Annons

FN struntar i miljöekonomi

Att genomföra den föreslagna utsläppspolitiken skulle kosta varje EU-medborgare över 100 000 kronor om året.
Att genomföra den föreslagna utsläppspolitiken skulle kosta varje EU-medborgare över 100 000 kronor om året. Foto: Andy Wong / TT
Under strecket
Publicerad

Bjørn Lomborg.

Foto: Lars Pehrson / Svenska DagbladetBild 1 av 1

I en ny FN-rapport förklarar forskare att världsekonomin omedelbart måste förändras för att ödesdigra skador på klimatet ska kunna undvikas. Klimatekonomen William Nordhaus har samtidigt utnämnts till Nobelpristagare. Händelserna kan se ut som två sidor av samma mynt, men visar vilka motsägelser klimatpolitiken präglas av och varför ekonomiska beräkningar är viktigare än någonsin.

Nordhaus forskning visar att det både är praktiskt och ekonomiskt omöjligt att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader över förindustriella nivåer, som FN:s klimatpanel IPCC vill. IPCC underskattar i sin rapport kraftigt kostnaderna för att nå nollutsläpp. Fossila bränslen ger billig och effektiv energi, medan grön energi generellt sett inte är konkurrenskraftig. Att byta till dyrare grön energi bromsar utvecklingen. I fattiga länder skulle det innebära att färre människor lyfts ur fattigdom. I rika länder att de mest marginaliserade får högre energi- och värmeräkningar.

IPCC säger att koldioxidutsläppen måste toppa nu och snabbt falla. Beräkningar visar att vi måste stoppa all användning av fossila bränslen inom fyra år för att uppnå målet om 1,5 grader.

Annons
Annons

Men till år 2040, 18 år efter att vi borde ha slutat använda fossila bränslen, beräknar det Internationella energirådet att våra energibehov till tre fjärdedelar fortfarande kommer att bestå av fossila bränslen, även med Parisavtalet på plats. Det FN-organ som ansvarar för Parisavtalet uppskattar att koldioxidutsläppen kommer att minska med 60 miljarder ton till 2030 om varje land lever upp till sina åtaganden mellan 2016 och 2030. Det är inte ens en hundradel av vad som krävs för att hålla temperaturökningen under 1,5 grader.

Att uppnå denna marginella temperaturminskning kommer att bli oerhört dyrt. Parisavtalet förväntas bli historiens dyraste globala avtal och kosta 1 000–2 000 miljarder dollar i förlorad tillväxt varje år 2030. Att göra ännu mer, som IPCC driver på för, blir makalöst dyrt. Samtidigt finns ingen politisk lockelse att göra det: Parisavtalet har inga straff eller konsekvenser för avtalsbrott om man lämnar avtalet, och få av de frivilliga klimatåtagandena är ambitiösa.

Europeiska unionen har gått längst och lovat att minska sina utsläpp med 80 procent till 2050. De genomsnittliga kostnaderna för politiken, när sju ledande peer review-granskade modeller beräknar dem, blir upp till 2 900 miljarder euro årligen. Beräkningen har realistiska teknikantaganden och utgår från den optimistiska förväntningen att EU:s klimatpolitik är klokt utformad och implementerad. 2 900 miljarder är mer än dubbelt så mycket som EU:s regeringar i dag lägger på hälsa, utbildning, fritid, boende, miljö, polis och försvar. Varje EU-medborgare skulle bli 6 000 euro fattigare varje år.

Annons
Annons

Siffran utgår från att politiken är optimalt utformad. I verkligheten har EU:s klimatlagstiftning varit ett lapptäcke av ineffektiva åtgärder som fördubblat kostnaderna. Om det fortsätter, kommer klimatpolitiken att göra EU 24 procent fattigare 2050 och kosta varje EU-medborgare cirka 12 000 euro per år. Allt för att uppnå långt mindre än de utsläppsminskningar som krävs för att nå målet på 1,5 grader.

Det är viktigt att sätta saker i perspektiv, även om det är svårt givet den uppskruvade tonen när IPCC:s nya rapport presenterades. I sin senaste fullödiga rapport uppskattade IPCC att inom 60 år skulle en bibehållen global uppvärmning kosta mellan 0,2 och 2 procent av världens globala BNP. Det är, ärligt talat, inte hela världen.

Den nya IPCC-rapporten saknar cost/benefit-analys av klimatmålen, trots att sådana överväganden måste vara alla policydiskussioners fokus. Den nybakade Nobelpristagaren William Nordhaus arbete visar att den ”optimala” klimatpolitiken med en måttlig koldioxidskatt skulle ge en temperaturökning på cirka 3,5 grader i slutet av århundradet. Att sänka temperaturen mer skulle leda till större kostnader än fördelar med ekonomiska förluster på motsvarande 50 000 miljarder dollar. Att uppnå kraftigare temperaturminskningar som 1,5 grader är inte realistiskt, och om man försökte skulle det bli ofattbart dyrt.

Det är hög tid att sluta verka så enögt för utsläppsminskningar innan förnybara och icke-fossila energikällor kan ersätta fossila energikällor. I stället behöver vi fokusera på att utveckla den teknik som gör skiftet från fossila bränslen så dyr. Tekniska genombrott krävs för att sänka priset på grön energi.

Annons
Annons

Bjørn Lomborg.

Foto: Lars Pehrson / Svenska DagbladetBild 1 av 1

Copenhagen Consensus analys visar att en ökad forsknings- och utvecklingsbudget för grön energi om drygt 100 miljarder dollar per år skulle vara den mest effektiva globala klimatpolitiken. Det skulle vara mycket billigare än den klimatpolitik som i dag förespråkas av IPCC, och inte heller kräva global enighet för att genomföras. Framför allt skulle den ha mycket bättre förutsättningar att sänka utsläppen och temperaturökningen än vad dagens politik har.

Det onyanserade mottagandet av den senaste IPCC-rapporten innebär dock att vi sannolikt är på väg mot ett scenario där klimatpolitikens kostnader kraftigt överstiger fördelarna.

Bjørn Lomborg är chef för Copenhagen Consensus Center och gästprofessor vid Copenhagen Business School. ea@lomborg.com

Bjørn Lomborg.
Bjørn Lomborg. Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons