Annons

Vit MariaFöljer paret som vägrade rädda henne från nazisterna

Foto: Ersatz

En judisk mor ber en katolsk familj att rädda hennes dotter i ett nazistinvaderat Polen, men nekas. I ”Vit Maria” belyser senare dottern, författaren och journalisten Hanna Krall, sin egen biografi genom andras öden. Hon tvingar oss att gråta det judiska folkets tysta gråt, skriver Kristina Sandberg.

Under strecket
Publicerad

Vit Maria

Författare
Hanna Krall
Genre
Sakprosa
Förlag
Ersatz förlag

Översättning av Julian Birbrajer 167 sidor

En benvit servis i utbyte mot späck och bröd när den tyska judiska kvinnan med sin dotter söker skydd i ett nazistinvaderat Polen. Den katolska familjen som kunde ha blivit Hanna Kralls gudföräldrar, gett henne ett dop och namn, får den vackra finservisen när Kralls mamma ber för sin dotters liv, men blir nekad. Det kristna paret kan inte ljuga inför Gud, inte bära falskt vittnesbörd, men de kan ge den judiska mamman och dottern bröd och späck i utbyte mot servisen Vit Maria.

Hanna Krall, född 1935 i Polen, skriver litterära reportage med en koncentration som gör varje ord nödvändigt. Från den mörka tid hon föds in i som polsk judinna skriver hon fram namn efter namn, ansikte efter ansikte i sina associativa och samtidigt knivskarpa reportage. Det är judar från gettot i Łódź, polska motståndsmän, tyska grevar. Det är offer och bödlar. Hon skriver fram människor som råkat födas in i en tid och plats som skördat så många liv, och tvingat så många till omöjliga val. Till djärva hjältedåd, men också till rädd anpassning.

Annons
Annons

I ”Vit Maria” spelar Krzysztof Kieslowskis åttonde film i "Dekalogen" en viktig roll: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”. Krall och Kieslowski kände varandra, samarbetade ofta och filmen om det katolska paret som nekar den judiska flickan ett kristet namn och beskydd bygger på hennes egen historia. Men i Kralls text hör jag ett envetet motstånd mot fiktionens ständiga möjlighet att skapa en ”ännu bättre historia”. Hennes uppdrag i skrivandet är snarare att sabotera fiktionen och få oss att stå ut med en outhärdlig och komplex verklighet. Och det är bråttom att skriva fram så många som möjligt av de utrotade människorna, att placera dem där de levde sitt vanliga vardagliga liv i en polsk liten stad, Osmolice, där de var skräddare, bagare, lärare, husmödrar, handlade med livsmedel, skinn, tyger.

Hennes texter slutar inte med Förintelsen, utan de skildrar det pågående livet – hur de överlevande som lyckats rädda sig själva, ett barn, eller kommer levande från ett läger måste fortsätta sina liv. I ett kommunistiskt efterkrigs-Polen där de inte heller är trygga. Kralls uppdrag till sig själv som överlevande är strängt och absolut nödvändigt – titta, lyssna, berätta. Ge de döda människorna ett bevis på att de har existerat, de har funnits. 

I stora garderober, under sängar eller halmbalar, på gömställen som kunde skydda judarna var den högljudda gråten livsfarlig, liksom hosta, väsande andetag, nysningar

I ”Existensbevis” från 1997 – också den i njutbar översättning av Julian Birbrajer – skriver Krall om Małgorzata som arbetar i arkivet på Judiska Institutet, där namn och uppgifter om Förintelsens offer dokumenteras i bokstavsordning. På 90-talet började det komma medelålders personer till Institutet, som först i vuxen ålder fått veta att deras polska föräldrar inte var deras biologiska. De har överlevt tack vare att föräldrarna lyckades hitta polska familjer som tog hand om dem, döpte dem. Alltså det öde som kunde ha varit Kralls eget. Och det är tusentals människor som kommer till arkivet för att vittna om Förintelsen. Kanske berättar de för första gången vad de varit med om för Małgorzata när de söker efter anhöriga. Man sa till henne när hon började på Institutet: ”Tårar är ingen skyldighet för den som arbetar i arkivet.” Hon svarade: ”Någon måste gråta över dem. De har rätt till våra tårar.”

Annons
Annons

Krall skriver om den tysta judiska gråten. I stora garderober, under sängar eller halmbalar, på gömställen som kunde skydda judarna var den högljudda gråten livsfarlig, liksom hosta, väsande andetag, nysningar. Och jag tänker att vad Krall gör i sina reportage är att hon begråter människorna med en tyst gråt. Den är aldrig högljudd eller spelar på den sortens sentimentalitet som skänker en snabb tröst och lindring åt läsaren. Nej, texterna tvingar läsaren att vara med. Att som hon gråta den tysta gråten över människorna som berövades sina liv. Och över dem som mot alla odds lyckades överleva. 

En polsk chassid som överlevt återvänder till en by där nästan alla utrotats och blir anklagad för att tiga. Han svarar: ”Men tigandet kan ju vara det högsta skrik man kan åstadkomma.” Kralls texter tiger inte, men de hävdar sig lågmält och envetet, inte sällan med hjälp av en återhållen absurd humor.

I ”Vit Maria” skapar Hanna Krall en stor litterär upplevelse med sitt språk, sina kompositioner och genom att dra koncentrationen till sin spets. Det är samma associativa formspråk som i tidigare texter. Ett människoöde leder till flera nya, ibland får ett öde bara en enda kondenserad rad. Vissa reportage drivs framåt av märkvärdiga sammanträffanden med mystiska undertoner. Dubbelgångartemat återkommer – för även Kieslowski film ”Veronikas dubbelliv” spelar en roll i ”Vit Maria”.

På manusstadiet hade Krall och Kieslowskis olika uppfattningar om filmens tillspetsade tvillingtema. Krall tyckte först inte att det var trovärdigt, men i ”Vit Maria” beskriver hon lika osannolika öden av dubbelliv, där den ena överlevt och den andra dött. Och jag tänker mig att Krall betalar för sin egen överlevnad, där så många av de judiska släktingarna, grannarna och vännerna dog, med att ge så många polska judar deras namn och identiteter tillbaka i sina texter. Och de måste skrivas fram med så mycket vardaglig, vanlig mänsklighet som det bara går för att visa – det kunde varit du, det kunde ha varit jag. Din släkt, eller min familj.

Trots att ”Vit Maria” oftast tangerar hennes egen biografi – hon följer den katolska familjen som nekade henne ett kristet namn i spåren – så blir biografin framförallt belyst genom andras öden. Kanske så för att hon inte kan skriva så uttalat om sin egen släkt och familj, det är för svårt. Men människorna som levde liknande öden kan få en skarpt detaljerad beskrivning.

JS, som aldrig blev hennes gudfar, kommer att arbeta för säkerhetstjänsten i Polen, och själv bli åtalad. När hans hustru blivit änka berättar hon om servisen hon fick av den tyska kvinnan med den väteperoxidblonda, mörkögda dottern. Änkan säljer servisen för att kunna ge sig själv och den döde maken gravstenar i vit marmor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons