Annons

”Fler förstår att något är ruttet i staten Sverige”

Småland attraherar eftersom det är ”tomt på genusforskare, veganer och Södermalmsmänniskor med hipsterskägg”. Den danska historikern Mikael Jalving älskar det svenska landskapet men avskyr eliternas dogmatiska humanism.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Illustration: Thomas Molén

Bild 1 av 1

Illustration: Thomas Molén

Bild 1 av 1
Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Mikael Jalving, Sverige går till val i september i år, och vi har ett högerpopulistiskt parti som ligger på ett stöd på över 15 procent i väljarkåren. Har det noterats i Danmark?

– Oh ja, det har det. Och jag tror inte att så många av danskarna är förvånade. Otroligt nog är Sverige på väg att bli ett ”normalt” västeuropeiskt land tack vare en kolossal invandring, social segregering, press på välfärdsstaten, fallande tillit, ett alltjämt ökande våld riktat mot person, och en växande underklass av migranter och etniska svenskar. Båda dessa grupper konkurrerar om bostäder, socialbidrag, sjukvård och pensioner och det skapar naturligtvis grogrund för det man kallar högerpopulistiska partier. Det ser vi också i resten av Västeuropa, medan Central- och Östeuropa rör sig i en annan riktning. 

Annons
Annons

Är Sverige ett klassamhälle?

– Ja, såväl kulturellt som politiskt. Den politiska klassen eller eliten är välkänd, men består i grunden av ganska få personer med privilegierad tillgång till medier, organisationer, institutioner, näringsliv och etablerade partier. Den historien handlar om maktutövning och särskilt om vad som händer när politik förvandlas till yrke. En av de bästa beskrivningarna av det hittar man i Anders Isakssons bok ”Den politiska adeln”. Den ekonomiska överklassen har också beskrivits i detalj av till exempel Bengt Ericsson.

Den politiska adeln har inte velat tala om det på tre decennier.

Vi talar mycket om den ökande klyftan mellan stad och land i Sverige. Är det en utveckling i Sverige som du lagt märke till?

– Absolut, den är mycket tydlig. Du har de tre stora, växande och upplysta städerna, du har de många mindre och så har du det långsträckta och nästan avfolkade landskapet, landet utanför, där den svenska staten abdikerar. Jag tycker mycket om Småland. Dit åker jag med min familj därför att det är tomt på genusforskare, veganer och Södermalmsmänniskor med hipsterskägg och jobb i nöjesindustrin. I gengäld kan man plötsligt träffa på en grupp unga somalier i gathörn i Lammhult i tio graders kyla. Det är det nya Sverige, kanske det sista Sverige. 

Sverige har tagit emot en procentuellt stor andel immigranter, jämfört med många andra EU-länder. Varför har det blivit en så stor konfliktfråga i Sverige?

– Därför att den politiska adeln inte har velat tala om det på tre decennier. Den har marginaliserat kritiken med hjälp av vad den tyske författaren Alexander Grau kallar ”hypermoral” och ett våldsamt behov av harmsenhet. Det är därför de missnöjda och missanpassade blev reducerade till rasister och främlingsfientliga. Vad vi upplever nu är en sorts bumerang-effekt, där eliterna satts under press att steg för steg inse att de haft förstånd som barn.

Annons
Annons

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och har uppenbara problem att hantera att människor lever med en stark religiös identitet. Hur ser du att det moderna Sverige kommer att hantera detta?

– Ärligt talat vet jag inte. Sverige är med journalisten Lars Åbergs träffande boktitel ”Landet där vad som helst kan hända”. Det är mycket konstigt. I årtionde efter årtionde var Sverige det mest socialdemokratiskt och
etniskt homogena samhället i hela världen, känt för reformpolitik och samhällsplanering. Det var hugget i granit – trodde vi. Plötsligt började det falla isär. Det gör det svårt att förutse framtiden bland annat för att kristendomen blev ersatt av en politisk religiositet med definierande ideal om mångkultur. Men religionen har inte försvunnit. Den är bara flyttad åt sidan, samtidigt som islam både som religion och normsystem gör sig mer och mer gällande.  

En gång i tiden var ni krigare och bönder, i dag förnekar ni er egen historia.

Det var över tio år sen frågan om utrikes respektive inrikes föddas misstänkta brottslighet utreddes i Sverige. Nu har Brottsförebyggande rådet fått i uppdrag att utreda frågan igen. Har det under den senaste tioårsperioden varit lika känsligt att utreda frågan i Danmark?

– Nej, ämnet har inte varit lika tabu  i Danmark även om vänsterflygeln har velat dölja upplysningar om kriminalitet och etnicitet, när det gäller muslimska organisationer. Danmarks Statistik, statistikmyndigheten, ger varje år ut en publikation med samma ­fokus, och det är samhällsinformation till medborgarna.

Annons
Annons

Sverige har inget förbud mot tiggeri och har sett en våg av tiggare de senaste åren. Hur tänker du om Sverige som ett land där människor tigger på gatorna?

– Ja, det har flera sidor, annat kan man inte säga. Hela världen har kommit till Sverige. Det som en gång var en nationell välfärdsstat är nu en global välfärdsstat. Svenska liberaler kan också vara nöjda: varje tiggare är ju sin egen lyckas smed.

Svenskar, bland annat en före detta statsminister, har haft svårt att definiera vad som är svensk kultur. Vad ser du som svensk kultur?

– En gång i tiden var ni krigare och bönder, i dag förnekar ni er egen historia och landets både ekonomiska och sociala framgång. På ett mycket underligt sätt blev svensk kultur från mitten av 1970-talet plötsligt något som kom utifrån, från Mellanöstern och Afrika och inte inifrån, från språk, geografi, familjer, väder, egna erfarenheter eller kristendomen i Sverige. Här börjar självförnekelsen som är en förutsättning för underkastelsen under ­islam och mångkulturen.

En del tycker att svenskar är för uppslukade av vad andra tycker eller av den så kallade Sverigebilden. Finns det en liknande tendens i Danmark?

– Ett litet land som Danmark, som av historiska skäl är reducerat till ett lilleputtland, kommer att utveckla en tendens att spegla sig i andra länders blick. Den reaktionen och tendensen är tydlig i Danmark. Men Sverige är ju ett geografiskt mycket större land och lider i mina ögon av den precis motsatta åkomman: Att man målar hela världen med svenska normer och gärna fördömer därför att man ser sig själv som det universella ”föregångslandet”.

Annons
Annons

Sverige ligger på plats sex i Transparency Internationals korruptionsindex för 2017. Samtidigt finns inte ordet korruption i svensk lagstiftning, där talas om muta. Ser du från din utsiktspunkt något som skulle tala för att Sverige håller på att förlora trovärdighet i dessa sammanhang?

– Jag tror inte man ska lägga någon särskild vikt vid sådana rapporter. De blir som regel utförda därför att någon betalar för dem och ingår i ett slutet, professionellt kretslopp. Korruptionen är fortfarande relativt liten i Sverige. Men det är klart att klanernas och gängens tillväxt i kombination med det invandringsvänliga komplexet – bestående av politiker, ämbetsverk, intresseorganisationer, entreprenörer och så kallade människorättsförespråkare skapar ett inflammerat politiskt och juridiskt klimat. Det skapar en ny kontext, där fenomen som social kontroll – över kvinnor – och maffiametoder i näringsverksamhet men också korruption stadigt breder ut sig.

Allt som inte stämmer med mainstreamkulturens självförståelse förvånar svenskarna.

Inga-Britt Ahlenius, som bland annat varit chef för FN:s internrevision OIOS
(Office of Internal Oversight Services), har sagt att den ”mjuka korruptionen” i Sverige är mycket större än vi tror. Varför skulle svenskar ha så svårt att föreställa sig det?

– Allt som inte stämmer med mainstream-kulturens självförståelse förvånar svenskarna. Det förklaras med att eliterna under mer än trettio år varit så framgångsrika i att sälja sin självbild, till den stora massan. Men denna bild har samtidigt krackelerat under dessa år. Fler och fler svenskar upplever och förstår att det är något ruttet i staten Sverige.

Vad ser du som Sveriges största utmaning de närmaste åren?

– Att ge ett bara någorlunda igenkännligt Sverige vidare till nästa generation, men jag är rädd att det inte är möjligt.

Vad kan Sverige lära av Danmark?

– Att det kanske inte är för sent.

Hur skulle du beskriva din relation till Sverige?

– Både varm och kall. Jag älskar det skiftande landskapet, den varierade geografin, ja, själva omfattningen, att man i motsats till i Danmark kan försvinna i naturen. Jag älskar malmen, det hårda, det fysiska – och kanelbullarna. Men jag avskyr eliternas dogmatiska humanism, som har fört landet ut i oöverskådliga olyckor för många år framöver.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons