Annons
Recension

RequiemBarnens dom hård i Mozarts dödsmässa

Repetitioner av Mozarts Requiem på Folkoperan.
Repetitioner av Mozarts Requiem på Folkoperan. Foto: Markus Gårder

På Folkoperan ställer barnen de vuxna till svars i en dödsmässa som också blir en appell för en rättvisare framtid. Karin Helander är både gripen av och kritisk till regigreppet i ”Mozarts Requiem”.

Under strecket
Publicerad

Requiem

Genre
Opera
Regi
Mellika Melouani Melani
Medverkande
Medv: Henriikka Gröndahl, Josefine Andersson, Carl Unander-Scharin, Lars Arvidson, Cappella Catharinae Engelbrekts kammarkör, Katarina Kammarkör, Mikaeli Kammarkör, S:t Johannes kammarkör, Stockholms kammarkör. Folkoperans orkester
Var
Folkoperan

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart. Text, dramaturgi: Camilla Eeg-Tverbakk Magnus Lindman. Dirigent, kormästare: Anders Eby. Scenografi: Hanna Reidmar. Ljus: Ellen Ruge. Koreografi: Tove Sahlin.

En flicka med flätor. Hon blundar, lägger handen på hjärtat. Flera barn, samma rörelser. Hjärtslag ger rytmen. Rummet laddas av uppmärksamt lyssnande, kanske andlighet. Barnen talar om det ofattbara, att livet en dag tar slut.

Folkoperans konstnärliga ledare Mellika Melouani Melani drivs av en stark vilja att skapa orädd musikteater genom oväntade möten och djärva idéer. Resultaten har varit skiftande. Ibland har normbrotten varit påklistrade och pretentiösa, stundtals har det blixtrat till genom lusten till nya uttryck och överraskande perspektiv. En stor framgång blev ”Carmina Burana”, där sju äldre kvinnors personliga livsberättelser gav nya dimensioner till Carl Orffs mäktiga körverk. En barnkör fanns med på scenen och såväl generationsspannet som livscykeln blev påtagliga.

I hennes sceniska performance ”Mozarts Requiem. Om livet efter oss” är det just barnen som intar scenen. Scenografen Hanna Reidmar ramar in scenrummet med laxrosa ridåer med plats för videoprojektioner. Bilden av ett öga betraktar oss. Vi ska inte komma undan. Körer och orkestern, som spelar på tidstrogna instrument under utmärkt ledning av Anders Eby, fyller scengolvet. Längst fram en talarstol. För barnen som vill få oss att äntligen lyssna.

Annons
Annons

Mozart skrev dödsmässan under sitt eget dödsår, 1791. Historien om tillkomsten har gett upphov till mytbildning om hur geniet komponerade mässan fram till sin egen död. Mozart hann aldrig fullborda verket, det färdigställdes av hans elev Franz Xaver Süssmayer. Anders Eby lyfter fram musikens kontraster: bön om barmhärtighet, stormande vrede och domens dag, stillhet och sorgesång, befrielse och himmelskt ljus. Det finns något trosvisst hoppingivande i Mozarts musik, som ger grundtonen för regins barnperspektiv.

Barnens dom över vuxenvärlden är hård. Vi förstör den planet som de ska ärva. De ställer oss till svars - med bönen, vreden, sorgen, livsbejakelsen, hoppet. Barnen vill framtiden. De vill global rättvisa och funderar på existentiella frågor, liv och död. Det finns starka möten mellan Mozartmässan och barnen. Som när solisterna Henriikka Gröndahl (sopran), Josefine Andersson (alt), Carl Unander-Scharin (tenor) och Lars Arvidson (bas) sjunger och fyra barn mimar om rannsakan och domens dag. Eller när barnen river sönder tidningar i raseri över hur vuxna blundar för mänsklighetens ödesfrågor. Till slut lämnar barnen de vuxna åt sina dåliga samveten och bokslut inför döden. För det är barnförbjudet.

Det finns en sympatisk vardagston på scenen, barnen har naturlig auktoritet och solisterna sjunger innerligt. Men man undviker inte alla fallgropar med barn i vuxenkoncept, som risken för gullighet och att barnen blir mest dekoration. Riktigt problematiskt är det då tre bebisar ska transporteras över scenen, inte bara för att de gallskriker så hjärtskärande att man börjar fundera på hur scenen rimmar med ”barnets bästa”.

Barnen är både symboler för framtiden och samtidens klarsynta sanningssägare med rättigheter, rädslor, frågor och drömmar. I en scen stannar tiden. En barngrupp kommer in med en blombukett. Till minne av de barn på flykt som ville till Europa men aldrig nådde fram. Barnen sätter sig på scenkanten, tittar på oss med uppfordrande allvar: Hur kunde ni? Ja, hur kunde vi!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons