Annons
Gäst

Nuri Kino:Folkmordet på kristna – de som lever är trasiga

Foto: Joanna Andreasson
Uppdaterad
Publicerad

Gästkrönika | Folkmordet på kristna

Till sist svarade jag. Trots att huvudet värkte och ögonen vägrade öppna sig.
”De har hittat Christina. Det verkar som att det är hon. Jag är på väg till en checkpoint för att identifiera henne.”

Jag trodde inte mina öron. Levde Christina? Herregud. Det hade gått nästan tre år sedan den treåriga flickan slets ur armarna från sin mamma av en IS-terrorist. Mamman knuffades in i en buss och kördes därifrån.

Christina blev ett av ansiktena för IS krigsbrott mot barnen. En symbol för folkmordet på kristna i Irak. Det trycktes planscher med bilder på henne som användes i demonstrationer. Vi visste alla vem hon var.

Annons

Då, 2014, visste vi däremot inte vad de skulle göra med alla barn. Tusentals yezidiska barn kidnappades, tillsammans med kristna, turkmener och andra shiamuslimer.

Efter några dagar fick vi veta. Föräldrar och andra vuxna som lyckats få med sig mobiltelefoner kunde berätta att barn såldes på marknader. Terroristerna skröt dessutom i sina kanaler om att de tagit barn. Pojkar och flickor hade olika användningsområden.

Enligt IS prislista kostade en flicka mellan 2 000 och 8 000 amerikanska dollar. En oskuld kostade mer. Ju yngre desto dyrare. Småflickor i åldrarna 9–12 år kostade mest. Deras ägare videofilmade ibland vad som hände när barnen var olydiga.

Även pojkar våldtogs, men det var man tyst om. Det var tabu.

Pojkar användes också som slavar i fysiskt arbete, som att bygga underjordiska tunnlar, broar och annat som IS behövde. 2015 berättade IS också stolt hur de hade lyckats hjärntvätta småpojkar att bli krigare i kalifatets tjänst, genom att publicera videoklipp där barn skar huvuden av vuxna medan de svor sin trohet till IS.

Barn kunde även säljas utanför kalifatet, och blev på så vis en ekonomisk guldgruva för IS.

Enligt yezidiska organisationer och desperata föräldrar som sedan 2014 har försökt spåra försvunna barn via sociala medier och studera bilder på barn som nu är lite äldre har flera sålts till Turkiet och Saudiarabien.

En femårig flicka ska också ha sålts till Syrien. Hon är nu till salu igen av sin ägare, för 20 000 dollar enligt ett videoklipp som lagts upp i stängda grupper på Facebook, Telegram och Whatsapp. Flickans far har sett videon, men kan inte få ihop pengar för att själv köpa tillbaka sin dotter.

En trettonårig pojke är också till salu. Han kostar 30 000 dollar, och erbjudandet om honom riktar sig främst till föräldrar och släktingar. Det finns också mäklare som köper upp barn och handlar dem mellan varandra. Nätverk av aktivister samlar också in pengar för att hjälpa till att köpa loss barnen. När kidnapparna, eller ”ägarna” fått sin betalning betyder det inte alltid att barnet kommer hem, utan kan dödas ändå, har det visat sig.

Efter att IS geografiska landvinningar nu återtagits har barn hittats i öknen. En del har dött och grävts ner i massgravar som nu öppnas.

De som lever är trasiga.

De senaste månaderna har ett nytt arbete intensifierats hos aktivister, journalister och människorättsorganisationer över hela världen. De barn som återfunnits levande måste identifieras och återföras till sina familjer och släktingar, i den mån de fortfarande lever.

Emad var ett av de yezidiska barn som togs 2014. Han hittades i Mosul med skottskador. Först skickades han till sin morbror i ett flyktingläger, och sedan till sin mamma som hade fått uppehållstillstånd i Kanada. En annan pojke hittades också i ruinerna och gick knappt att känna igen, när aktivister lade ut bilder på honom på sociala medier kunde även hans mor spåras, till Kanada.

De utgör solskenshistorierna i denna bottenlösa tragedi som ett folkmord innebär. Men ofta är det svårare. I många fall har barnen glömt sitt modersmål. I andra fall har de glömt sitt namn och sin familj. I vissa fall bråkar man om barnen: En familj är säkra att det är deras son och en annan på att det är deras. En del var nämligen spädbarn när de stals från sina föräldrar.

Den organisation jag grundat, A Demand For Action, försöker hjälpa till att identifiera en del av barnen. Det pyttelilla vi gör i förhållande till andra, gör att mitt hjärta brister i tusen bitar varje dag. Och varje natt ser jag barns ansikten i min sömnlöshet. De som hittats, och de som förlorats för alltid. Vid fyra på morgonen minns jag aldrig de barn som kommit hem igen. Bara föräldrarna som fortfarande letar. När det blir dag igen ser jag ibland på videoklipp och lyssnar på radio från när barn återförenas med anhöriga i norra Irak för att orka. Karameller och choklad kastas på dem av släktingar och grannar. Sen kommer pussar och kramar. Det är alltid något med barnens ögon som inte ser rätt ut. De stirrar omkring sig.

Under hösten 2015 gick det rykten om att Christina som slets ur sin mammas händer i Ninveh i Irak var död. Paret som ”ägde” henne skulle blivit arga på henne för att hon hade kissat på sig, mannen hade därför kedjat fast henne utomhus under stekhet sol. Mannens fru hade inte gjort något för att stoppa det hela, tvärtom hade hon uppmuntrat det och tyst tittat på medan flickan sakta dog i solen. Det var så bisarrt att vi trodde det var påhittat.

Nu vet vi att det faktiskt hände. Men det var inte Christina som dog. Det var en annan liten flicka, som bara hann bli fem år innan hon torterades till döds. IS-kvinnan som såg på var en av kalifatets moralpoliser, och hon är nu åtalad i Tyskland, för att ha låtit en femåring dö i solen för att hon kissat på sig.

Christina fick ett annat öde. Hon räddades av en sunnitisk familj som låtsades köpa henne av IS. Familjen behöll henne fram till att IS förlorade Mosul. Sedan förde de henne till den irakiska armén och bad dem att hjälpa henne till sin familj.

Samma natt ringde min telefon, ihärdigt, tills jag svarade. Det var mina ADFA-kollegor Allen Kakony och Amar Sabri. Amar hade åkt från Sverige för att dokumentera situationen i internflyktinglägren. Några timmar senare skickade han oss bilder på när han satt med Christina, som just mött sin mamma.

Det här är en bra natt, tänkte jag.

Hon är åtta år nu, och ska börja resten av sitt liv. Jag vet inte var hon hamnar.

Tyskland, Kanada och Australien har tagit emot barn som varit kidnappade, och deras föräldrar. Bara flugit in dem rakt från flyktingläger, och gett asyl och uppehållstillstånd åt dessa allra svagaste och mest brutalt utsatta av krigsoffer.

Varför har inte Sverige gjort det? Bara fyllt ett Herkulesplan. Det är inte mitt problem, kanske du säger. ”Man kan inte hjälpa alla.”

Kan du då åtminstone inte ta en enda av mina nätter, undrar jag. En av de där långa nätterna, när barnens ansikten aldrig slutar blinka. Bara ta en sådan natt åt mig.

NURI KINO är författare och journalist.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons