Annons

De oroligaFint fångad barndom i skuggan av genikulten

Rebecka Hemse, Anita Ekström och Ingela Olsson i ”De oroliga”.
Rebecka Hemse, Anita Ekström och Ingela Olsson i ”De oroliga”. Foto: Jenny Baumgartner

Pernilla August iscensätter Linn Ullmanns roman om en flicka som växer upp med en självtillräcklig filmregissör som far och en naiv, rastlös skådespelerska till mor. Resultatet är ett sprött och välspelat kammarspel om en unik men igenkännbar barndom.

Under strecket
Publicerad

Rebecka Hemse och Ingela Olsson i ”De oroliga”.

Foto: Jenny Baumgartner Bild 1 av 3

Anita Ekström, Rebecka Hemse och Ingela Olsson.

Foto: Jenny Baumgartner Bild 2 av 3

Rebecka Hemse och Anita Ekström som dotter och far.

Foto: Jenny Baumgartner Bild 3 av 3

De oroliga

Genre
Teater
Regi
Pernilla August
Medverkande
Anita Ekström, Ingela Olsson och Rebecka Hemse
Var
Dramaten, Lilla scenen
Text
Linn Ullmann

Övers: Urban Andersson Manus: Karen-Maria Bille Scenografi: Magdalena Åberg Ljus: Mira Svanberg Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir

Hon är barn nummer nio. Hon gör listor på vad hon har: en gammal pappa som regisserat film, en rastlös mamma som spelar teater, åtta obekanta syskon och en stenig ö där hon får vara på sommaren.

Flickan känner sig helt obekant med sig själv. Ett mellanrum mellan självtillräckliga storheter. Hon vill förstå den treenighet som en gång var en liten familj. Hon försöker hitta sig själv via sina föräldrar. Hon gör det som barn, och fortsätter som vuxen när hon övergår från att göra listor till att skriva litteratur. Det är delvis samma sak.

Linn Ullmann, dotter till Ingmar Bergman och Liv Ullmann, kom med den självbiografiska romanen ”De oroliga” 2015. Det är en fantastisk text om ett övergivet barn. Mamman använder flickan som troféartat bevis på att hon tillhör den högsta konstnärliga kasten. För fadern är hon mest ännu ett barn, men ändå ett bevis på potens. Flickan springer runt bland husen som en smalbent ensamhet, när hon blir för kall och övergiven gömmer hon sig inne i det varma, bullriga torkskåpet, som nästan fungerar som en trygg livmoder.

Annons
Annons

Rebecka Hemse och Ingela Olsson i ”De oroliga”.

Foto: Jenny Baumgartner Bild 1 av 1
Rebecka Hemse och Ingela Olsson i ”De oroliga”.
Rebecka Hemse och Ingela Olsson i ”De oroliga”. Foto: Jenny Baumgartner

Pernilla August, som själv har stor erfarenhet av att arbeta med Ingmar Bergman, har nu iscensatt texten på scenen. Karen-Maria Billes dramatisering har kokat ner skeendet och gjort det möjligt att spela som triangeldrama som ännu har kvar sin exakta och poetiska språklighet. Resultatet är ett mamma-pappa-barn-drama: ett intimt sorgespel om identitet, svek och ensamhet men också om åldrandet.

Bildmässigt påminner rummet, med sin uppblåsbara trädgård, om en barnpjäs. Vilket det också är – det är barnperspektivet som gäller.

Lilla scenen är försedd med avsatser, gjorda av byrålådor. Det är en scenografi, skapad av Magdalena Åberg, som leker med en rad associationer: en biosalong, en ålderstrappa men också ett barnrum. Alla är iklädda pyjamas. Här möter den lilla flickan den gamla farbrodern. Bildmässigt påminner rummet, med sin uppblåsbara trädgård, om en barnpjäs. Vilket det också är – det är barnperspektivet som gäller. Det gör att texten kan få vara partisk och att måla upp mamman som naiv egoist och pappan som oåtkomlig bakom genikulten.

Iscensättningen består av olika episoder: först den lilla flickan, smal som en filmremsa och med klar blick, sedan den besvärliga relationen med modern, och till sist den vuxna flickan som närmar sig en far som håller på att tyna bort. Dottern vill spela in samtal med fadern på band, hon är ännu besatt av att hitta en förklaring, sätta ord på det som fick två olämpliga föräldrar att sätta barn till världen.

Annons
Annons

Anita Ekström, Rebecka Hemse och Ingela Olsson.

Foto: Jenny Baumgartner Bild 1 av 2

Rebecka Hemse och Anita Ekström som dotter och far.

Foto: Jenny Baumgartner Bild 2 av 2
Anita Ekström, Rebecka Hemse och Ingela Olsson.
Anita Ekström, Rebecka Hemse och Ingela Olsson. Foto: Jenny Baumgartner

Anita Ekström spelar Bergman. Hon blir en spröd, saktfärdig och medvetet sluddrig åldring som förlorat sitt testosteron. Greppet ger också en bra distans. Pernilla August väljer att inte lämna ut någon. Anita Ekström spelar Ingmar som en man som först inte har tid, sedan inte ord, för att besvara frågor från dottern. Ingela Olsson håller också tillbaka en del av den ibland hätska beskrivningen av Liv Ullmann som boken innehåller. Här är hon vilsen, en aningslös, rätt ensam skönhet som andra använder för sina behov.

Hennes behov av kärlek och hans demens skär mot varandra.

Rebecka Hemses Dotter är en avsaknad. Hon lägger till en envis, nästan bister energi som blir extra plågsam mot slutet när pappan börjar förlora minnet och kastar sig mellan ofta banala minnen. Hennes behov av kärlek och hans demens skär mot varandra.

Iscensättningen har enbart kvinnor som upphovsmän och är lågmält behärskad. Pernilla August väljer inte stort utspel eller känslosvall. Hon låter spelet följa en finstämd psykologisk realism och skapar en tät stämning, som ibland blir ensartad. Skildringen av dessa oroliga, ängsliga och ensamma människor blir ändå ett nära, subtilt och sevärt kammarspel som är specifikt och allmängiltigt på en och samma gång.

Rebecka Hemse och Anita Ekström som dotter och far.
Rebecka Hemse och Anita Ekström som dotter och far. Foto: Jenny Baumgartner
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons