Annons

Fira det vackra i juninattsskymningen

Pol Roger
Pol Roger Foto: Virginia Mayo / TT
Under strecket
Publicerad
Foto: Virginia Mayo / TT / NTB Scanpix Bild 1 av 1

Ett ”gratulerer med dagen” från radion väckte hela huset tidig morgon. Det var sjuttonde maj i Oslo och allas förväntan var förtjusande.

Jag erkänner, jämförelsen är sliten och vi vill inte, kan inte vara som norrmännen. Det norska folkets historia och minne av ockupation är bara någon generation bort. I den norska filmen ”Kongens valg” (2017) blir det begripligt till och med för en svensk hur det egna hemlandet kan vara så intimt förknippat med den egna familjen, med ens egen bakgrund. Filmen gav mig en aning om vad det var som på djupet förenade mina norska vänner.

Under andra världskriget fick varje medborgare göra vad den kunde för att skydda de sina, och landet. Landets öde var också de närmastes.

Vi har inget av den sortens kollektiv erfarenhet. Och vi har – på gott och ont – en tonårings attityd mot historielojalitet. Men, det finns att ta intryck av när vi i dag lite försiktigt viftar med flaggor eller picknickar i den svenska sommaren. Det faktum att vi inte varit ockuperade borde få vem som helst att le brett nationaldagen lång.

Annons
Annons

Rent formellt firar vi minnet av Gustav Vasas kröning 1523 och 1809 års regeringsform.

När 6 juni 2005 blev helgdag (”röd dag” som det något prosaiskt heter på svenska) fanns ett motstånd. Kritikerna tyckte att en dag för den svenska flaggan var att ta i. Att det räckte med hockey- eller fotbollsmatcher för att då och då påminna oss om något lagomt gemensamt.

Motståndet bestod också i en diffus rädsla att man i flaggan skulle läsa in nationalism av det slag som exkluderar och bara hyllar en historia av elände. (Ja, ni hör ju hur muntert firandet kan bli i svensk version.)

Just detta argument var inte särskilt vanligt förekommande bland gemene man, men det var desto populärare bland alla dem som vet hur vanligt folk är. Missuppfattningen fanns att Sverigefirandet med nödvändighet innebar ett aktivt icke-firande av alla andra länder och alla andra kulturer.

Efter förra årets Almedalsvecka då partiledare gick bananas i något de kallade svenska värderingar, skulle man kunna säga att 6 juni behövs för att återta flaggan från partipolitiskt finlir. Svenska värderingar finns i högsta grad (och gjorde långt innan politiker fick för sig att de skulle uttrycka gillande av dem). Vi har en kultur, en historia och en gemensam uppfattning om att vi är ett land. Men det är inte upp till spinndoktorer att avgöra vad värderingarna består i. Det jobbet har historien redan gjort.

Dick Harrisson skriver i SvD (4/6) att det symboliska nationsbyggandet är relativt nytt, början av 1800-talet, och tog fart när makten behövde gjuta mod i folket och lättare få dem att betala skatt. (Kan absolut kännas igen som svenskt.)

Annons
Annons
Foto: Virginia Mayo / TT / NTB Scanpix Bild 1 av 1

I behov av svenskhetens narrativ byggdes vikingakarlars historia. Harrisson beskriver hur ”intellektuella vurmade för vikingatidens förmenta manlighetsideal och argumenterade för en pånyttfödd nation vars invånare besjälades av en genuint svensk, eller nordisk, anda.” Det är svårt att känna igen sig i det konstruerade och i det storvulna.

Redan 1800-talets medborgare hade sannolikt svårt att samlas runt flagga och nation. De hade fullt upp att överleva.

I Mobergs ”Utvandrarna” finns en del av vår nations historia och hans Kristina och Karl Oskar finner lite i Sverige värt att stanna för. Deras resa går till något nytt, men framför allt reser de ifrån. Hungersnöd, en kyrka som gick den världsliga maktens ärenden, brukspatroner och översittare som plågade dem som ansågs lägre i rang.

Av alla dessa försök att definiera det svenska och finna firarlegitimitet, återfinns det mest gemensamma och dyrbara i det svenska språket. Utan det kunde vi nästan inte vara.

En nutida svensk som skrivit bra om språkets betydelse för identitet och förståelse av oss själva är Theodor Kallifatides. I förra årets Sommarsamtal (20/8-17) sade han att ”förr eller senare kommer man förstå att språket är det rikaste och mest utvecklande redskap vi har som människor. För att utvecklas. Det måste vi odla, vårda och föra vidare.”

Ett språk, som (tack vare Evert Taube) har ett ord som ”juninattsskymningen”, är värt allt Kallifatides säger.

Tala vackert och vårdat i dag, fira de delar av historien som är värda att bevara och förfina, notera vad vi inte ska upprepa, och skåla för allt i världen i något franskt.

När Kristina fick hemlängtan i det nya landet, vars språk hon inte kunde, var det äppelträden i blom hon tänkte på, och på sin familj.

Foto: Virginia Mayo / TT / NTB Scanpix
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons