Annons

Sjostakovitj & KorngoldFinsk duo ger krigstidsmusik dansant schwung

Erich Wolfgang Korngolds utopiskt vackra Violinkonsert får schwung och elegans när Berwaldhallen gästas av den fina finska duon Elina Vähälä på violin och dirigenten Klaus Mäkälä.
Erich Wolfgang Korngolds utopiskt vackra Violinkonsert får schwung och elegans när Berwaldhallen gästas av den fina finska duon Elina Vähälä på violin och dirigenten Klaus Mäkälä. Foto: Arne Hyckenberg

Utopierna gnistrar i förledande dur-tonarter när finska stjärnskottet Klaus Mäkelä leder Sveriges Radios symfoniorkester i två verk som ramar in andra världskriget. Violinisten Elina Vähälä bjuds till dans med elegans.

Under strecket
Publicerad

Sjostakovitj & Korngold

Genre
Konsert
Medverkande
Sveriges Radios symfoniorkester. Violin: Elina Vähälä. Dirigent: Klaus Mäkelä
Var
Berwaldhallen

Verk: E W Korngold Violinkonsert D-dur; Dmitrij Sjostakovitj Symfoni nr 6

Musik är ofta behäftad med schabloner, som vi vill identifiera med stämningslägen och en given intellektuell och känslomässig gestik. En dur-tonart borde rent förnuftsmässigt rymma ett glättigt budskap – men när det gäller både Erich Wolfgang Korngolds Violinkonsert och Dmitrij Sjostakovitjs dubbelbottnade symfonier hopar sig skuggorna.

Är det lättnad över att ha lyckats undvika att bli snärjd av en politisk agenda som ligger bakom ledmotivets förvandling till ett flinande dur ackord i finalen till Sjostakovitjs symfoni nr 6? Och antyder dur-tonarten i Korngolds Hollywood-blanka Violinkonsert, skriven i svallvågorna efter kriget, att utopins Neverland gnistrar uppe på de stegrande frasernas krön, för att sedan dala i uppgivna suckar.

Det är i alla händelser en lyckad programkombination för förste gästdirigenten i Berwaldhallen, Klaus Mäkelä, och solisten Elina Vähälä. Det finns en oaffekterad elegans och lätthet i Mäkeläs sätt att skulptera Korngolds operamässiga fraser, som speglas i violinistens återhållna vibrato och fint utskurna ornament. Ungefär som om de vore Fred Astaire och Ginger Rogers, svepande över ett imaginärt dansgolv, i showfilmerna från den epok då judiska emigranter som Korngold präglade soundet med den gamla världens yppigt orkestrerade nostalgi.

Annons
Annons

Inte minst sista satsens levnadsglada präriegalopp får studs och schwung av denna fina finska duo.

Nyligen framlidne André Previn och årets Polarpristagare, violinisten Anne-Sophie Mutter, bidrog till att göra Korngold rumsren på konsertrepertoaren, och det är härligt att höra verket leva hos en ny generation. Inte minst sista satsens levnadsglada präriegalopp får studs och schwung av denna fina finska duo.

Att den unge Klaus Mäkelä (23 år) också är en framstående cellist anar man i hans självklara musikalitet, som får blomma ut i Sjostakovitjs Symfoni nr 6. Den uruppfördes 1939, tre år efter att tonsättaren hamnat i onåd hos Stalin för ”Lady Macbeth från Mtsensk”. Istället för en utlovat propagandistisk Lenin-symfoni presterade Sjostakovitj ett verk vars unisont sjungande stråkmelodi i öppningen utvidgas till en svårmodig, kammarmusikalisk reflektion över tillvaron. Viskande, antydda hemligheter skickas mellan träblåsarna och ligger kvar som klangbotten till de två snabba satsernas cirkuskonster.

Till sist är det den ironiske folklivsskildraren Sjostakovitj som har uppvisning i bästa Petrusjka-stil: tonkaskader i brass och flöjter skränar gällt innan hela ekipaget skenar iväg. Även här arbetar Mäkelä återhållsamt vilket ger musik och exekutörer fritt spelrum, och lockar fram en spontan, rungande applåd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons