Ett målat streck för varje person som får plats i skyddsrummet.
Ett målat streck för varje person som får plats i skyddsrummet. Foto: Marie Cronqvist

Följ med ner i Sonnenberg: Europas största skyddsrum

20 000 ska skyddas om armageddon kommer. På bara några timmar ska en motorvägstunnel i schweiziska Luzern förvandlas till Europas största befolkningsskyddsrum. Hur skulle det vara att leva där nere? SvD Kultur gav sig ner i berget för att ta reda på svaret.

Publicerad

En stötsäker port och en hundra meter lång sluttande tunnel tar oss från den ljusa parken i det välbärgade schweiziska bostadsområdet djupt in i berget Sonnenberg. På väggen löper målade streck, ett streck för varje människa som kan få plats i bunkern. 20 000 brandgula streck följer oss ned i underjorden. Väl där nere öppnar sig ett byggnadskomplex i sju våningar med gigantiska vattencisterner och ventilationstrummor, sovsalar, radiostudio, teaterlokal, fängelseceller och nödsjukhus med operationssal och förlossningsrum. Hur skulle det vara att leva här nere?

1/7

I operationssalen.

Foto: Marie Cronqvist
2/7

I trapphuset.

Foto: Marie Cronqvist
3/7

Ingången till Sonnenberg-skyddsrummet i Luzern.

Foto: Copyright 2015 unterirdisch überleben
4/7

Telefon för intern kommunikation.

Foto: Marie Cronqvist
5/7

Frukostblandning, 750 g.

6/7

Detalj ur skyddsrummets planritning/teknisk ritning. 

7/7

På bunkertoaletten.

Foto: Marie Cronqvist

Totalförsvarstanken är åter på agendan. I allt fler europeiska länder inventeras nu förråd och gamla kunskaper dammas av. Vad kan vi säga om materialets status och hur står det till med vår egen psykologiska krigsberedskap?

I Sverige har värnplikten återinförts, riksdagen hade i vintras en stor krigsövning, och nu i början av hösten ägde den största försvarsövningen på över 20 år rum under benämningen Aurora 17.

När spänningarna ökar börjar det också talas om hur civilbefolkningen ska skyddas i händelse av krig. I somliga länder finns det gedigen historisk kunskap att bygga på. Sverige och Schweiz var under kalla kriget de två länder i världen som satsade allra mest på fenomenet civilförsvar i förhållande till befolkningens storlek. Att skydda människor i händelse av krig var här högsta prioritet. En viktig orsak var förmodligen att båda länderna gick som neutrala stater relativt oskadda ur andra världskriget. De hade både ork och pengar att bygga sitt efterkrigstida trygghetssamhälle enligt modellen fruktan och välfärd i ljuv förening.

Annons
Radiosändning från skyddsrummet.
Radiosändning från skyddsrummet. Foto: Marie Cronqvist

Men vid sidan om likheterna mellan de båda länderna finns intressanta skillnader. Medan Sverige alltid haft gott om plats och utrymning under 1960- och 1970-talen därför var ett tänkbart alternativ till skyddsrumsbyggandet, har Schweiz under efterkrigstiden helt och hållet följt bunkerlinjen. Att bygga sig in i berg blev en schweizisk specialitet – vart skulle man annars ta vägen? Schweiz är ett i många bemärkelser vertikalt land, menar Silvia Berger Ziauddin, historiker från Zürich, som just färdigställer en bok där hon tar ett helhetsgrepp på den schweiziska bunkern som samhällsfenomen. Geografiskt uppvisar landet en svindlande fallhöjd från Alpernas högsta toppar ned i det djupaste urberget. Föreställningen om samhället som en vertikal struktur materialiserades i bunkerbyggandet.

Annons
Sovsalar skulle inrättas i motorvägstunneln.
Sovsalar skulle inrättas i motorvägstunneln. Foto: Marie Cronqvist

Till skillnad från Sverige, som i dag återuppväcker sitt civilförsvar efter 1990- och det tidiga 2000-talets snabba nedmontering, har Schweiz också kontinuerligt underhållit sitt omfattande civilförsvarsprogram. Än i dag kan landet stoltsera med att kunna skydda 114 procent av sin befolkning. I detta till ytan lilla land finns 360 000 privata bunkrar, 2 300 befolkningsskyddsrum och över 5 000 sambandscentraler för civilförsvaret. Den som vill bygga en villa måste inrätta ett skyddsrum, vilket i och för sig kraftigt subventioneras av staten. De medborgare som bor i äldre hus utan bunker är inplacerade i större skyddsrum och utförliga skyltar och anvisningar i det egna boendet anger var denna plats är belägen. Länge var också varje hushåll skyldigt enligt lag att hålla sig med ett överlevnadspaket bestående av förnödenheter, livsmedel, vatten och sanitetsutrustning. På 1970-talet förekom till och med stickprovskontroller för att se till att detta efterlevdes, berättar Sylvia Berger Ziauddin.

Annons
En ljusgrön väggfärg var tänkt att lindra oro.
En ljusgrön väggfärg var tänkt att lindra oro. Foto: Marie Cronqvist

Det tar oss en halvannan timme att vandra igenom Sonnenberg-bunkern. Den ligger utanför schweiziska Luzern och var då den byggdes mellan åren 1971 och 1976 världens största skyddsrum med plats för 20 000 personer.

Den som åker genom Schweiz till Italien kör genom detta berg – och faktiskt rakt igenom själva bunkern, som består av två motorvägstunnlar sammankopplade med det sju våningar höga byggnadskomplexet insprängt i berget. Vårt största svenska skyddsrum, Katarinaberget i Stockholm, som stod färdigt redan 1957, kommer i och för sig inte långt efter. Även här sägs finnas plats för 20 000, men i det fallet är det stående personer, inte som här inkvarterade med bäddar i jättelika sovsalar.

I dag är Sonnenberg-bunkern ett museum som har cirka 700 specialvisningar om året arrangerade av organisationen ”Unterirdisch Überleben” (Underjordisk överlevnad). Ibland anordnas här konserter, uppläsningar och andra events. Likväl ska utrymmet i princip på några timmar kunna omvandlas till ett verkligt skyddsrum för tusentals människor. Många undrar hur detta i själva verket skulle gå till, även om antalet Luzern-bor som har skyddsrumsplats i berget under 1980-talet skalades ned till ett par tusen, som alla får plats i sjuvåningsbygget. Ingen skulle alltså behöva sova i den smutsiga motorvägstunneln om armageddon står för dörren.

Annons
Ingången till Sonnenberg-skyddsrummet i Luzern.
Ingången till Sonnenberg-skyddsrummet i Luzern. Foto: Marie Cronqvist

Fram till för bara några år sedan hade den schweiziska bunkerfrenesin sina belackare, även inom landet. Synnerligen dyra förråd till vin och slalomskidor, snäste någon. Märkligt skydd mot fågelinfluensa, skrockade någon annan. Men det finns andra förklaringar till att Schweiz upprätthållit sin koloss till civilförsvarsprogram. Bunkrarna har förankrats i den schweiziska ekonomin, menar Sylvia Berger Ziauddin. Byggnadskonsten har förfinats över decennierna, så till den grad att schweiziska företag och ingenjörer än i dag reser runt för att sälja bunkrar i en världsomspännande konsultverksamhet; Saudiarabien är en av de mest kapitalstarka beställarna. Och på hemmaplan, i Alpernas innandöme, finns väldiga utrymmen där andra länder – eller privatpersoner – kan hyra en kärnvapensäker depå för sina konstskatter och sitt guld. Schweiz är ju som bekant världens säkraste land. Hemligheter kan gömmas också i fredstid, i lika diskreta som jättelika kassavalv.

Annons

Schweiz är ett land som på ytan verkar bestå av solida berg, men egentligen är landet mer likt en emmentalerost, menar journalisten Jost Auf der Maur i sin nyutkomna bok ”Die Schweiz unter Tag” (2017). Den storslagna naturen är också den lite av en kuliss, menar han. Landet är helt och hållet en betongkonstruktion. Det är till och med så att byggnadsingenjören och hans underjordiska monument har ett stabiliserande inflytande på folksjälen, menar Auf der Maur.

På 1960-talet talades det i internationella sammanhang lite pejorativt om ”det militärindustriella komplexet”, det vill säga då finansiella, industriella och politiska motiv flätas samman. Mot en sådan bakgrund spelar det möjligen mindre roll att ett mastodontbygge som Sonnenberg-bunkern aldrig skulle ha fungerat som skyddsrum ens i strikt teknisk bemärkelse. En övning i november 1987 visade genant nog att bara en tiondel av sovplatserna kunde iordningställas i tid, att lufttillförseln i skyddsrummet var undermålig, och till råga på allt hade en av de stötsäkra dörrarna till motorvägstunneln förmodligen över huvud taget aldrig gått att stänga. Det pinsamma debaclet gav upphov till en debatt om de skandalösa mångmiljardsatsningarna på civilförsvar i en tid då kalla krigets spänningar släppte och järnridån gick upp. Men debatten lade sig ganska snart. Utgifter på vissa plan uppvägdes ju med råge av inkomster på andra.

Annons

I dag är tongångarna något annorlunda. Sonnenberg-bunkern må ha omvandlats till ett museum, men den kan på ett ögonblick – nåja – förvandlas till ett verkligt befolkningsskyddsrum i en ny tid av storpolitisk fruktan. Men sen då? Vår guide påminner oss om att ett helt annat krig som kan inträffa förstås är det som riskerar att utspela sig där inne i berget, bland tusentals människor isolerade i ett stängt skyddsrum. Hon gör en gest mot den lätt ljusgröna färgen på väggarna, som av det tidiga 1970-talets psykologiska experter var vetenskapligt bevisad att kunna lindra oro och påminna om naturen ovanför. Min känsla av klaustrofobi har den dock svårt att bota ­– och ändå kan jag om bara några minuter lämna jordens mörka innandöme och åter stiga upp i den idylliska och lätt pastellfärgade alporten Luzern. Jag känner bestämt att i emmentalerosten är det trots allt inte hålen jag är mest tacksam för.

Marie Cronqvist är docent i historia och lektor i mediehistoria vid Lunds universitet.

I operationssalen.

Foto: Marie CronqvistBild 1 av 11

I trapphuset.

Foto: Marie CronqvistBild 2 av 11

Ingången till Sonnenberg-skyddsrummet i Luzern.

Foto: Copyright 2015 unterirdisch überlebenBild 3 av 11

Telefon för intern kommunikation.

Foto: Marie CronqvistBild 4 av 11

Frukostblandning, 750 g.

Bild 5 av 11

Detalj ur skyddsrummets planritning/teknisk ritning. 

Bild 6 av 11

På bunkertoaletten.

Foto: Marie CronqvistBild 7 av 11

Radiosändning från skyddsrummet.

Foto: Marie CronqvistBild 8 av 11

Sovsalar skulle inrättas i motorvägstunneln.

Foto: Marie CronqvistBild 9 av 11

En ljusgrön väggfärg var tänkt att lindra oro.

Foto: Marie CronqvistBild 10 av 11

Ingången till Sonnenberg-skyddsrummet i Luzern.

Foto: Marie CronqvistBild 11 av 11