Annons

Lyra Koli:Patriotism blir inte vackrare än i finska nationalsången

Patriotismen som kommer till uttryck i Finlands nationalsång är vacker, menar skribenten.
Patriotismen som kommer till uttryck i Finlands nationalsång är vacker, menar skribenten. Foto: Paul Panayiotou/IBL

Patriotismen i den finska nationalsången vilar, i kontrast till den svenska, på medkänsla och ödmjukhet – inte på falska storhetsdrömmar. Aldrig har fosterlandskärleken fått ett vackrare uttryck än i ”Vårt land”, skriver Lyra Koli på Finlands nationaldag.

Under strecket
Publicerad
Foto: Anders Good/IBLBild 1 av 1

Den patriotism som filosofen Simone Weil efterlyser i ”Att slå rot” är en värkande medkänsla med sitt lands förflutna snarare än falska storhetsdrömmar. ”Denna känsla av smärtsam ömhet för något vackert, dyrbart, ömtåligt och förgängligt har en helt annan värme än nationalstoltheten.”

Aldrig har väl en sådan patriotism fått ett vackrare uttryck än i Finlands nationalsång, ”Vårt land”. I den finskspråkiga titeln ger ägarändelsen -mme en vacker assonantisk förlängning åt maa, ordet för land: Maamme.

Nationalsången är en tonsättning av första och sista versen av den dikt som inleder Johan Ludvig Runebergs diktepos ”Fänrik Ståls Sägner” från 1848, och alltså skriven nästan sjuttio år innan Finland faktiskt blev självständigt.

Den svenska nationalsången beskriver i kontrast ett ärorikt land som ”tronar på minnen från fornstora dar”, med en ”bragderik fana” som ska bäras högt över, kan man anta, framtida slagfält där Sverige ska segra.

Texten visar hur kärlek till hemlandet inte alls måste vara oupplösligt förbunden med makthunger eller girighet. ”Vårt land är fattigt, skall så bli / För den, som guld begär. / En främling far oss stolt förbi: / Men detta landet älska vi, / För oss med moar, fjäll och skär / Ett guldland dock det är”, heter det till exempel i andra versen. Även om diktviet skulle finna sig i ett paradis med guldmoln, skulle de ändå längta tillbaka ”till detta arma land” (på finska ”tähän köyhään kotihin”, till det här fattiga hemmet).

Annons
Annons

Den svenska nationalsången beskriver i kontrast ett ärorikt land som ”tronar på minnen från fornstora dar”, med en ”bragderik fana” som ska bäras högt över, kan man anta, framtida slagfält där Sverige ska segra. Men i den finska nationalsången flyter blodet, och det är inte fiendens utan det finska folkets, som har hungrat i frostdagar och utstått omätbara krigslidanden. Någon seger målas inte ens upp: ”Hur ödet än kastar vår lott” så har vi ändå ett land, ett fosterland: ”maa isänmaa se meillä on”.

Den här fosterlandskärleken är närmare medkänsla än stolthet, och ändå är det en motsats till skam. ”Var för din fattigdom ej skyggt”, uppmanar Runeberg sitt land. Men kanske är det just den här nakna ödmjukheten som fått vissa finländare att propagera för att byta nationalsång till Jean Sibelius ”Finlandiahymn”, som textsattes 1940, strax efter finska vinterkriget, av V A Koskenniemi. ”Finlandia” var redan från början en protestsång för självständigheten, och texten målar också upp framtiden som ljus och fri. ”Ettet taipunut sa sorron alle” – du böjde dig aldrig under förtrycket, Finland.

En idealiserande nationalstolthet blir alltid falsk, inte för att det skulle vara fel att älska sitt land, utan för att det inte finns något vakuumförpackat land utan skamfläckar, sorger och nederlag.

Naturligtvis spelar det också in att originaltexten är skriven på finska, till skillnad från ”Vårt land”. Den sistnämnda är dessutom komponerad av den från Tyskland invandrade Fredrik Pacius, en melodi som också används för Estlands nationalsång. ”Bakgrunden är inte så starkt finsk som för Finlandia”, som en Samlingspartist sa i en intervju, och menar antagligen: att vara finlandssvensk eller immigrant eller att stå i nära släktskap med Estland, ett grannland vars språk är nära besläktat med finskan, är inte att vara finsk. Som om det fanns något fullständigt avskilt finskt som aldrig hade präglats av några relationer med omgivningarna. Det är lika bisarrt som att förneka det finska i Sveriges historia.

Annons
Annons
Foto: Anders Good/IBLBild 1 av 1

En idealiserande nationalstolthet blir alltid falsk, inte för att det skulle vara fel att älska sitt land, utan för att det inte finns något vakuumförpackat land utan skamfläckar, sorger och nederlag. ”Att uppställa fosterlandet som något absolut som inte kan fläckas av något ont är en iögonfallande orimlighet”, skriver Simone Weil. ”Fosterlandet är ett annat namn för nationen, och nationen är en enhet av områden och befolkningar som sammanförts av historiska skeenden i vilka slumpen, såvitt det mänskliga förnuftet kan döma, har spelat en stor roll, och där gott och ont alltid finns blandade.”

En ömhet för ett smärtsamt förflutet, snarare än en vision om en stark och ärorik framtid, gör oss också mer kapabla att känna medkänsla för andra som har tvingats lämna sina hemländer. Runebergs ”Vårt land” är en av de mest drabbande dikterna på svenska som visar hur fosterlandskärleken kan vara öppen mot det sårbara snarare än trotsigt tillsluten. Skogens sus, sommarljuset och spåren från det förflutna behöver ju inte stängas in bakom några gränser för att kunna älskas.

Foto: Anders Good/IBL
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons