Annons

John Sjögren:Fint av Horace – en sådan som Arnault måste älskas tillbaka

Vännerna Arnault och Engdahl.
Vännerna Arnault och Engdahl. Foto:  Janerik Henriksson/TT och Magnus Liam Karlsson/TT

Kvällstidningsrubrikerna om Horace Engdahls fängelsebesök hos Jean-Claude Arnault visar hur svårt vi svenskar har att hantera begrepp som skuld och förlåtelse.

Under strecket
Publicerad

”Jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Alla som någotsånär kan sin bibel, vilket till för bara några generationer sedan innebar de allra flesta svenskar, hörde nog Jesu berömda ord inom sig när de senaste dagarnas kvällstidningsrubriker kablades ut: ”Horace Engdahl får besöka Kulturprofilen på anstalt.”

Så bra! bör ha varit de bibliskt belästas reaktion. För ända sedan Jesus i denna berömda passage identifierar sig med de hungrande, de hemlösa och de fängslade har det varit en given kristen praktik: den fängslade besöker man.

Publiceringen av ”nyheten” att Horace Engdahl besökt sin vän i fängelset tycks vila på en helt annan logik; att det snarare skulle vara något anmärkningsvärt med att Horace Engdahl inte övergivit sin vän när han nu dömts och avtjänar sitt straff för våldtäkt. Givetvis ett oerhört allvarligt brott! Och om Jean-Claude Arnault är skyldig till endast hälften av de övergrepp och kränkningar som han anklagats för så är det enda rätta att han ägnar resten av sitt liv åt botgörelse, att han söker finna förlåtelse och försoning med de människor han skadat.

Annons

Det är faktiskt möjligt att fördöma en handling utan att en gång för alla fördöma människan som utfört den.

Men detta gagnas knappast av att han överges och fördöms av sina nära och kära i nödens stund.

Mycket kan sägas om Horace Engdahls ibland inte helt lättbegripliga agerande under Svenska Akademiens kris, men en sak kan han inte anklagas för: att vara en illojal vän (till Arnault). Vilket givetvis är en fin och mycket hedervärd sak. I sviterna efter metoo blev det smärtsamt tydligt hur svårt vi i det här landet har att hantera begrepp som skuld och förlåtelse. Det var stundtals en stämning utan nåd som rådde. Om du begått ett fel var du för alltid ute i kylan. Men det är faktiskt möjligt att fördöma en handling utan att en gång för alla fördöma människan som utfört den.

Med kärlek menas här inte någon sentimental känsla, ett överslätande gullande med förbrytaren.

Ska en människa som begått klandervärda eller rent av vedervärdiga handlingar hitta något slags försoning med sig själv och med människorna han sårat är det knappast ett fördömande av hans person som kommer att hjälpa honom. Tvärtom, en sådan människa måste älskas tillbaka in i gemenskap med andra människor. Och här har vi ytterligare ett begrepp som urvattnats och ofta missförstås i vår tid. Med kärlek menas här inte någon sentimental känsla, ett överslätande gullande med förbrytaren. Nej, kärlek är inte primärt en känsla, utan en viljeakt, att vilja och verka för den andres bästa. En sådan kärlek är inte mjäkig och eftergiven, men alltid lojal och trofast.

Vänskap är en form av kärlek. Kanske en av dess högsta former. Men det skulle knappast vara någon kärlek om vi övergav vår vän när denne inte längre förtjänade vår vänskap. Om vänskap var något som vi förvärvade genom våra felfria goda gärningar, då skulle de allra flesta av oss, bristfälliga varelser som vi är, vara väldigt ensamma. Om vi alla fick vad vi förtjänade fanns det knappast hopp för någon enda av oss.

Nej, den äkta kärleken, den sanna vänskapen, kan man aldrig göra sig förtjänt av. Den är alltid en nåd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons