Annons

”För 25 minuter sedan hängde du dig”

Att låta enskilda polisers röster höras via sociala medier var ett aktivt myndighetsbeslut som klubbades igenom för fyra år sedan.
Att låta enskilda polisers röster höras via sociala medier var ett aktivt myndighetsbeslut som klubbades igenom för fyra år sedan. Foto: Pi Frisk

Svenska polisers dramatiska inlägg gör succé i sociala medier. Samtidigt har många av landets deckarförfattare ett förflutet i kåren. Katarina Wennstam frågar sig varför de litterära drömmarna frodas just inom polisen.

Under strecket
Publicerad

Polisinspektören "Tobbes" inlägg om hur han räddade en 16-åring som försökte ta livet av sig har delats över 65 000 gånger. Han ser paralleller mellan polisens ökade närvaro på nätet och gamla tiders patrullerande konstaplar. "Vi kommer närmare medborgarna".

Foto: Daniel NilssonBild 1 av 3

Kriminalinspektör Simon Häggström, vid Prostitutionsgruppen i Stockholm, tar tydlig ställning i sina inlägg på polisens officiella Facebookkonto. Han ser dem som ett sätt att förmänskliga polisen.

Foto: Pi FriskBild 2 av 3

Simon Häggström letar efter kondomer utanför en kyrka där polisen ofta tar gärningsmännen på bar gärning.

Foto: Pi FriskBild 3 av 3

För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet några få sekunder efteråt och lyckades dra loss dig från snaran.

Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden.

Den långa och personliga texten om pojken som nästan dog där på flyktingförläggningen är skriven av en polisinspektör vid Lundapolisen, han kallar sig Tobbe när han skriver på Facebook. Inlägget har delats över 65 000 gånger, fått över 165 000 gilla-markeringar och närmare 10 000 kommentarer.

Det blir som en form av gamla tiders patrullerande konstaplar, fast virtuellt.

Tobbe har skyddad identitet på grund av hot, men det är många som känner till honom. Folk kommer fram på stan till poliserna i Lund och säger att de verkligen uppskattar de personliga krönikorna på sociala medier. Lundapolisen har nästan 30 000 följare – fler läsare än många lokaltidningar.

Annons
Annons

Polisinspektören "Tobbes" inlägg om hur han räddade en 16-åring som försökte ta livet av sig har delats över 65 000 gånger. Han ser paralleller mellan polisens ökade närvaro på nätet och gamla tiders patrullerande konstaplar. "Vi kommer närmare medborgarna".

Foto: Daniel NilssonBild 1 av 1

Poliser som skriver på sociala medier har kallats för ”Kvarterspolisen 2.0”. Det är ett nytt sätt att röra sig runt i byn, den digitala byn.

– Jag älskar att skriva om människan bakom uniformen. Det finns så många vanföreställningar om vad vi poliser gör. Det blir ett sätt att få beskriva att detta gör vi, detta är vi med om. Vi kommer närmare medborgarna. Det blir som en form av gamla tiders patrullerande konstaplar, fast virtuellt, säger Tobbe.

Polisinspektören "Tobbes" inlägg om hur han räddade en 16-åring som försökte ta livet av sig har delats över 65 000 gånger. Han ser paralleller mellan polisens ökade närvaro på nätet och gamla tiders patrullerande konstaplar. "Vi kommer närmare medborgarna".
Polisinspektören "Tobbes" inlägg om hur han räddade en 16-åring som försökte ta livet av sig har delats över 65 000 gånger. Han ser paralleller mellan polisens ökade närvaro på nätet och gamla tiders patrullerande konstaplar. "Vi kommer närmare medborgarna". Foto: Daniel Nilsson

Kriminalinspektör Simon Häggström vid Prostitutionsgruppen i Stockholm city är också han väldigt aktiv på Facebook. Han har en offentlig profil med tusentals följare, både svenska journalister och internationella poliskontakter. Intresset kring den svenska sexköpslagen är stort i andra länder. Facebook-kontot följs också av många vanliga svenskar som helt enkelt är intresserade av jakten på torskar.

– Mina texter blir som en röst direkt från gatan. Jag vill visa verkligheten. Det är inte filtrerat, det är inte som i deckarna. Det är inte ens en journalist emellan, säger Simon Häggström och tillägger att just Prostitutionsgruppens arbete har ”allt” som folk är intresserade av, även om han medger att det kan låta cyniskt.

– Det är ju så. Den kriminella världen, polisers arbete – och sex. Prostitution handlar ju om mäns skadade syn på sexualitet.

Annons
Annons

Det är inte filtrerat, det är inte som i deckarna. Det är inte ens en journalist emellan.

Inlägg som hans och Tobbes genererar mängder av hjärtan, tummen upp och uppmuntrande tillrop. Men de har också fått andra att börja fråga sig vad polisen egentligen håller på med – löser de brott eller filar de på en författarkarriär där bakom ratten i radiobilen?

Simon Häggströms inlägg är alltid tydliga i sina ställningstaganden. Torskarna som köper sex inte bara grips, utan får också sina motiv eller genomskinliga ursäkter blottlagda. Om en vaktmästare som köpt sex av en 14-årig flicka skrev Häggström:

Inne på Stockholms Kulturhus. 1500 kronor och ett paket cigaretter. Och med en dotter i samma ålder. Nu blir det fängelset nästa. Där du hör hemma.

Jag har fått ett brev hem. Min fru har lämnat lägenheten och hon vill inte bo med mig mer!

I ett annat flitigt delat inlägg publicerade Häggström ett sms som Prostitutionsgruppen fått från en sexköpare som åkt fast:

Hej. Jag har fått ett brev hem. Min fru har lämnat lägenheten och hon vill inte bo med mig mer! Jag har redan köpt semesterbiljetter för 15000:- och hon vill inte resa med mig längre. Jag mår väldigt dåligt. Ni har förstört mitt liv.

Simon Häggström ser inläggen på Facebook som ett sätt att påverka och känner att han också har ledningens stöd att våga säga ifrån.

– Vi har ju gått stenhårt åt domstolar och även vår egen organisation hur man ser på köp av sexuella tjänster av barn. Jag har bara fått positiv kredd för att jag är ute på nätet och tar debatten.

Men är det på sin plats att också skriva vad du känner?

Annons
Annons

Kriminalinspektör Simon Häggström, vid Prostitutionsgruppen i Stockholm, tar tydlig ställning i sina inlägg på polisens officiella Facebookkonto. Han ser dem som ett sätt att förmänskliga polisen.

Foto: Pi FriskBild 1 av 1

– Ja. Det är aldrig bara fakta, i ett PM om ett mord är det också viktigt att få med mina egna reflektioner om personers beteende. Sedan skriver jag ju också för att det är kul. Jag vill få till ett bra flyt, hitta de rätta formuleringarna.

Även för Simon Häggström handlar skrivandet om att visa att det finns helt vanliga människor bakom uniformerna.

– Polisen överlag upplevs ofta som en stor grå koloss. Det medmänskliga perspektivet saknas ofta och sådant uppskattar folk när vi skriver. Det är de inte vana vid.

Kriminalinspektör Simon Häggström, vid Prostitutionsgruppen i Stockholm, tar tydlig ställning i sina inlägg på polisens officiella Facebookkonto. Han ser dem som ett sätt att förmänskliga polisen.
Kriminalinspektör Simon Häggström, vid Prostitutionsgruppen i Stockholm, tar tydlig ställning i sina inlägg på polisens officiella Facebookkonto. Han ser dem som ett sätt att förmänskliga polisen. Foto: Pi Frisk

Ett Facebook-inlägg som fick enorm spridning skildrade polisernas egna känslor efter att Lisa Holm hittats mördad på Kinnekulle i juni förra året. Det har lästs av över tre och en halv miljoner personer.

En stor vältränad man vars rygg det står Polis på sitter och skakar och gråter bakom ett uthus. En vitblek tekniker stirrar hålögt ut i tomma intet och en hundförare har borrat in sitt ansikte i hundens päls.

Det är klart att det fanns en del tveksamheter inför att personer med tillgång till så mycket hemlig information skulle börja kommunicera.

Varg Gyllander är presschef på Stockholmspolisen. Han säger att det var ett aktivt myndighetsbeslut för fyra år sedan att låta enskilda polisers röster börja höras på sociala medier. Ett beslut som togs i motvind, men som har visat sig ha många fördelar.

Annons
Annons

– Det är klart att det fanns en del tveksamheter inför att personer med tillgång till så mycket hemlig information skulle börja kommunicera. Det är inte helt okomplicerat med tanke på sekretess och integritet, säger han.

De senaste veckornas uppmärksamhet kring hur Stockholmspolisen både har uttryckt sig och inte har uttryckt sig om sexuella övergrepp som anmälts under festivalen We are Sthlm visar hur varje ord som kommer från myndigheten kan komma att nagelfaras.

Satsningen på att vara synliga också på nätet är ändå en framgång, menar Varg Gyllander, eftersom synligheten i sin tur skapar en viss trygghet.

Utöver en och annan JO-anmälan så fullgör polisen sitt uppdrag att vara synlig – också på nätet – vilket i sin tur skapar en viss trygghet.

Varg Gyllander håller dock med de kritiker som tycker att vissa poliser har visat för mycket starka känslor.

– Vi bör vara försiktiga med det där. Det är klart att vi ska visa känslor, men samtidigt är det polisen man ska kunna hålla i när det blåser som mest.

Varg Gyllander själv arbetar inte bara för polismyndigheten, utan skriver också deckare. Den kombinationen är han inte ensam om. Bland de svenska deckarförfattarna finns i dag ett helt gäng av verksamma eller före detta poliser och polisanställda: Jenny Rogneby (utredare), Anders de la Motte (polisinspektör), Anna Karolina (polisinspektör), Martin Melin (polisinspektör), Tage Åström (före detta kommissarie), Lena Matthjis (polismästare), och kriminalkommissarien Jonas Trolles storsäljare ”Jakten på Kapten Klänning”.

Under tio års tid arrangerade tidningen Svensk Polis en novelltävling och de många bidragen visade tydligt att det fanns en hel del poliser med ­litterära drömmar. Som mest kom det in 117 bidrag år 2010.

Annons
Annons

Polis är ett skrivande yrke.

Anders de la Motte säger att han blev deckarförfattare för att han älskar att läsa och skriva, men också för att han har verkat inom ett arbetsfält som har gett mycket inspiration.

– Självklart hade jag nytta av både mina polisiära erfarenheter och alla de timmar jag skrivit annat än skönlitteratur när jag väl kom igång, även om det mesta jag skriver faktiskt är sprunget ur min fantasi. Att fantisera ihop berättelser visade sig märkligt nog också vara en träningssak, precis som att skriva rapporter eller öva på skjutbanan.

Anders de la Motte växte upp med en mamma som var bibliotekarie och författardrömmarna fanns där tidigt, men det dröjde länge innan han vågade ­satsa. I höstas fick hans senaste bok ”UltiMatum” Deckarakademins pris för Årets bästa deckare. Han befinner sig just nu i New York för lansering av boken på den omvittnat svårflirtade amerikanska marknaden.

– Polis är ett skrivande yrke. I princip varje tjänsteåtgärd, stor eller liten, måste dokumenteras och den genomsnittlige polisen tillbringar många, många fler timmar framför tangentbordet än på skjutbanan eller i fyshallen. Det är naturligtvis skillnad på att skriva anmälningar på myndighetssvenska eller ta upp vittnesförhör och att skriva skönlitterärt, men även den typen av skrivande ger erfarenhet. Man blir duktig på att i korta ordalag beskriva olika skeenden och förvandla andra människors muntliga berättelser till begriplig text.

Få människor ser och möter så mycket elände och tragik som just poliser. Ändå verkar inte skrivandet ha en terapeutisk funktion.

Annons
Annons

– Man skriver ju av sig ärendet när man precis har varit på det. Men visst handlar det i någon mån om att sätta ord på vad jag har varit med om, säger Tobbe.

Inte heller Anna Karolina tycker att skrivandet i första hand handlar om terapi.

– För mig handlar det snarare om att jag under mina femton år som polis har märkt hur alla människor är otroligt nyfikna på polisyrket. Det finns så mycket att berätta. Det är en salig blandning av människor man möter som polis.

Anna Karolina har fått fina recensioner för sina deckare, inte minst för deras trovärdighet. Jargongen sitter där, oavsett om det är i snacket mellan de kriminella eller mellan kollegorna inne i radiobilen.

– Vissa har frågat mig om det verkligen är så här grovt, men för mig är det vardag. Jag har inspirerats av min tid vid Rånkommissionen i Västerort.

Hon säger att hon inte direkt brukar störa sig på hur författare som inte är poliser skriver om polisarbete, men att vissa saker har saknats.

– Det går förstås att fråga någon polis om hur det känns att köra radiobil, men det är en annan sak att faktiskt veta hur det är. Samtidigt så märker jag själv nu när jag skriver att det måste vara prio ett att boken ska bli spännande.

Som författare måste hon hoppa över vissa delar av en förundersökning, det blir för långtråkigt annars. Men hon aktar sig för civila spanare som springer in med dragna vapen på brottsplatser.

– I verkligheten så ska platsen först säkras upp.

Alla som skriver deckare eller för den delen läser mycket deckare vet att vissa scener måste modifieras för att bli bra, snarare än helt sanningsenliga. Det handlar om dramaturgi och konstnärlig frihet. Man vet att man inte riktigt beskriver något som det går till, men läsaren köper det ändå eftersom det är spännande. Ensamma poliser som går in i mörklagda lagerlokaler med ficklampans ljuskägla fladdrande i motljus, utan att vänta på förstärkning, hör till de flitigast använda deckarscenerna.

Annons
Annons

Simon Häggström letar efter kondomer utanför en kyrka där polisen ofta tar gärningsmännen på bar gärning.

Foto: Pi FriskBild 1 av 1

De flesta spanare sitter av resurs­tekniska skäl ensamma i bilen i timme efter timme, men det säger sig självt att det blir tråkigt att skildra. En polisman som tänker högt blir lätt en styltig scen. De två kollegorna som småkäbblar och utbyter tankar om den misstänkte eller livet i största allmänhet har vi däremot läst om och sett i tv-serier hundratals gånger.

– Och den där gimmicken med att man slickar på pulvret man hittar för att avgöra vilken typ av knark det är, det är ett smart berättartekniskt knep för att föra berättelsen framåt och samtidigt få huvudpersonen att verka cool och erfaren. Men i verkligheten vore det självklart fullständigt livsfarligt att utföra, säger Anders de la Motte.

I ett inferno av obegripligt kaos höll vi om varandra. Vi sa ingenting, ingen av oss. Vi stod bara där några sekunder under tystnad innan vi släppte taget och tittade på varandra. En snabb blick, inget mer, sedan skiljdes vi åt för att arbeta.

Att gripa våldtäktsmän har jag inga problem med, men att skriva – då rinner svetten.

Tobbe skildrade i juli en tragisk trafikolycka med många dödsoffer och passade på att hylla dem han kallar för änglarna – ambulanspersonalen som gjorde sitt yttersta för att rädda liv och en sjuksköterska som blev apatisk mitt i allt kaos. Inlägget som har fått över 30 000 likes har en tydlig litterär ton.Och visst finns det en dröm om att någon gång skriva en bok, medger Tobbe.

– Jag har tankar på att skriva mer och sitter en del när familjen sover. Jag skrev faktiskt femtio sidor… men så kom det ett hus emellan, och sedan kom en liten kille. Om man som jag har arbetat i yttre tjänst i femton år finns det mycket att berätta.

Simon Häggström debuterar i vår med en bok just utifrån det arbete han skildrar i sina Facebook-inlägg. Boken ”Skuggans lag” låter läsaren följa med vid tjugo verkliga händelser där Prostitutionsgruppen har gjort ingripanden.

– Det började med att någon sa till mig att ”allt du är med om på jobbet, det är ju helt sjukt, du måste berätta om det”. Men i början var det skitjobbigt, jag fick verkligen stresspåslag av att skriva. Att gripa våldtäktsmän har jag inga problem med, men att skriva – då rinner svetten.

Simon Häggström letar efter kondomer utanför en kyrka där polisen ofta tar gärningsmännen på bar gärning.
Simon Häggström letar efter kondomer utanför en kyrka där polisen ofta tar gärningsmännen på bar gärning. Foto: Pi Frisk
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons