Annons

Dick Harrison:Finlands sak borde åter bli vår

Efter skilsmässan med Sverige skapades i Finland inte bara en finsk nationalism utan också en egen finlandssvensk kulturell identitet. Lagom till 100-årsfirandet av Finlands självständighet kommer de avslutande delarna i fyrbandsverket ”Finlands svenska historia”.

Under strecket
Publicerad

”Mannen med flaggan” var länge ett återkommande motiv på det finländska Svenska folkpartiets val­affischer. Inför valet 1917 förbjöd Ryssland affischen eftersom motivet kunde tolkas som att Finland bad Sverige om hjälp.

Bild 1 av 2

Max Engmans "Språkfrågan" (nyligen belönad med Stora fackbokspriset 2016) och Henrik Meinanders "Nationalstaten" gör fyrbandsverket "Finlands svenska historia" komplett.

Foto: SLS Bild 2 av 2

”Mannen med flaggan” var länge ett återkommande motiv på det finländska Svenska folkpartiets val­affischer. Inför valet 1917 förbjöd Ryssland affischen eftersom motivet kunde tolkas som att Finland bad Sverige om hjälp.

Bild 1 av 1
”Mannen med flaggan” var länge ett återkommande motiv på det finländska Svenska folkpartiets val­affischer. Inför valet 1917 förbjöd Ryssland affischen eftersom motivet  kunde tolkas som att Finland bad Sverige om hjälp.
”Mannen med flaggan” var länge ett återkommande motiv på det finländska Svenska folkpartiets val­affischer. Inför valet 1917 förbjöd Ryssland affischen eftersom motivet kunde tolkas som att Finland bad Sverige om hjälp.

Till den mest bisarra tiden i mitt liv hör de veckor som följde på att jag år 2011 skrev en kolumn i en finlandssvensk tankesmedja efter att ha bevistat Mediespråk, ett stort seminarium för finlandssvenska journalister i Vasa. Till det som diskuterades flitigast på sammankomsten hörde Kirsi Virtanens radiokolumner, i vilka hon refererade till den finlandssvenska befolkningen som en ”huggorm” som Suomi närt vid sin barm. Det var toppen på ett isberg av anti-svenska (eller rättare sagt anti-finlandssvenska) argument och påhopp som ventilerades i de seminariesalar, fikarum och matsalar jag bevistade. Opinionsnämnden för massmedier i Finland hade accepterat attackerna, sedan de finlandssvenska anmälningarna vederbörligen avfärdats, detta trots att tonläge och ordval avsevärt påminde om vad man på 1930-talet kunde läsa i Völkischer Beobachter, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. I min kolumn redogjorde jag allmänt för intrycken och förklarade mig oförstående inför situationen. Hämnden lät inte vänta på sig.

Annons
Annons

Snart dränktes jag av mejl från såväl privatpersoner som talesmän för organisationer, till exempel Finskhetsförbundet. Sakinnehållet i försändelserna gick ut på att (a) eftersom jag är svensk saknar jag rätt att lägga mig i interna finska angelägenheter, i synnerhet som svenskarna är ett krigiskt folk som vill underkuva finnarna, och att (b) liknandet av finlandssvenskarna med ”huggormar” är i sin ordning, eftersom de utgör en rest av de blodsugare som förtryckt Suomi sedan äldre medeltid. Inom kort blev jag tipsad om att det stod åtskilligt att läsa om mig på finska webbsidor: idel översättningar av artiklar, brev och föga smickrande utlåtanden om min person. Till och med ett hemma hos-reportage från en skånsk lokaltidning hade översatts till ­finska och lagts ut på nätet på det att man skulle lära ­känna fienden och veta var han bodde. En finsk professor emeritus gick så långt att han skrev till dåvarande rektorn för Lunds universitet och krävde att han skulle ta mig (refererad till som ”idiot professor”) i upptuktelse.

Det som framför allt upprörde mina nyblivna fiender på andra sidan Bottenhavet var att jag inte var finlandssvensk utan vanlig rikssvensk – och ändå brydde jag mig om frågan. Inte nog med att jag hade varit dum nog att flyga till Finland och lära mig mer om finlandssvenskarnas situation på plats. Jag hade dessutom publicerat mig i ämnet. Det var de inte vana vid.

Numera, med perspektiv på eländet, förstår jag dem. Centralt i angreppen var nämligen inte ilskan i sig utan överraskningen över att jag över huvud taget uttalade mig. Det i särklass vanligaste är att rikssvenska kulturpersoner, inklusive historiker som undertecknad, i det närmaste ignorerar Finland och knappt känns vid att det finns folk som talar svenska i landskap som Österbotten och Nyland.

Annons
Annons

Max Engmans "Språkfrågan" (nyligen belönad med Stora fackbokspriset 2016) och Henrik Meinanders "Nationalstaten" gör fyrbandsverket "Finlands svenska historia" komplett.

Foto: SLS Bild 1 av 1

Det finns värre exempel än så. Fråga vilken ålänning som helst och ni kan få höra (tyvärr helt sanna) berättelser om svenska turister som försöker prata engelska med dem, eftersom de utgår från att – det nästan helt svenskspråkiga – Åland är finskspråkigt. Hur många svenskar vet verkligen att Finland har en lika gedigen politisk, kulturell och social svenskspråkig historisk erfarenhet som Sverige? Många har ingen aning om det. Jag har bland mina egna historiestudenter i Lund mött stor förvåning över uppgiften att Sverige och Finland förr var ett enda rike. Ty detta ingår inte längre i allmänbildningen.

Därför är det på sin plats att slå på trumman för en ambitiös bokserie som nu fullbordats. Sedan 2008 har Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och det svenska bokförlaget Atlantis publicerat en serie av inalles fyra volymer med samlingsnamnet ”Finlands svenska historia”. Volym 1 skrevs av Kari Tarkiainen, volym 2 av Nils Erik Villstrand. Denna höst utgavs de två avslutande banden, Max Engmans ”Språkfrågan: Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922” och Henrik Meinanders ”Nationalstaten: Finlands svenskhet 1922–2015”. I samtliga fall rör det sig om gediget och kunnigt skrivna arbeten, därtill välillustrerade och försedda med omfattande litteraturförteckningar och register.

Max Engmans "Språkfrågan" (nyligen belönad med Stora fackbokspriset 2016) och Henrik Meinanders "Nationalstaten" gör fyrbandsverket "Finlands svenska historia" komplett.
Max Engmans "Språkfrågan" (nyligen belönad med Stora fackbokspriset 2016) och Henrik Meinanders "Nationalstaten" gör fyrbandsverket "Finlands svenska historia" komplett. Foto: SLS
Annons
Annons

Volymerna skiljer sig på tydliga, och närmast förutsägbara, vis åt vad tematiken beträffar. Den centrala uppgiften för Max Engman är att skildra hur Finland utvecklades från att ha varit en självklar del av det svenska riket till att bli en stat med egna nationella ritualer och berättelser – och med egna språk. På 1700-talet var skillnaden i svenska erfarenheter för en österbottning och en västerbottning obefintlig, men på 1900-talet var den förre finlandssvensk och den senare rikssvensk. Under Finlands ryska tid skapades inte bara en finsk nationalism utan också en finlandssvensk identitet, med språket som central nerv och igenkänningsfaktor, som tidigare inte existerat (för övrigt skickligt analyserat av Jennica Thylin-Klaus i boken ”Särdrag, stavning, självbild: En idéhistorisk studie av svensk språkplanering i Finland 1860–1920”, 2015). Väl att märka utformades såväl den finska som den finlandssvenska identiteten inte bara gentemot varandra utan i lika hög grad gentemot den tsarryska överhet som båda språkgrupperna tvingades förhålla sig till, vare sig de ville eller inte.

För Henrik Meinander har dock inte språket utan nationen varit det centrala. Hans volym ­behandlar ett självständigt Finland som valt att lösa 1800-talets språkstrid genom att, åtminstone ­formellt sett, likställa det svenska och det finska. Meinanders skildring av hur det förra språkets bärare inte bara klarade av att leva som minoritet i en ny republik utan också skapade verk av bestående kulturellt värde borde vara obligatorisk för alla svenskar med anspråk på kunskap i det egna språkområdets moderna historiska utveckling.

Annons
Annons

Kring dessa röda trådar väver Max Engman och Henrik Meinander intelligent konstruerade vävar, med gott om djupdykningar i specifika politiska projekt och personliga livsöden. Särskilt intresse ägnas åt Ålands ofta osäkra och inte sällan mycket utsatta ställning mellan Sverige och Finland, vilken i början av 1920-talet var föremål för den hittills allvarligaste kontroversen mellan de båda nationerna – som löstes oblodigt, sedan ärendet hamnat på Nationernas förbunds bord i Genève.

Men det som verkligen gör böckerna spännande är att den finlandssvenska (och, i synnerhet hos Meinander, även sverigefinska) identitetens kulturella manifestationer tillåts breda ut sig. Böckerna formar sig till kulturhistoria i vid bemärkelse – och då syftar jag inte bara på Tove Jansson och Mumintrollen utan på de finlandssvenska modernisterna, television och radio, utbyggnaden av universitet och akademier, paret Tikkanens författarskap, med mera. I slutet av Meinanders volym finner jag den bakgrund till 2011 års debatt som det hade varit utmärkt att ha med sig i bagaget när jag bevistade seminariet i Vasa. Det är just så här historia ska skildras, med ena benet i dåtid och andra i nutid, med analytiskt fokus på de mänskliga erfarenheterna som sådana och i uppfattningen att våra möjligheter att begripa samtiden ökar drastiskt om vi tillägnar oss ett historiskt perspektiv.

Lästa i ett gemensamt sammanhang utgör Max Engmans och Henrik Meinanders båda volymer, om vi betraktar resultatet ur rikssvensk synvinkel, en fascinerande studie i splittring och reintegration. Finland och Sverige går från att ha varit ett och samma gamla rike till att fullständigt brytas sönder till följd av yttre våld och under 1800-talet formas till två nationalstater, bara för att i nästa skede knytas samman på nytt av kulturella och demografiska band. På 1950- och 1960-talen, sedan pass- och arbetslagarna liberaliserats, flyttade mer än 230  000 män och kvinnor från Finland till Sverige, om vi utgår från hur många som valde att permanent bosätta sig i det västra broderlandet. Om vi lyfter blicken och räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige stannar siffran vid 700 000.

Annons
Annons

Det är inte fel att tala om en folkvandring, men ännu viktigare är de följdverkningar Meinander målar upp, både här och i andra böcker: ett sammanglidande av Sverige och Finland på de kulturella, sociala och ekonomiska planen som hade gjort 1800-talets nationalstatsbyggare synnerligen förvånade. Finskan blev än en gång ett levande, vitalt språk i den rikssvenska kulturen, uppburen av sverigefinska organisationer. Finska invandrare och invandrarbarn började sätta en markant prägel på svensk litteratur och musik. Storföretagen fusionerades eller köpte upp varandra. Egentligen är det bara på det strikt politiska planet som nationerna idag skiljer sig åt. Om statsmännen i Stockholm och Helsingfors plötsligt skulle bestämma sig för att strunta i de egna institutionernas inneboende prestige och slå ihop nationerna till en enda stat skulle de praktiska problemen vara marginella.

Men kommer det att ske? Knappast. En nationalstat med vidhängande välfärdssamhälle är i regel sig själv nog, och kraften hos regionala och språkliga särintressen ska inte undervärderas. I dagens läge lär ingen ta initiativ till en återgång till 1808. Vad som däremot kan förändras, om vi väljer att prioritera det, är den svenska medvetenheten om det Finland som i mångt och mycket faktiskt är svenskt, men vars nutidshistoriska erfarenheter skiljer sig kraftigt från våra egna. Det är en stor och viktig historia, och jag kan tänka mig få bättre vägar för en ökad förståelse än en läsning av Atlantis och SLS:s glimrande fyrbandsverk.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons