Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit.
Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit. Foto: Lars Pehrson

First Aid Kit: Sveriges kärlek till USA är absurd

”Saknar trovärdighet”, ”borde hålla sig till pop” och ”bortskämda småtjejer”. Omdömena som systrarna Söderberg från Svedmyra fick vid debuten svider fortfarande. Andres Lokko mötte dem för ett samtal om machokultur, hjärtesorg och den nya skivan ”Ruins”.

Publicerad

I den amerikanska countrymusikens konservativa värld gav man länge inte ut album med kvinnliga artister.

Inte heller ansågs det vara en sund idé att kvinnliga namn skulle stå högst upp på konsertaffischer.

Där skulle det ju vara en karl.

Det dröjde åtta år efter att lp-formatet på allvar hade etablerats innan ett amerikanskt skivbolag ansåg tiden vara mogen för ett helt album med en kvinnlig countryartist.

Efter mängder av framgångsrika singlar gavs till slut sångerskan och kompositören Kitty Wells ”Country hit parade” ut 1956.

Ingen annan musikgenre omgärdas, rent generellt, än idag av så djupt bakåtsträvande värderingar. Men det ger också en möjlighet, en öppning, för att – lätt överdrivet – verka bakom fiendelinjer. För att exempelvis nå mängder av inte redan övertygade lyssnare med budskap om jämlikhet och systerskap.

Annons

Oavsett om det handlar om, de i en amerikansk kontext så uppmärksammat kontroversiella, Dixie Chicks för ett decennium sedan eller Enskede-systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit som i fredags gav ut sitt fjärde album, Ruins.

– Som unga kvinnor som tassar i äldre mäns mest heliga domäner – som att inspireras av röster som Townes Van Zandt eller Gram Parsons – så är det inte ett helt lätt uppdrag, säger Johanna.

Klara och Johanna Söderberg 2008.
Klara och Johanna Söderberg 2008. Foto: Jurek Holzer

– Någon herre i The Guardian skrev ju en väldigt föraktfull artikel när vi väldigt tidigt i vår karriär spelade in en Fleet Foxes-cover. Nu kan vi fnissa åt det men det var ganska smärtsamt att läsa hur vi ”saknade trovärdighet” och ”borde hålla oss till pop” eftersom vi var ”bortskämda småtjejer”.

En reaktion på det var ”You are the problem here” som First Aid Kit gav ut på internationella kvinnodagen 2017. Låten ifråga är inte med på Ruins men framstår fortfarande som högst aktuell.

Annons

– Den var ju sprungen ur ren ilska och bara skrevs för att det den säger kändes så nödvändigt, säger Klara,

– Och i skenet av #metoo har den ju fått ett förlängt liv och när vi spelar den live tillägnar vi den Donald Trump och Harvey Weinstein.

Duon släpper inte riktigt hur de bemöttes i press och media när du tog sin första stapplande steg in i musiken som unga tonåringar.

– Som ung man med countryambitioner så får du automatisk respekt, fnyser Johanna.

– Förutsatt att du har skägg!

– Faktiskt bara för att du har skägg, svarar Klara blixtsnabbt.

Foto: Lars Pehrson
Annons

Vi sitter och pratar på ett kontor några kvarter norr om Hötorget. Johanna har just dragit ut en visdomstand. Klara berättar om sin kärlek till den så omhuldade Tati Comptons kosmiska tatueringskonst och jag rockjournalistplainar lite för länge om hur Elvis Costellos musikhistoriska missionerande en gång i tidernas begynnelse var anledningen till att även jag förälskade mig i First Aid Kits evige favoritröst Gram Parsons.

Systrarna berättar att Bright Eyes var deras Elvis Costello.

– Conor Oberst och hans Bright Eyes var nog den enskilt viktigaste källan som träffade oss båda med den där kombinationen av långluggad tonårs-emo och ömma countrymelodier.

– Man ska heller inte glömma att vi är uppvuxna med post-punkföräldrar som inte brydde sig det minsta om country eller folkrock. De tyckte snarare att det var töntigt – så för oss blev det musikvalet ett slags uppror även om det liksom inte hörs för att musiken är, well, soft.

Kan ni inte ibland få lust att, nu efter fyra album, vända upp och ner på det?

– Ha! Jo, ibland. Vi kommer ju inte att börja göra … house. Men vi tycker nog själva att det är en enorm skillnad mellan ”Ruins” och det vi har gjort tidigare. Vi har släppt på en massa principer och tillåtit elgitarrer och episka stråkarrangemang, säger Johanna.

Annons

– Men eftersom du frågar så börjar jag ju i och för sig uppskatta saker som Television och Talking Heads, vilket jag verkligen inte var kapabel till för bara något år sedan, säger Klara.

Även om tanken på att First Aid Kit skulle ta sig an skeva evighetsgitarrsolon eller akademisk afrofunk är tilltalande så är de knappast på något vis färdiga med den musikaliska ådra de verkar i. Fanns det tankar på att gå än längre in i renodlad country?

– Vi har ju försökt närma oss Nashville och diskuterat samarbeten med producenter där men, nej, den rätta känslan har inte infunnit sig. Det känns alldeles för mycket som en fabrik som gör musik på löpande band. En smula själlöst, helt enkelt, säger Johanna.

– Dessutom är machokulturen där måttligt tilltalande, säger Klara.

First Aid Kit på Way out west-festivalen 2015.
First Aid Kit på Way out west-festivalen 2015. Foto: Adam Ihse/TT

Men ni har ändå hunnit uppträda på anrika countrytemplet Grand Ole Opry.

Annons

– Jo, men vi har ju inte strävat efter att tas på allvar i just countryindustrin. Bara för att vi inspireras av en del renodlad country och våra skivor ibland står i countryfacket så kommer vi ju från en betydligt mer alternativ popriktning, säger Klara.

Systrarna Söderbergs resa från att vid vidunderligt unga år ha kontrakterats av Karin Dreijers etikett för att relativt omgående lockas till brittiska etiketten Wichita (som redan var nyss nämnde Bright Eyes europeiska hem) och sedan sakta men säkert ta över hela världen är en väldokumenterad resa. Likaså hur deras stämsång så naturligt gick att applicera till tolkningar av andra kompositörers verk att de nästan gjorde det till egen idrottsgren.

Till slut nådde de en punkt där de tog en paus från varandra för att sedan mötas på andra sidan jordklotet för att inleda arbetet med ”Ruins”.

– Ett hus i Echo Park i Los Angeles blev vår ”Bon Iver-stuga i skogen” där Klara läkte ett trasigt hjärta och jag tog på mig en redaktörshatt så att vi faktiskt skapade ny musik, säger Johanna.

Annons

– När det handlar om hjärtesorg finns det något väldigt tacksamt i att skriva på engelska. Jag tror ju att man tillåter sig att vara mer privat när man skriver på ett annat språk, hur bra man än är på det. Man bygger en liten mur mellan sig själv och det man uttrycker som nog kan göra ens textskrivande lite, lite modigare, säger Klara.

Det som imponerar mest med ”Ruins” är, trots lyrikens förhöjda allvar, hur det känns som om musiken bokstavligen bara rinner ur dem. Samt med vilken självklarhet medlemmar från Wilco och REM samt Laura Veirs, och flera andra, medverkar på albumet.

Och man hör med all önskvärd tydlighet hur de söker sig vidare i en egen form av en allt mer vuxen popmusik med rötterna i Bright Eyes, Neutral Milk Hotel och kärleken till My Morning Jacket, som de på ”Ruins” väldigt klädsamt delar producent med.

Johanna och Klara S öderberg på Gärdet 2012.
Johanna och Klara S öderberg på Gärdet 2012. Foto: Malin Hoelstad
Annons

Samtidigt kommer inte duon undan hur de i sitt hemland blivit Rodebjer-samarbetande modeikoner för en generation som drömmer om att lajva tidigt 1970-tal och Laurel Canyon-estetik i häxigt korrekt Stevie Nicks-klänning och fantiserar om Coachella-festvialen och motellnätter vid The Joshua Tree i Nevada-öknen.

Som åskådare är det lätt att blanda ihop de som drömmer med de som gör – och hur de som gör inte alls nödvändigtvis känner likadant.

– Så fort vi gör något i USA så blir det en liten uppståndelse hemma i Sverige. Men sanningen är den att vi egentligen är mycket större i exempelvis Storbritannien än i USA, påpekar Johanna.

Även om vi älskar mycket amerikansk musik så är Sveriges gränslösa kärlek till USA lite absurd.

– Grejen är bara den att knappt någon i Sverige vet vem till exempel Graham Norton är och medverkar vi i hans talkshow – som är den största på brittisk tv – så är det ingen i Sverige som märker det eller bryr sig, säger Klara som i två år bodde i Manchester med både en hund och den ex-pojkvän som en stor del av lyriken på ”Ruins” kretsar kring.

– Även om vi älskar mycket amerikansk musik så är Sveriges gränslösa kärlek till USA lite absurd, säger Johanna.

Annons

– När jag är i USA känns det som om man känner till det mesta, i England lär jag mig nya saker hela tiden för engelsk kultur går underligt nog under den svenska radarn idag.

Men egentligen är det, när man möter dem, så uppenbart hur nästan allt i First Aid Kits värld kretsar kring själva musiken.

– Vi tänker ju att vi ska göra en skiva, ett album, och att det helst ska upplevas så, från början till slut. Just som en lp, säger Johanna.

– Att vi noggrant har resonerat oss fram till en specifik låtordning är ju superviktigt för oss. Kanske är det ett nostalgiskt romantiserande. Men egentligen är det väl precis som att någon vill skriva en roman trots att man når betydligt fler genom en tweet, eller hur?

– Vi känner ju till att den krassa verkligheten är att man förr turnerade för att sälja skivor, nu gör man skivor för att folk ska vilja betala för konsertbiljetter.

First Aid Kit utanför BBC, 2015.
First Aid Kit utanför BBC, 2015. Foto: Wenn/IBL
Annons

Eller så finansierar man sina album genom att skriva musik till betydligt mer kommersiella artister?

– Jo. Och vi vill ju verkligen skriva för andra artister men just nu hinner vi inte riktigt. Det är enkelt om vi skriver något till en god vän som Maja Francis men att ge sig in i ”det svenska popträsket” i Los Angeles känns väldigt främmande, säger Klara.

– Jag har svårt att verkligen uppskatta musik där avsändaren är femton personer som satt ihop en sång ungefär som man monterar ihop en ny bil, säger Johanna.

– Men väldigt många man träffar verkar förutsätta att vi har ett enormt låtskrivarteam bakom oss, säger Klara.

– I sådana ögonblick känns det faktiskt ganska härligt att kunna svara ”Fuck you! Vi skriver själva!”.

2012 gick Kitty Wells bort, 92 år gammal. Jag är övertygad att hon stolt knyter en näve i fickan på sin vita särk, rättar till vingarna och medan hon läser det här – för det gör hon givetvis – viskar ”right on!” till de andra honky tonk-änglarna på molnet där de sitter.

Klara och Johanna Söderberg 2008.

Foto: Jurek Holzer Bild 1 av 5
Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 5

First Aid Kit på Way out west-festivalen 2015.

Foto: Adam Ihse/TT Bild 3 av 5

Johanna och Klara S öderberg på Gärdet 2012.

Foto: Malin Hoelstad Bild 4 av 5

First Aid Kit utanför BBC, 2015.

Foto: Wenn/IBL Bild 5 av 5