Foto: Staffan Löwstedt

Följ med in i Ai Weiweis underjordiska konstfabrik

”Jag har en stark impuls att säga emot. Jag är en fighter.” SvD Kultur möter den kinesiske konstgiganten i hans 3 000 kvadratmeter stora underjordiska ateljé. Nästa helg visas hans verk i Stockholm på Galerie Forsblom.

Publicerad

Grå vinterförmiddag på ett hipstercafé i Prenzlauer Berg, Berlin. På svarta tavlan står tolv olika sorters smoothies, bland annat ”Buddha”, och en vetegräs-detox. Fyra personer bakom disken fixar frenetiskt espresso, tar betalt och bär ut nygjorda mackor till en ständigt ny ström av besökare mestadels i gängse bourgeoisie-boheme look. Bakom immiga fönster skymtar trafikflödet på Schönhauser Allée.

Runt hörnet på tvärgatan ligger en butik för skräddarsydda cyklar. Lite längre bort en ädelloppis med skandinaviska möbler i skylten och ett jourlivs med rikligt sortiment närproducerad öl från diverse mikrobryggerier. De allra sista husen med något som liknar DDR-patina får just en total make-over. Alldeles i närheten bor några namnkunniga författare och minst en berömd operaregissör.

I grannskapet tillbringar även två av världens mest kända konstnärer sina dagar i var sin konstfabrik på samma industritomt. Den största byggnaden rymmer Studio Olafur Eliasson, arbetsplats för upp till 100 assistenter. Den som besökte den stora utställningen ”Verklighetsmaskiner” på Moderna museet hösten 2015 kanske minns filmen där ett myller av dansare gestaltade konstverksamheten i Eliassons ateljéer där även köksarbete ingick. I våras gav studion ut en egen kokbok från det kollektiva köket där medarbetarna dagligen spisar vegetariskt. Och just nu är det första som möter besökaren på studions sajt en dikt av den afroamerikanske poeten Langston Hughes (1902–1967): ”Let America be America again, let it be the dream it used to be…”.

Annons

Och därmed är vi inne på politiskt medveten konst, kommentar och aktivism – själva anledningen till vårt besök: Ai Weiwei. Här kommer han släntrande över gårdsplanen med sitt entourage av unga adepter. Vi följer med nedför trapporna till den kinesiske dissidenten och konstgigantens underjordiska rike. Den diskreta entrén ett stenkast från Eliassons skvallrar inte om hur stora källarutrymmena är, närmare 3 000 kvadratmeter.

Foto: Staffan Löwstedt

– Olafur är en nära vän. Han har hjälpt mig på många sätt, men inte med att hitta det här stället som råkar ligga intill hans lokaler, säger Ai Weiwei medan vi sätter oss vid ett bastant långbord av trä i en stor sal med väggar av gult tegel. Tålmodigt och med visst överseende lyssnar han på frågorna och svarar på mycket god engelska efter tolv år som ung man i New York.

Annons

– Det var där jag lärde mitt samtidsspråk. Inte en stil, för jag har ingen särskild stil, men jag försökte förstå samtidskonstens filosofi. Sedan tillbringade jag 25 år i Kina. En tid som gick så fort medan jag samlade på antikviteter, sysslade en del med arkitektur, samtidskonst och framför allt aktivism, online och offline.

Foto: Staffan Löwstedt

Ai Weiwei berättar att han aldrig känt sig så obekväm, så illa till mods som när yttrandefriheten kringskärs i Kina. Men han finner mening i regimens censur eftersom den provocerar fram motstånd.

– Jag har en stark impuls att säga emot. Jag är en fighter.

Intill oss sitter assistenten Darryl Leung, som lyssnar och antecknar samtalets gång på en laptop. Över oss, strax under det höga välvda taket kantat av neonrör, svävar horisontellt en jätte, en figur lång som en buss, skapad av sammanflätade bamburemsor.

Annons

Kommer du att visa något som den stora svävande gestalten i taket på galleriet i Stockholm?

– Ja, en mindre skulptur, gjort av bambu och silke.

Bland de verk ur Ai Weiweis senaste produktion som visas på Galerie Forsbloms invigningsutställning med konstnären från och med 4 februari finns ”Chuti”, en tvehövdad drake, konstruerad i samma traditionella kinesiska hantverksteknik som skepnaden ovanför oss. Draken kommer att sväva över gallerirummet och sägs bära på drömmar och minnen från konstnärens barndom. Hans far Ai Qing var poet och sagoberättande utgjorde en central del i barndomen, som tillbringades i fattigdom under familjens förvisning till provinsen under kulturrevolutionen.

– Sådana verk väger mindre och är mer sköra än de i andra material, berättar konstnären och tittar in i en mörk gång till höger om honom där raka motsatsen till den lättviktiga draken är placerad på golvet: en tung trästam, kontursågad så att dess diameter ser ut som en karta över Kina.

Ai Weiwei och hans dansk-isländske konstnärsgranne är världsnamn med många utställningar på gång samtidigt och med liknande arbetsmoral.

Annons

– Vi jobbar hårt båda två. Vi älskar att arbeta. Jag tror att arbete är kommunikation. Vi arbetar med andra människor, med hantverkare, med ingenjörer, med museer och ibland med journalister. För mig är det livet. Det finns inget bättre.

Olafur Eliason är väldigt engagerad i miljö- och klimatfrågor, är det så för dig också?

– Där är jag inte så djupt involverad. Jag är mer intresserad av hur människor hanterar katastrofer, svarar Ai Weiwei som gripits djupt av flyktingfrågan.

Tidigare utgick hans konstnärskap mest ifrån en kinesisk kontext. Nu, när han sedan ett sommaren 2015 är bosatt i Europa, gräver han där han står. Han behövde inte söka långt för att hitta sitt ämne. Flyktingtemat är ständigt aktuellt i Berlin, som häromveckan, när Donald Trump i en intervju i tyska Bild uttalade sig om Angela Merkels flyktingpolitik som ”katastrofal”. Ai Weiwei berättar att han som kinesisk dissident och aktivist länge tog västs försvar för mänskliga rättigheter för givna. De västerländska humanistiska idealens kris både oroar och fascinerar:

Annons

– Det är värderingar som står inför en omprövning. Vad är tolerans, vad kan vi acceptera? Hur kan vi använda vår intelligens för att bättre förstå vad som pågår? För med tanke på vad som nu händer i USA och i många europeiska nationer tror jag att vi går blinda genom tillvaron. Det är en blindhet som har förhärdat våra hjärtan. Det är så jag känner och det är därför jag engagerar mig i flyktingfrågan.

Det är ett engagemang som syns i stort som i smått. I Stockholm har han valt att kalla utställningen ”Tyre” efter en skulptur i marmor som är en återgivning av de flytringar som används av de syriska flyktingarna på väg över Medelhavet i gummibåtar.

Foto: Staffan Löwstedt

I fjol lät han klä de fem pelarna på Berlins nyklassicistiska konserthus med 14 000 kasserade orangea flytvästar av usel kvalitet som han hämtat på den grekiska ön Lesbos. I höstas turnerade utställningen ”Laundromat ” i USA, en installation med 2046 persedlar som lämnats kvar i ett övergivet flyktingläger på den grekisk-makedoniska gränsen. Ai Weiwei samlade upp stövlar, sneakers, byxor och tröjor, lät tvätta, vika, stryka och sortera dem innan de skeppades till galleriet i New York.

Annons

Just nu arbetar han med filmprojektet ”The human flow” vars hundratals filmtimmar vid vårt besök redigeras av några skäggiga yngre män i en angränsande sal. Det är en stor produktion, en dokumentär i långfilmsformat med premiär senare i år och inspelad av flera filmteam i Grekland, Turkiet, Mellanöstern och Afrika. Under månader har Ai Weiwei själv gjort mängder av intervjuer på plats i olika flyktingläger.

Är det aktivismen som driver dig, kommer den före estetiken?

– Aktivism är en sorts estetik. Det handlar om att reflektera över människovärdet. Allt jag gör relaterar till livet självt. Det är en kamp, och att vara immigrant är också en sorts estetik.

– Jag är inte bekymrad över vad som är konst eller inte, jag är konstnär hursomhelst. Mer än estetik är jag intresserad av ett moraliskt sammanhang. Vad vi behöver försvara, vad för sorts språk vi ska skapa för att säga vad som behöver sägas. Konst eller ej är mina verk alltid ett uttryck för mig. Jag försöker hitta något som känns ovant, något som inte nödvändigtvis känns bekvämt för mig eller andra. Därför att när vi talar om vår värld i dag kan vi inte beskriva eller fatta den utifrån gamla begrepp.

Annons

En hel del rekvisita i källarvalven påminner om den stora exodus, det katastrofala uttåget av stora människomassor från krigshärdar och extrem fattigdom, som pågår på flera platser samtidigt. Från stora abstrakta planscher med kartor över folkförflyttningar till något så konkret som ett par plåtdörrar från Syrien genomborrade av stora skotthål. En man i våtställ spolar just av kransar av orange flytvästar med slang på en ljusgård med spektakulär skylight och blått kakelgolv.

1/4
Foto: Staffan Löwstedt
2/4
Foto: Staffan Löwstedt
3/4
Foto: Staffan Löwstedt
4/4
Foto: Staffan Löwstedt

Ai Weiweis underjordiska ateljéer är en ganska fantastisk plats med – som så många andra platser i Berlin – kraftfull historisk laddning. Kring sekelskiftet 1900 lagrades många hektoliter öl i valven, producerade av det bryggeri som nu rymmer Studio Olafur Eliasson. Sedan flyttade ett storbageri in. Under nazitiden levererade det bröd till den tyska stridsmakten. I krigets slutskede omfunktionerades utrymmena till skyddsrum undan luftangreppen. Och efter DDR:s grundande trycktes den kommunististyrda tyska statens partiorgan Neues Deutschland här.

Annons

I dag är miljön uppgraderad till industriellt chic nivå. En halv trappa upp skymtar den administrativa avdelningen i något som påminner om ett arkitektkontor med ett stort bågformat fönster som fond. Här nere badar några av valven i ljus medan andra ruvar i mörker. Ett rum är fullt av staplade traditionellt kinesiska trebenta träpallar som använts i många av konstnärens installationer. Stora trälårar rymmer konstverk färdiga att transporteras kors och tvärs över jorden. Bakom hörnet finns ett fullskaligt restaurangkök. Liksom hos Olafur Eliasson äter team Ai Weiwei, assistenter och konstelever, ibland kollektiva måltider här.

Medan vi samtalar fylls grönt te ständigt på i en kanna, en bricka med tunna skivor salami bärs fram. Ai Weiwei tar en näve och berättar att, jovisst, han är fri att resa tillbaka till Kina. Två gånger har han provat och bevisat att han är fri att komma och gå som han vill.

– Om man bara kan lämna landet är man inte fri, så jag var tvungen att testa själv. Jag tillämpar samma attityd på mitt verk. Det är bara genom egna handlingar man får kunskap om hur saker och ting ligger till.

Annons

Trots övervakning, husarrest, utställnings- och reseförbud samt trakasserier från myndigheter lyckades Ai Weiwei organisera utställningar i utlandet. Han var furiöst aktiv på internet, det blev hans fönster mot omvärlden och den yta där han visade sig själv. Plötsligt, i juni 2015, fick han ha en utställning i Peking och kort därefter tillåtelse att resa. I Berlin väntade en gästprofessur på Universität der Künste, Europas största konsthögskola, och framför allt, yngsta sonen Ai Lao och hans mor.

Foto Staffan Löwstedt

Hur är du som far?

– Jag lär mig av mina barn, känner förundran inför dem. En människa har förmågan att vara kreativ och intelligent. Vi behöver nycklar för att öppna den skatten, men potentialen finns redan där från början, det är fantastiskt. Vi kommer till jorden ”ready made”.

Annons

Det går väl knappast att vara inkognito i en så konstmedveten stad som Berlin. Kändiskulten, hur hanterar du det?

Jag tycker om det eftersom jag hade reseförbud i åratal. Här märkte jag plötsligt hur folk stannar sina bilar och tittar, de kommer för att skaka hand. Jag känner mig lycklig och njuter av det. Det är uppsidan av internet: virtuell verklighet blir konkret verklighet. Jag blir inte trött på nyfikenheten kring min person, men ibland känner jag mig tom. I Kina har vi ett talesätt: ”Säg att du är gjord av järn, hur många spikar kan man göra av dig”. Antalet spikar man förfogar över är ändligt.

Ändå är Ai Weiwei slösande generös med att sitt liv, offentligt som privat. Ett av hans många uttryck är Instagram där han är väldigt transparent med var han befinner sig i sin vardag och på sina många resor. Man kan se konstnären i Berlins tunnelbana, hur han ger fingret åt Vita huset i Washington, passerar en vinprovning, intervjuas av tv, får besök av borgmästaren, tittar på grafik från spanska inbördeskriget, gör ett stilleben av godis – 2 000 hjärtan på den. Han fotograferar en kinesisk turist som fotograferar Ishtar-porten på Pergamonmuseet eller supercuratorn Hans Ulrich Obrist som tittar förbi i ett myllrande bildflöde. Det är bara att följa signaturen ”aiww”.

Annons
Dropping a Han D
Dropping a Han D Foto: Angel Gil

– Det är en del av min praktik som för mig funkar på två sätt. Det ena är som dagboksanteckning. Förr i värden skulle en konstnär ha gjort en teckning. Det andra är att visa vår vackra värld. Teknologin hjälper oss att upptäcka livet, tillåter oss att ha flera lager av verklighet. Våra sinnen och vår varseblivning är väldigt speciella, teknologin gör intressanta saker med dem.

Ai Weiwei höjer mobilen som legat framför honom hela samtalet och tar en bild av undertecknad. Bara någon liten timme efter att jag lämnat ateljén ser jag att den ligger ute på hans Instagramkonto med 546 likes från hans många tusentals följare.

Ai Weiweis utställning ”Tyres” visas på Galerie Forsblom, Karlavägen 9, fr om 4 februari

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 9
Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 9
Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 9
Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 9
Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 9
Foto: Staffan LöwstedtBild 6 av 9
Foto: Staffan LöwstedtBild 7 av 9
Bild 8 av 9

Dropping a Han D

Foto: Angel GilBild 9 av 9