Annons

Maria Ludvigsson:Finns socialdemokratin under en sten?

Arbetarrörelsens frontfigurer.
Arbetarrörelsens frontfigurer. Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet
Under strecket
Publicerad

Nästa politiker som på slumpvis utvald fråga svarar ”vi måste vända på varenda sten” bör rekommenderas karriärbyte. Vi som lyssnar pallar inte en tom liknelse till. Dels för att det är ett lika fånigt som slitet uttryck i politiska sammanhang, dels för att det inte är ett svar värdigt en politiskt begåvad person, det förpliktigar inte till någon handling mer än själva letandet.

Vi kan vända på stenar i all evighet, kasta oss över närmsta grustag och sätta igång, men det kommer aldrig någonsin ersätta en långsiktig strategi eller en politisk vilja att forma helheten. Att ty till stenvändning som den högsta politiska konstformen är att ge upp för de stora förändringar som krävs, de som är mer genomgripande än att dutta lite här och där för att justera finliret i sverigemaskineriet. Det duger inte.

Det är flyktingsituationen och vår integrationsoförmåga som gjort mången förtroendevald vilsen i kontakt med väljare och intervjuare. Stenvändning är vad som verkar återstå av reformambitioner. I kombination med dåliga opinionssiffror för alla utom SD annonserar partierna, ett efter ett, politikutveckling. I går lovade Stefan Löfven och Carin Jämtin detsamma för S.

Annons
Annons

Enligt Jämtin ska olika arbetsgrupper med partifolk formulera ny politik. Metoden påminner om stenvändarens och sakletarens. Grupperna ”ska hämta kunskap, idéer och inspiration från forskare, civila samhället och utomlands, eller var det nu är någonstans. För vi har inte svaren, utan man måste vända sig ut för att hitta svaren”, förklarade Jämtin för SR. Inget ont i att låta sig inspireras av andra storheter och kloka personer utanför de egna leden. Men i Socialdemokraternas fall började vilsenheten betydligt längre tillbaka. Politik- och idéutveckling har inte kommit av sig själv på flera decennier.

När socialförsäkringssystemet var färdigutbyggt och inte kunde bli mer generöst utan att passivisera, och skatten var så höjd och så breddad att inte heller den kunde öka utan att skada, blev rörelsen vilsen. Vad var nästa steg när inte längre ”mer av detsamma” dög åt väljarna eller ens åt de egna förtroendevalda?

Hur skulle politiken för den stora massan som länge varit homogen och parti-tacksam anpassas efter ett Sverige post 1980-tal? En allt större medelklass kände, även enligt 1990 års maktutredning (Demokrati och makt i Sverige, SOU 1990:44) frustration över offentlig sektors slutenhet. Medborgarinflytandet var begränsat till allmänna val vart tredje år samt till Hem och skola-föreningar. I övrigt gjorde sig medborgare icke besvär.

1990-talet rymde avregleringar, fria skolval och ökad medborgarmakt i form av valfrihetsreformer i vård och omsorg. Det tycktes nästan hända av sig självt och rörelsen stod bredvid och såg på. Det var inte längre S som hade initiativet med motvillig borgerlighet på släp. Inom S fanns röster, som dåvarande SSU-ordförande Karl-Petter Thorwaldssons, om ”egenmakt” i form av mer direkt medborgarinflytande. En debatt som för övrigt föranledde Göran Greider att under partikongressen 1993 kalla Thorwaldsson för moralkärring: ”Ta en sådan som Karl-Petter Thorwaldsson, denna vandrande katastrof, som tror sig vara ung rebell fast han låter som en gammal borgerlig moraltant från sekelskiftet.” (citat ur Aip 2/4 2013). Men Socialdemokraternas problem var och är att Greider förblivit densamma, men inte Thorwaldsson.

Annons
Annons

Det som verkar ha tagit över partiets inre idéarbete helt är identitetspolitiken. I den antas åsikter och värderingar bero på exempelvis kön, sexualitet, etnicitet eller religiös hemvist, varför grupptillhörighet blir allt och medborgaren blir inte längre huvudperson i det politiska arbetet.

Det ekar alltid generande tomt när politiska skribenter ska rådge sina motståndare. Som när Aftonbladets ledarsida plötsligt säger sig sakna liberalism och förklarar för oss marknadsliberaler hur vi borde låta och formulera oss. Det känns helt enkelt inte äkta. Så låt oss avhålla oss från tips till S. Allt annat än diskret men hoppfull acceptans av socialdemokratins minskning från vår sida vore direkt ohederligt.

Vänstern får gärna krympa, men borgerlighetens identitet har under så många decennier varit beroende av S att den blir vilsen när arbetarrörelsen blir det. Ska man vara lite elak kan man påstå att besattheten av S och rörelsen har varit så grav att man delvis har försökt ta över de gamla S- projekten, istället för att utveckla de egna.

Därför säger S kris även något om borgerlighetens oförmåga att vara initiativet, inte alternativet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons