Annons

De dagar som blommorna blommarSvårt engagera sig i Gardells rollfigurer

Rebecka Hemse, Magnus Krepper, Eva Röse, Torkel Petersson och Anja Lundqvist i ”De dagar som blommorna blommar”.
Rebecka Hemse, Magnus Krepper, Eva Röse, Torkel Petersson och Anja Lundqvist i ”De dagar som blommorna blommar”. Foto: Peter Cederling/SVT

Katastrof, försoning och förlösning – Jonas Gardell och Simon Kaijser laborerar med olika tidsplan i sin nya SVT-serie, men det är som om helheten består av ett enda dramatiskt crescendo. Det är svårt att engagera sig i rollfigurerna och deras förluster när de förblir skisser, skriver SvD:s Elias Björkman.

Under strecket
Publicerad

Sofia Pekkari som Kerstin, Rasmus Luthander som Erik och Rolf Ek som Jonathan.

Foto: Peter Cederling Bild 1 av 3

Eva Röse som Eva Elofsson.

Foto: Peter Cederling Bild 2 av 3
Foto: Peter Cederling Bild 3 av 3

De dagar som blommorna blommar

Regi
Simon Kaijser
Genre
Drama
Manus
Jonas Gardell
Medverkande
Eva Röse, Anja Lundqvist, Johan Rheborg, Rasmus Luthander, Ulf Friberg

Tre avsnitt, om 60 minuter. Premiär den 1 klockan 21.00 i SVT1. Samtliga tre avsnitt släpps på SVT Play den 1 januari.

Betyg: 3 av 6

Jonas Gardell underskattar förmodligen den svenska tv-publiken när han säger i Aftonbladet att ”det är först i sista avsnittets sista scen som allt faller på plats” om nya dramasatsningen ”De dagar som blommorna blommar”. Det är förmodligen precis tvärtom: redan vid slutet av första avsnittet förstår tittaren vartåt det lutar. Men så är också hela serien i någon mån en enda en lång uppbyggnad till detta smärtsamma klimax.

Det är i början av januari 1978, vardagen har infunnit sig efter jullov och såväl föräldrar som ungar är mest upptagna med Ingemar Stenmarks kommande åk i slalom-VM. Dessa etableringsscener, radhusområdet i oklanderlig 1970-talsscenografi, är visserligen snygga men något stelt gestaltade. Här serveras grundpremissen parallellt med frukosten; grannfamiljerna Munksås, Törnblad och Elofsson som i varierande grad försöker, och lyckas, upprätthålla en skinande men allt mer ansatt fasad. Någonting är ruttet under radhusområdets yta.

Familjen Törnblad terroriseras av den äldste sonen Torbjörn (Gustav Lindh) som stadigt faller allt längre ned i missbruk. Pappa Roffan (Torkel Petersson) flyr in på sitt rum (”det är ju det här med hjärtat”) medan mamma Anita (Anja Lundqvist) i hjärtskärande scener försöker nå fram till sin allt mer bortvända son. Mitt emellan dem hamnar den yngre sonen Mikael (Birger Robach) som hjälplöst tvingas bevittna allt på sidan av.

Annons
Annons

Sofia Pekkari som Kerstin, Rasmus Luthander som Erik och Rolf Ek som Jonathan.

Foto: Peter Cederling Bild 1 av 2

Eva Röse som Eva Elofsson.

Foto: Peter Cederling Bild 2 av 2
Sofia Pekkari som Kerstin, Rasmus Luthander som Erik och Rolf Ek som Jonathan.
Sofia Pekkari som Kerstin, Rasmus Luthander som Erik och Rolf Ek som Jonathan. Foto: Peter Cederling

Munksås består av Bodil (Rebecka Hemse) och sonen Erik (Dante Wiechel), med en morfar och en moster nära inpå. Här växlas mellan (möjligen förljuget) idylliska sommarscenerier och uppbyggnaden till det första avsnittets stora katastrof. Flera år senare, tidigt 1990-tal, börjar den nu vuxne Erik (Rasmus Luthander) med egen familj intressera sig för sin familjs judiska bakgrund.

Hos Elofssons vilar det undertryckta missnöjet lika tungt som cigarettröken. Modern, Eva (Eva Röse), har en otacksam uppgift att sköta hem och fyra barn medan maken Per-Ove (Magnus Krepper) fyrar av invektiv bakom hennes rygg.

Eva Röse som Eva Elofsson.
Eva Röse som Eva Elofsson. Foto: Peter Cederling

Gardell och Kaijser, svaga för det högtravande, är förtjusta i att pendla mellan då och nu men jag är inte säker på att det verkligen gör dramat en tjänst. Snarare blir det ett sökt grepp, ett enkelt sätt att förhöja den dramatiska tonen och insatsen. Också tidsmarkören med Stenmark på löpsedlarna, som går från idrottshjälte till ”Let's dance”-deltagare, är alltför övertydligt.

Annons
Annons
Foto: Peter Cederling Bild 1 av 1

Bäst, på båda tidsplanen, är delarna med Torbjörn, den förlorade sonen som inte verkar ha bättrat sig i nutid. Skildringen av de vuxna männens syskonrelation, med den yngre Mikael som har fastnat i en hopplös, lika osund som olycklig beroendeställning till sin äldre bror. Anja Lundqvist är magnifik som förtvivlad mor.

Sämre fungerar partierna med en vuxen Benny, ett av Elofsson-barnen, nu dramatiker som gör privatteaterföreställning av smärtsamma minnen från barndomen, bland annat förankrat i en sällsynt plågsam julgransplundring. De förment betydelsefulla scenerna, som gäst i trivsel-tv-program, med förlorad auktoritet vid teaterrepetition eller med den allt mer frustrerade Benny, griper aldrig riktigt tag.

Det är som om att hela serien inte bara kretsar kring utan består av ett dramatiskt crescendo, accentuerat av den olycksbådande pockande musiken och parallellklippning.

Foto: Peter Cederling

”De dagar som blommorna blommar” utger sig för att ha något att berätta om det mänskliga tillståndet men verkar inte vara helt säker på vad: att det är smärtsamt att existera? Figurerna förblir tyvärr alltför låsta i onaturliga poser och stickrepliker som ska förklara hela personligheter och livsöden.

När det fungerar som bäst är vägen dit visserligen vacker, sorglig och stundtals finstämd tv-dramatik.

Det blir svårt att engagera sig i rollfigurerna och deras förluster när de förblir skisser vars tystnad förmodligen ska vara talande men snarare framstår som motsatsen: tomma. Det är som om hela serien inte bara kretsar kring utan består av ett dramatiskt crescendo, accentuerat av den olycksbådande pockande musiken och parallellklippning. Detta kommer, förstår vi, att mynna ut i katastrof, försoning, förlösning.

När det fungerar som bäst är vägen dit visserligen vacker, sorglig och stundtals finstämd tv-dramatik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons