utanför ett sönderskjutet hus i Tammerfors under finska inbördeskriget 1917–18.

Foto: IBLBild 2 av 5

En mor sörjer sin döde son i en massgrav för arkebuserade röda soldater i Björneborg 1918.

Foto: TTBild 3 av 5

Gustaf Mannerheim, befälhavare för de vita, paraderar i Helsingfors.

Foto: IBLBild 4 av 5

Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet och Niclas Sennerteg är författare och journalist.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin, Daniel Ekbladh Bild 5 av 5

Rödgardister arkebuseras i Länkipohja våren 1918.  

Bild 1 av 1
Rödgardister arkebuseras i Länkipohja våren 1918.  
Rödgardister arkebuseras i Länkipohja våren 1918.  

Efter segern i slaget vid Tammerfors, den största kraftmätningen under finska inbördeskriget 1918, trängdes rödgardister och ryska soldater ihop i godsmagasinet vid järnvägsstationen. Sedan en provisorisk fältkrigsrätt avkunnat dödsdomar sköts de olyckliga ihjäl och vräktes på varandra. Den svenske poeten Walter Hülphers, som stred som frivillig på den segrande sidan, vittnar med avsmak om händelserna: 

”Synen är obeskrivligt vidrig. På marken ligger redan en blodig likhög. Man skjuter inte som hederliga soldater i salvor, utan plockar ner en och en, allteftersom det ­faller sig. En går omkring och smäller med sin browningpistol. Är dessa bödlar i grund och botten bättre än sina fiender? Vad vore de månne i stånd till, om de saknade ledning och disciplin? Jag börjar ana att vita såväl som röda är av alldeles samma sort.”

Annons
Annons

Döda utanför ett sönderskjutet hus i Tammerfors under finska inbördeskriget 1917–18.

Foto: IBLBild 1 av 1

Ögonvittnet citeras i början av Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs ”Finska inbördeskriget” (Natur & Kultur). Det är ett av många vittnesmål om de sekelgamla grymheter som rapporterats från ”den vita sidan”, i det här fallet om de egnas brutalitet. Det hade lika gärna kunnat vara en ”röd” sympatisör som redogjort för eländet, som i fallet med Elmer Diktonius berömda dikt om Röd-Eemeli, som dog ”på en avstjälpningsplats; / jämmer och smuts” och begravdes i ett kärr medan ”en slocknande stjärna / på massgravens sörjiga jord / såg förvårs­morgonen gry”.

Få, om några, nationella vidrigheter i modern nordisk historia kan mäta sig med finska inbördeskriget 1918, och det är närmast skamligt att så få svenskar känner till att det utkämpats. Men så är det. Den svenska okunskapen om finska förhållanden är hisnande. Det händer att jag bland mina egna historiestudenter hittar folk som inte vet att Finland och Sverige var samma rike fram till 1809. Ålänningar kan vittna om att svenska turister försöker tala engelska med dem eftersom de inte vet att ögruppens befolkning är svenskspråkig. Och så vidare. Därför är det självfallet glädjande att vi nu får ett lättillgängligt och djuplodande verk om finska inbördeskriget.

Döda utanför ett sönderskjutet hus i Tammerfors under finska inbördeskriget 1917–18.
Döda utanför ett sönderskjutet hus i Tammerfors under finska inbördeskriget 1917–18. Foto: IBL
Annons
Annons

Att Berglunds och Sennertegs bok kommer ut i år beror på att Finland firar ett jämnt sekel som självständig nation. Under hösten och den tidiga vintern 1917 bröt sig landet ut ur Ryssland och blev en egen stat. Men det var en nationell födelsekamp som dränktes i blod. Lika lätt som det var att utverka formell frihet från de ryska myndigheterna, lika svårt var det att ena det finska folket bakom en gemensam linje, att staka ut vägen mot framtiden. Här fanns allt från tysksinnade konservativa till tsarlojala ­officerare och radikalast möjliga socialister. I södra Finland grep kommunistiska miliser makten och började genomföra en revolutionär samhällsomvandling. Det borgerliga, ”vita”, Finland, värjde sig med egna soldater, och i början av 1918 var inbördeskriget ett faktum. 

Katastrofen hade varit påfallande lätt att förutse: under en stor del av 1917 hade båda sidor förberett sig och skapat skyddskårer och väpnade grupper som raskt kunde mobiliseras och sättas in i strider mot varandra – och mot vanligt folk. Det senare, som ofta urartade till regelrätta mordorgier, var vanligt förekommande under krigsmånaderna. Rödgardisterna var självmedvetna och bångstyriga, i praktiken omöjliga att kontrollera av Kullervo Manner, Otto Wille Kuusinen och de andra regeringsmedlemmarna. Dessutom fanns det en stor gråzon mellan den ”röda terror” som bedrevs inom krigets ram och den renodlade kriminalitet som drog fram över landet i krigets flodvågor. Både i inbördeskrigets inledande skede och i slutfasen, när de röda insåg att spelet för tillfället (många trodde på revansch) var slut och passade på att undanröja så många fientligt sinnade som möjligt, var terrorhandlingar legio.

Annons
Annons

En mor sörjer sin döde son i en massgrav för arkebuserade röda soldater i Björneborg 1918.

Foto: TTBild 1 av 1
En mor sörjer sin döde son i en massgrav för arkebuserade röda soldater i Björneborg 1918.
En mor sörjer sin döde son i en massgrav för arkebuserade röda soldater i Björneborg 1918. Foto: TT

Den vita sidan var lika obarmhärtig, både under och efter kriget. Till de mest bisarra exemplen på övergrepp hör de som ägde rum i Viborg sedan staden fallit för de vita. Omkring 1 200 personer arkebuserades. Flertalet var rödgardister, men därtill kom omkring 400 ryska civila och soldater. Flertalet avrättade ryssar hade ingenting till övers för kommunisterna och betraktade de vita – som visade sig bli deras bödlar – som befriare. Lägg därtill att de vita också dödade polacker, tatarer, italienare, ukrainare, ester och judar, vars enda brott var att de felaktigt antogs vara ryssar. Berglund och Sennerteg drar slutsatsen att de vita ägnade sig åt ”etnisk rensning för att göra Viborg till en rent finsk stad”.

Och det var bara toppen på isberget. De vita skydds­kårerna kunde efter segern ta sig fria händer att rensa ut alla samhällselement som de ansåg farliga, vilket under de första fredsveckorna resulterade i dödandet av minst 3 100 människor, omkring 37 procent av det samlade ­antalet dödsoffer på den röda sidan. Juridiskt sett var tillvägagångssättet högst betänkligt: de gripna ställdes inför ståndrätt, dömdes kvickt och arkebuserades. Ännu värre var att omkring 13 500 män och kvinnor beräknas ha ­avlidit i svält, sjukdomar och andra umbäranden i de ­läger som de vita upprättade under kriget, medan de ­väntade på rättegångar som aldrig hann genomföras. Den bristfälliga maten och den usla hygienen gjorde lägren till dödsfällor.

Annons
Annons

Gustaf Mannerheim, befälhavare för de vita, paraderar i Helsingfors.

Foto: IBLBild 1 av 1

Att Berglund och Sennerteg är välorienterade inom ­väsentliga delar av forskningslitteraturen, det vill säga den som är tillgänglig på svenska, framgår bland annat av deras skildring av Gustaf Mannerheims roll. I stället för att, såsom har varit kutym i finsk tradition, ge krigsherren rollen som den store nationalistiske hjälten, framhåller de att han i allt väsentligt var en tsarrysk aristokrat, ­förvisso av finsk härkomst, vars högsta prioritet var att bekämpa bolsjevikerna och vrida den revolutionära klockan i Ryssland några år bakåt. Mannerheim var i allt väsentligt en lojal tjänare till tsar Nikolaj II och hans dynasti, och när denna fallit var han tillräckligt stor realist för att inse att Finlands geografiska läge förutbestämde landet att även fortsättningsvis ligga i Rysslands skugga. Alltså var kontrarevolutionen i sig viktigare än den finska självständigheten.

Gustaf Mannerheim, befälhavare för de vita, paraderar i Helsingfors.
Gustaf Mannerheim, befälhavare för de vita, paraderar i Helsingfors. Foto: IBL

Detta konstaterande ligger i linje med en annan be­tydelsefull positionering, att det finska inbördeskriget – eller frihetskriget, som det har kallats i borgerliga kretsar – snarast bör betraktas som en del av första världs­kriget. Att det över huvud taget bröt ut berodde på det sönderfall som det besegrade romanovska imperiet drabbades av till följd av krigets umbäranden, och utfallet var en direkt konsekvens av sammanbrottet i fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Tyskarna ville tvinga fram en fred med bolsjevikregeringen och gick därför till stor­offensiv på flera fronter. De ville också försäkra sig om framskjutna militära utposter så nära Sankt Petersburg som möjligt. Dessa intentioner ledde till tysk intervention i Finland på den vita sidan, något som på kort tid avgjorde hela inbördeskriget. ”De röda” och ”de vita” var att betrakta som ”två halvprivata, hastigt hoprafsade amatörarméer”, medan tyskarna var välutrustade fullblodsproffs som erövrade Helsingfors genom en rask militärpromenad.

Annons
Annons

Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet och Niclas Sennerteg är författare och journalist.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin, Daniel Ekbladh Bild 1 av 1

Även i redogörelsen för den ryska inställningen till händelseutvecklingen i Finland har Berglund och Sennerteg ett par viktiga poänger. Alla som läser om Finlands självständighetsförklaring för ett sekel sedan frapperas av hur enkelt det var, och hur snabbt det gick, för de finska initiativtagarna att få den nya ryska ledningen med på noterna och godkänna att landet bröt sig loss. Men varför? Hur kunde det komma sig att Lenin och bolsjevikledarna accepterade Finlands självständighet?

Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet och Niclas Sennerteg är författare och journalist.
Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet och Niclas Sennerteg är författare och journalist. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin, Daniel Ekbladh

Svaret är att det gjorde de inte alls. Det handlade om realpolitiskt kalkylerande. Lenin trodde att den kommunistiska revolutionen i Ryssland skulle sprida sig till andra länder, och han var väl medveten om hur starka partikamraterna i Finland var, i synnerhet mot bakgrund av landets stora och djupa klassklyftor. Ryssarna var övertygade om att en finsk revolution var i an­tågande, och om denna bara kunde lyckas – vilket bedömdes som fullt realistiskt – skulle Finland naturligtvis återanknytas till det ryska moderlandet. Lenins agerade alltså som han gjorde eftersom han anade att inbördeskriget stod för dörren. Hans enda fel var att han missbedömde fiendens styrka, framför allt Tysklands vägval.

Min största invändning mot Berglund och Sennerteg är att deras bok är alldeles för svensk. Det är en bok skriven av, för och om svenskar. I särklass största tonvikt ligger vid rikssvenska inslag i krigshandlingarna: svenska besökare, svenska ögonvittnen, svenska frivilliga och svenska offer. Den svenska hållningen och den svenska frivillig­rörelsen upptar oproportionerligt stort utrymme, och striderna på Åland – förvisso nog så väsentliga för svenskar och ålänningar – får breda ut sig över betydligt fler ­sidor än som är försvarbart vid en jämförelse med skildringen av övriga krigsarenor. 

Till saken hör att käll- och litteraturlistan inte rymmer verk på finska. Varför? Antagligen eftersom författarna inte kan språket och därför inte förmått sätta sig in i vare sig finsk forskningslitteratur eller redogörelser från finska ögonvittnen. Detta är högst graverande, och det hade lätt kunnat åtgärdas genom att en i finska språket kunnig medförfattare eller medhjälpare hade anlitats. Att skriva en bok om finska inbördeskriget utan att kunna läsa finska är lika våghalsigt som att skriva en bok om Tredje riket utan att kunna tyska, eller en bok om Napoleon och slaget vid Waterloo utan att kunna franska.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons