”Finns det en annan plan än att bara behålla makten?”

Facket går ut på gatorna och tusentals demonstrerar, när en S-regering gör upp med Centern om att vrida politiken åt höger.

Så var det på 1990-talet men inför S-kongressen som börjar i dag, uttrycker facken bara verbalt missnöje. Något är i grunden annorlunda nu.

Uppdaterad
Publicerad
Foto: Fredrik Persson/TT och Tomas Oneborg

– Inför de en tidsgräns i a-kassan, ja då får vi ju resa oss igen.

Rösten bli plötsligt elektrisk, när hon talar om arbetslöshetsförsäkringen.

Therese Rajaniemi ledde de stora demonstrationerna i Stockholm, med tusentals deltagare, när S-regeringen Persson 1996 gjorde upp med Centerpartiet om nedskärningar i a-kassan och förändrad arbetsrätt.

Hon var arbetslös medlem i Transportarbetareförbundet, och fick förbundets uppdrag att organisera demonstrationer. Medan LO utåt försökte hålla distans till upproret, satt Therese Rajaniemi i hemliga möten med personer ur LO:s ledning.

– Jag hade tystnadsplikt, men den gäller väl inte längre, säger Therese Rajaniemi om sina möten med LO-topparna på 90-talet.

Annons
Therese Rajaniemi.
Therese Rajaniemi. Foto: Ola Torkelsson/TT

I Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) var ledamöterna skakade över vreden på gatorna, som riktades mot S-regeringen – och rasande över LO-fackens roll i det hela. I demonstrationerna fanns nämligen deltagare från längre ut på vänsterkanten.

”Vi ser att de gamla trotskisterna börjar dyka upp igen” sa Göran Persson enligt VU-protokollen och den gamle Metallbasen Leif ”Blomman” Blomberg utbrast:

”Hur i helvete kan vi börja frottera oss med vänsterfolket? Trottare och bokstavsvänstern börjar ta över”, sa ”Blomman” i VU.

Trotskister eller ej, demonstrationerna blev så omfattande och fick så mycket uppmärksamhet, att Therese Rajaniemi två gånger fick träffa statsministern på tu man hand i Rosenbad.

Annons

Och hon räknar det som en framgång att demonstranterna lyckades få regeringen att ändra i förslaget om en bortre parentes i a-kassan.

I januari i år gjorde Socialdemokraterna upp med Centern och Liberalerna i det så kallade 73-punktsprogrammet, som innebar att Stefan Löfven kunde fortsätta som statsminister.

En av punkterna handlar om att a-kassan ska göras om och ”fasas ut i takt med arbetslöshetens längd”. Det är det hotet mot framgången från 90-talet, som får Therese Rajaniemi att tänka på gatorna igen.

– Att stänga av a-kassan är att fattiggöra människor. Det gör ingenting bättre, säger hon.

Massdemonstration mot regeringens politik den 26 november 1996. Arbetslöse Therese Rajaniemi ledde aktionen.
Massdemonstration mot regeringens politik den 26 november 1996. Arbetslöse Therese Rajaniemi ledde aktionen. Foto: Anders Wiklund/TT
Annons

Det finns ingen motsvarighet till Therese Rajaniemi i dag.

Men om någon personifierar kritiken mot regeringens och S-ledningens politik är det Daniel Suhonen, som har grundat den nya S-föreningen Reformisterna, som argumenterar för en mer vänsterinriktad ekonomisk politik.

– Och nu har jag fått mina två minuters talartid på kongressen, säger Daniel Suhonen.

Han tänker säga något om vad partiet behöver – fördelningspolitik förstås – när man har köpt regeringsmakten för ett dyrt pris i form av borgerlig politik.

– Finns det en annan plan än att bara behålla regeringsmakten, och vilken är den i så fall?

Men varför protesterar facken den här gången bara i ord, medan man på 90-talet gick ut på gatorna och demonstrerade? Daniel Suhonen pekar på en grundläggande skillnad.

Annons

– På 90-talet var ju Socialdemokraterna starkare, och styrde själva över vem man samarbetade med och över politikens inriktning.

I dag är partiet mindre och valmöjligheterna begränsade.

– Partiledningens argument nu är ju att man stoppar en högerregering, och Sverigedemokraternas inflytande, och det är ju faktiskt sant, säger Suhonen och fortsätter:

– Grundproblemet är, att i takt med att S gått åt höger har stödet försvagats, så man nu tvingas till så här dåliga dealar som 73-punktsprogrammet innebär. Därför känner sig fackföreningsrörelsen bunden, eftersom det helt enkelt inte finns något bra alternativ.

– Inte ens jag vill ju spräcka 73-punktsprogrammet, och försätta oss i opposition, säger Daniel Suhonen.

Socialdemokraternas Daniel Suhonen är en av grundarna av föreningen Reformisterna.
Socialdemokraternas Daniel Suhonen är en av grundarna av föreningen Reformisterna. Foto: Henrik Montgomery/TT

Och han har en poäng, när det handlar om fackens reaktioner på uppgörelsen. Så här skrev Transportarbetareförbundets ordförande Tommy Wreeth när uppgörelsen var klar:

Annons

”Att så totalt sälja ut det som är kärnan i vår rörelse, tryggheten för vanligt folk på arbetsmarknaden, är att inte bara att gå ett steg för långt. Det är att kliva snett, vricka foten och ramla ner i diket”.

Men sen la Wreeth till: ”Med detta sagt är jag samtidigt lättad över att Sverige slipper en blåbrun regering”.

Och kommentarerna från alla fackbasar i januari följer precis samma mönster: den politiska inriktningen är åt h-e – men det var nödvändigt att stoppa högern.

Tommy Wreeth ska vara med på S-kongressen i Örebro, för han vill höra i korridorerna hur resonemangen går om 73-punktsprogrammet.

Han säger att nästa höst blir avgörande, för då ska utformningen av arbetsrätten avgöras. De nya LAS-reglerna – med ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna” – ska införas under 2021.

Annons

Det var förändringarna i arbetsrätten som fick Vänsterpartiet att utfärda ett ”misstroendelöfte” innan man till sist släppte fram regeringen Löfven. Löftet innebär att Vänsterpartiet ska försöka fälla regeringen – tillsammans med KD, M och SD – om den faktiskt lägger fram förslag om förändringar i lagen om anställningsskydd.

– Jag hoppas ju att Vänsterpartiet kan fungera som en garant för att det inte blir allt för tokigt, säger Tommy Wreeth.

Han säger att det nu är för tidigt att säga om protesterna kommer att växa till något liknande det som hände när ”rosornas krig” – med Transports medverkan – blossade upp 1996.

– Men blir det fler uppgörelser och signaler som går åt fel håll, är det inte omöjligt att det blir bredare protester, säger Tommy Wreeth.

Person med två röda rosor väntar vid Norra Bantorget i Stockholm inför Stefan Löfvens (S) förstamajtal förra året.
Person med två röda rosor väntar vid Norra Bantorget i Stockholm inför Stefan Löfvens (S) förstamajtal förra året. Foto: Janerik Henriksson/TT

Från fackligt håll – bland annat LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson – har man dragit paralleller till utvecklingen i Frankrike med Gula västarna.

Men Therese Rajaniemi tror inte att facken kommer att organisera några demonstrationer. Hon tycker att dagens LO har ”blivit grått”.

– Karl Petter Thorwaldsson försöker driva medlemmarnas frågor, men han är för nära Stefan Löfven, de är ju kompisar.

Therese Rajaniemi säger att det skulle behövas en ”välfärdens Greta Thunberg”, och hon underkänner tanken på att det är bristen på parlamentariska alternativ som gör protesterna mildare i dag.

– Det finns alltid alternativ. Socialdemokraterna kunde ju ha gått i kraftfull opposition i stället.

Foto: Fredrik Persson/TT och Tomas Oneborg Bild 1 av 5

Therese Rajaniemi.

Foto: Ola Torkelsson/TT Bild 2 av 5

Massdemonstration mot regeringens politik den 26 november 1996. Arbetslöse Therese Rajaniemi ledde aktionen.

Foto: Anders Wiklund/TT Bild 3 av 5

Socialdemokraternas Daniel Suhonen är en av grundarna av föreningen Reformisterna.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 4 av 5

Person med två röda rosor väntar vid Norra Bantorget i Stockholm inför Stefan Löfvens (S) förstamajtal förra året.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 5 av 5