Annons

Erik Bergqvist:”För hvem skall jag numera komponera?”

Vänskapen mellan Jean Sibelius och Axel Carpelan underhölls till stor del per korrespondens. För Carpelan var dessa brev stundtals själva essensen i hans ­tillvaro. Nu har hela brevväxlingen getts ut i bokform.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jean Sibelius (1865–1957) och Axel Carpelan (1858–1919).

Bild 1 av 1

Jean Sibelius (1865–1957) och Axel Carpelan (1858–1919).

Bild 1 av 1
Jean Sibelius (1865–1957) och Axel Carpelan (1858–1919).
Jean Sibelius (1865–1957) och Axel Carpelan (1858–1919).

Bo Carpelans ”Axel” var en av 1980-talets stora romaner. Den är dels ett porträtt av och ett slags biografiskt-psykologisk fantasi över Carpelans farfars bror Axel Carpelan, som hade en djup vänskapsförbindelse med Jean Sibelius, dels en diskussion om ensamheten och konsten, om behärskning och hängivelse, närvaro och minne. Den är också en långsamt djupnande och samtidigt motsägelsefull bild av Finland på väg att bli en självständig nation.

Författaren berättar i romanens prolog att han första gången stötte på Axels namn i Karl Ekmans ”Jean Sibelius och hans verk” – i sin egen släkt hade han aldrig hört honom nämnas. Men det var genom Erik Tawastjernas väldiga Sibeliusbiografi Carpelan fick idén att skriva romanen. Tawastjerna lyfter, med hjälp av bland annat en omfattande brevväxling, fram Axels roll i Sibelius liv – som rådgivare, vän och sympatisör. Denna brevväxling, som också torde ha varit omistlig för Bo Carpelan (även om, som vi ska se, brevens Axel på många sätt skiljer sig från romanens), finns nu utgiven i sin helhet, med oklanderlig akribi och fyllig inledning av Fabian Dahlström: Högtärade Maestro! Högtärade Herr Baron! Korrespondensen mellan Axel Carpelan och Jean Sibelius 1900–1919 (Atlantis, 549 s).

Annons
Annons

Dahlström är professor emeritus i musikvetenskap, musiker (klarinett och blockflöjt) och oförtröttlig sibelian; han har tidigare gett ut bland annat en förteckning över Sibelius verk och ”Jean Sibelius Dagbok 1909–1944”.

Axel Carpelans första brev till Sibelius är anonymt och daterat 13/3 1900. Sibelius står i färd med att turnera med orkester på kontinenten och framförallt representera Finland vid världsutställningen i Paris. Den finska paviljongen var delvis resultatet av en reaktion hos intellektuella och Finlandsvänner på det så kallade februarimanifestet 1899, vilket innebar att tsarens grepp om Storfurstendömet hårdnade. Nu gällde det att visa Europa att det finska inte var något svenskt eller ryskt provinsfenomen utan ägde sin egen särart. Carpelan råder Sibelius, som slagit igenom med sviten Kullervo (Kalevala) i början av 1890-talet och seglat upp som nationens stora musikaliska hopp, att komponera en ouvertyr baserad på finska motiv. Han föreslår titeln också: ”Finlandia”.

Umgängeskretsarna var inte större än att Sibelius snart anade sig till den skygge avsändaren, som han för övrigt sammanstött med i Helsingfors tio år tidigare. Snart är en öppen brevväxling igång och den kommer att fortgå till Carpelans död 1919. Det är då Sibelius skriver i sin dagbok de i sammanhanget berömda orden: ”För hvem skall jag numera komponera?”

Axel Carpelan växte upp i relativt men bräckligt välstånd, omgiven av dåtidens borgerliga bildningsideal – ”medelklass med adelsfernissa” heter det i romanen. Som yngst i en stor syskonskara ansågs han ”svag”. Och svag var eller blev han, från tidig barndom oerhört ömtålig och behärskad av en intensiv upplevelse av att stå utanför allt och alla. 1876–1885 läste han humaniora – historia, psykologi, estetik – vid Kejserliga Alexander-universitetet men utan att avlägga någon examen.

Annons
Annons

Som vuxen blev Carpelan enstörig, olycklig, oförmögen att arbeta (han tackade bland annat nej till ett erbjudande om att bli musikkritiker). Kärlekslivet ska vi bara inte tala om. Periodvis delade han hushåll med sin syster Anna, först i Nådendal utanför Åbo, därpå i Tammerfors. De hade det inte precis fattigt men definitivt inte heller välbeställt.

Axels sjuklighet har i breven ett starkt hypokondriskt drag, som ställvis får komisk slagsida (men inte hindrar att man tycker synd om honom). Knappast ett brev till Sibelius försummar att orda om sömnlöshet, influensor, huvudvärk, vad det nu rör sig om (ofta ganska vagt beskrivet). Vid fler än ett tillfälle tycker sig Axel rentav stå för döden och tar bombastiskt farväl av sin vän. Även Sibelius, ska sägas, är stundvis upptagen av hälsan. Förvisso rör vi oss i en tid då kolera och dysenteri grasserade och folk kunde stryka med om de misskötte en vanlig förkylning.

Utanförskapet är den position romanen betonar hos Axel: den så kallade bildade klassen, förklarar han, ”föraktar såväl arbetaren som konstnären.” För egen del kunde Axel inte ens kalla sig konstnär. Bo Carpelan låter honom visserligen komponera, mest i huvudet men även på papper, dock utan beständiga resultat. Breven antyder inget i den vägen, snarare befinner sig Axel inuti musiken, närmast i dess våld. ”En melodi kan uppröra mig till sjuklig extas”, lyder en typisk formulering.

Axel Carpelans musikaliska begåvning kan ingen betvivla. Som ung lär han ha drömt om att bli violinist, men vid något uppbragt tillfälle kastat fiolen i Aura å i Åbo – drabbad kanske av insikten om det ouppnåeliga i sina ideal, men kanske också av en sorts avsmak för musiken. Hos Bo Carpelan blir händelsen en nyckelscen. På väg hem från en visit hos en familj, där Axel framfört ett stycke av Bach och enligt sin egen uppfattning misslyckats kapitalt – och där han händelsevis hyser känslor för dottern – låter han fiollådan glida ut som en sarkofag i vattnet. Han skjuter så att säga musicerandet ifrån sig. Men från och med denna stund tycks musiken bli honom allt oundgängligare – som dröm eller inre väg. Men även där, i den inre regionen, är musiken även i fortsättningen ofta kamp, gnissel, ångest.

Annons
Annons

Kontakten med Sibelius bibringar Axel Carpelan en sorts uppgift utanför sig själv, något att leva för – på den punkten tycks fiktionens och verklighetens Axel sammanfalla.

I romanen väntar författaren länge innan han släpper in Sibelius, låter honom först prefigurera namnlös, som ett löfte eller ett hopp med nästan bibliska övertoner. 22/10 1883 skriver Axel i dagboken: ”Om blott ur vår egen jord en ny musik kunde stiga!” Och på sin 29-årsdag 1887: ”Någon skall komma och vara den verklige, den levande Axel.” På det sätt Axel sedan närmar sig Sibelius musik förstår man att det är den han drömt om hela sitt liv, eller i alla fall så länge han upplevt sin glaciärdjupa isolering (som därmed får ett högre syfte). 12/3 1896: ”Sibelius Kullervo: icke felfri, men inriktningen, kraften.”

Breven stöttar fiktionen: ”jag uppehålls numera helt o. hållet af intresset för dig och din konst.” Å ena sidan är Sibelius en förlösare, den som gestaltar en oformlig längtan hos Axel – som all musik visserligen undflyende, men likafullt med en ny sorts närvaro, delvis möjlig att upprepa. Sibelius tonkonst är också inskriven i den nationella frigörelsen, därmed knuten till föreställningar om landskap, historia och barndom – till ett tidsdjup hos Axel före vanäran och livets grymma krav.Å andra sidan vidmakthåller brevförbindelsen och Sibeliusdyrkan det ensliga, letargiska livsmönster som ingenstans leder och i slutändan knäcker honom fullständigt.

Axel Carpelan kände Sibelius musik i första hand genom att studera och vid pianot spela sig igenom partitur; han ber ständigt om nya noter. Mer sällan gick han på konsert och fick höra verken i full instrumentering, vilket dels berodde på att tillfällena inte var så många (orkestrarna var få och ofta underbemannade), dels på hälsan och folkskyggheten.

Annons
Annons

Troligen hade han tidigt vant sig vid att möta musik så att säga privat, på kammaren; det var tryggast så. Grammofonen var ännu en sällsynt nymodighet och Finlands mest spelade tonsättare fanns inte inspelad men om Axel Carpelan levt något senare hade han kanske varit en kräsen och kunnig skivsamlare.

Carpelan agerade under långa perioder mellanhand åt Sibelius och en rad mecenater, däribland den stenrike bruksägaren Axel Tamm, som också gav Carpelan understöd. Dessa ekonomiska band spelade givetvis in i förbindelsen. Åtskilligt i korrespondensen handlar om pengar, tackritualer, att Sibelius bör skicka kompositioner till den eller den välgöraren. Utan Carpelans finansiella insatser hade Sibelius periodvis haft avsevärt sämre möjligheter att arbeta och företa viktiga resor utomlands.

Men hur viktig var Carpelan för tonsättaren Sibelius? Förmodligen viktigare som uppmuntrare än rent konstnärligt. Carpelan kommer ofta med både invändningar och konkreta förslag på revideringar av stycken han tagit del av – samtidigt som han ber om ursäkt för att en amatör har synpunkter. Det är ändå slående, och lite förbryllande, vilken klar föreställning han har om hur Sibelius bör komponera. Han tycker inte om när Sibelius skriver tillfällighetsmusik (för teaterföreställningar och dylikt) och han kallar operakonsten, i den händelse frestelsen skulle föreligga, ”ett smakfördärfvande ondt”.

Nu har jag inte kontrollerat exakt när Sibelius gjorde vad Carpelan ansåg bäst – i några brev framgår att han faktiskt följde råden, och han kunde ibland själv be om råd (”Skall jag gifva ut Cassazione i nuvarande form?”, 6/5 1905). För det mesta verkar dock Sibelius tillfreds över att ha en lidelsefull och seriös supporter, utan att behöva bry sig om allt han säger. Det mesta Carpelan skrev till Sibelius var trots allt beröm. Och Sibelius sög åt sig.

Annons
Annons

Breven är emellertid också stinna av en helt annan sorts uppmaningar, för att inte säga förmaningar: gå inte ut på kvällen, låt bli alkoholen och tobaken, sitt inte i drag, undvik den och den personen, hugg ved eller skotta snö ett par timmar om dagen; ”Du är vorden för fet och bör magra – vilket är lätt nog med en smula viljekraft.” Man får nästan intrycket att Carpelan vill att Sibelius ska leva samma liv som han själv: ensam och i tjänst hos den stora Saken (och med vissa fysiska aktiviteter som bonus). Hur tog Sibelius, en strängt upptagen tonsättare med växande världsrykte och stor familj att försörja, allt detta? Kanske uppskattade han omtanken, men antagligen blev han också irriterad emellanåt.

Carpelan och Sibelius träffades relativt sällan och det kanske i sig var en garant för deras vänskap. Så här skriver Sibelius i dagboken 7/10 1911: ”Axel här – men reser i afton. En konstig – lite löjlig – herre. Ehuru begåfvad sitter han inne med mycken fördom. Äfvenså har han – sedan jag förlät honom – förändrat sätt emot mina egna och mig. Dylika bör hållas på afstånd.”

Ju mer jag läser breven desto mer föredrar jag romanens Axel. En stilfråga, förstås. Brevskrivaren må vara varmhjärtad och ödmjuk men han uttrycker sig svullet och omständligt. Han brister ständigt ut i veklagan, är alternativt halvt svimfärdig av hänförelse och välvilja: ”Må evigheten öfverskugga dig och låta dig höra sfärernas harmoni, medan du badar din själ i oändlighetsglans!” (9/4 1901). Eller: ”Det skulle bli mig svårt att skildra det mäktiga intryck av förtrollning kompositionen hos mig framkallade, en känsla av någonting förr ej upplevat” (Om ”Nattlig ritt” och ”Soluppgång”, 10/7 1909).

Författaren till ”Axel” har förärat sin berättare ett språk med hårdare konturer, inåtvänt bitvis, ibland mer lyriskt sökande, hos den vuxne mannen med ett något prunkande demoniskt men självmedvetet drag. Annorlunda formulerat: roman-Axel har integritet. Den eremitiska melankolin, den tillkämpade förtröstan att det på något vis är genom smärtan och omgivningens massiva oförståelse Axel växer som människa blir också i romanen aningen långdragen. Men ska vi tala om Sibelius så är det likväl Bo Carpelans omdiktning av sin släkting Axels sibelianskt orienterade liv som ger det skarpaste perspektivet, inte de föralldel upplysande breven.

Erik Bergqvist
Erik Bergqvist är poet och kritiker.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons