Annons

Lisa Irenius:Flygskammen kan vara ett enda stort missförstånd

På Miami airport – med skam eller i själva verket skuld?
På Miami airport – med skam eller i själva verket skuld? Foto: J Pat Carter / TT

Den viktiga skillnaden mellan skuld och skam har försvunnit i debatten – och att det är just skam som betonas kan slå tillbaka mot klimatrörelsen.

Under strecket
Publicerad

Flygskammen kan bli en svensk exportsuccé. ”Sällan har skam varit så chict”, rapporterade schweizisk press häromveckan apropå att politiker i landet tagit intryck av det svenska begreppet.

Googlar man på ”shame of flying”, ”honte de voler” eller ”Flugscham” är det främst rapporter om den svenska företeelsen som dyker upp. Förundrat rapporteras om det som ibland skildras som en beundransvärd hållning, ibland snarare som ett patetiskt uttryck för svensk världsförbättraranda och blåögdhet. Vad gör det i själva verket om några självbelåtna svenskar slutar flyga, när endast politiska åtgärder på hög nivå på allvar kan påverka klimatförändringarna?

Men vem vet, nu har alltså schweizarna vaknat till liv – och i Sverige uppger tre av tio att de redan har valt andra transportmedel än flyg av hänsyn till klimatet (DN/Ipsos).

Är då flygskammen en seger för klimatrörelsen? Det är inte alls säkert. Och kanske finns rentav ett missförstånd om vad skam egentligen innebär.

Det har i decennier talats om att nordiska länder är i färd med att förändras från ”skuldkulturer” till ”skamkulturer”. Distinktionen mellan dessa två kulturer har gjorts länge, och är framför allt känd från den amerikanska kulturantropologen Ruth Benedicts bok ”Blomman och svärdet” från 1946. Hon gjorde skillnad mellan japansk ”skamkultur”, där människor präglas av hur de uppfattas av andra, och en amerikansk eller västerländsk ”skuldkultur”, som mer betonar individens eget ansvar och samvete.

Annons
Annons

Att göra tydlig skillnad på skam och skuld är förstås ingen helt enkel sak och frågan sysselsätter alltjämt samhällsvetare, psykologer och teologer. Den mest kända ”skamforskaren” i dag lär vara Brené Brown, vars TED-föreläsning ”Att lyssna på skammen” från 2012 har fått över 11 miljoner visningar. Som hon uttrycker det: ”Skam är fokus på självet, skuld är fokus på beteendet. Skam är ’jag är dålig’. Skuld är ’jag gjorde någonting dåligt’.” Brown kallar skammen för ”en epidemi i vår kultur”, intimt förbunden med ouppnåeliga ideal om framgång och det perfekta livet.

Skam förknippas numera ofta med konsumtionssamhället – och med de jämförelser med andras förment perfekta tillvaro som har blivit en konstant genom sociala medier.

Känslan av skam föder, till skillnad från skuld, ofta destruktiva och aggressiva motreaktioner.

Därför är det intressant att skam nu har blivit en del av en konsumtionskritisk politisk rörelse. Tidigare kunde man vinna andras gillande genom att skryta om viss konsumtion (som långresor), nu når man det i stället genom att låta bli. Man kan rentav bli utskämd om man fortsätter som förr (som entreprenören Isabella ”Blondinbella” Löwengrip blev varse när hon i vintras la upp en bild från en weekendresa till Doha på Instagram).

Flygskammen är en effektiv form av opinionsbildning. Men den kan bli en pyrrhusseger för klimatrörelsen.

För känslan av skam föder, till skillnad från skuld, ofta destruktiva och aggressiva motreaktioner. Den som förmås att känna skam drabbas också lätt av en känsla av orättvisa: varför ska just jag skämmas över just detta?

Annons
Annons

Som Åsa Linderborg skrev tidigare i år om att skammen har fått en politisk funktion: ”Det är alltid majoriteten eller den som äger parnassens privilegier som har tolknings­företrädet och bestämmer över vem som ska skämmas.” (Aftonbladet 10/3). Ledarskribenten Hanne Kjöller har varit inne på samma spår i en ledartext om att det ur strikt klimatsynpunkt vore mer motiverat med ”flerbarnsskam” än med flygskam: ”Det är inkonsekvensen som irriterar mig. Hur klimatdebattörer rasar mot fulutsläppen och blundar för finutsläppen.” (DN 25/2).

Framför allt är det olyckligt om ställningstaganden i klimatfrågan utgår från ett ängsligt sneglande mot andra: Kommer de att applådera och tycka att jag är en bättre människa om jag inte flyger (eller köper snittblommor eller äter kött och så vidare), kommer de att håna mig och tycka att jag är dålig om jag gör det? Omgivningens dom är en alltför svajig vägvisare: snart är flygskammen glömd och det är något helt annat man ska skämmas för.

Medan skam får oss att undra vad andra ska tycka gör skulden att vi frågar oss själva: Gör jag rätt eller fel? Svaret styrs av normer vi har uppfostrats till, men individens eget ansvar spelar en viktig roll.

Även skuld är förstås en känsla som kan omsättas i en problematisk praktik – en gång avlatsbreven, i dag klimatkompensationen? Men på lång sikt skulle klimatrörelsen må bättre av skuldens fokus på individens ansvar än av skammens fokus på omgivningens fördömande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons