Annons

Yukiko Duke:För japaner är körsbärsblom en fråga om liv och död

Att ha fest under körsbärsträden är en gammal japansk sed med ursprung i fruktbarhetsriter. I Japan har körsbärsblomman fått symbolisera allt från återfödelse och förgänglighet till kvinnlig skönhet och nationell enighet.

Under strecket
Publicerad

Prunus japonica i blom.

Foto: Johan De Meester/IBLBild 1 av 3

Fuji bakom blommande körsbärsträd, träsnitt av Hokusai (1760–1849).

Bild 2 av 3

Idag firas Körsbärsblommans dag i Kungsträdgården i Stockholm.

Foto: Lars PehrsonBild 3 av 3

Prunus japonica i blom.

Foto: Johan De Meester/IBLBild 1 av 1
Prunus japonica i blom.
Prunus japonica i blom. Foto: Johan De Meester/IBL

Så här års följer japanerna nyhetssändningarna på tv med större intresse än vanligt. Det är väderrapporterna, i synnerhet rapporterna om ”körsbärsfronten”, som tilldrar sig uppmärksamheten. Det tv-tittarna vill få svar på är främst två frågor. Hur långt upp i Japan blommar körsbärsträden? Och hur många procents blomning står de i? Det är två avgörande frågor när man ska planera sin hanami, ”blomstertitt” eller årliga körsbärsfest. Att sitta under körsbärsträden och se på de skira, vackra blommorna medan man äter och dricker gott med ­familjen, vännerna eller arbetskamraterna är det japanska sättet att fira vårens ankomst på.

Seden att ha fest under körsbärsträden är gammal och har sitt ursprung i fruktbarhetsriter. Den första nedtecknade skildringen av blomstertittar återfinns i en officiell rapport från Hitachi-regionen till hovet på 700-talet: ”När körsbärsblommorna blommar på våren och löven skiftar färg, samlas män och kvinnor från olika områden öster om berget Ashigara. Några kommer till fots, andra till häst, men alla har de med sig mat och dryck. De ut­byter dikter och dansar.” Redan på 700-talet var alltså blomstertittarna viktiga religiösa riter vid vilka män och kvinnor begav sig upp i bergen, som ansågs heliga, för att sjunga, dansa, dikta och älska.

Annons
Annons

Körsbärsblommens särställning i Japan har med föreställningar i shinto, den ursprungliga, animistiska religionen, att göra. Varje vår färdas bergens gud – Yama-no-kami – på ett körsbärsblomblad till risfälten där han tar sin boning och blir risfältens gud – Ta-no-kami.

Det är han som ser till att skördarna blir goda och livscykeln upprätthålls i jordbrukarsamhället. Eftersom yamazakura, det vilda bergskörsbärsträdet, var den enda art av körsbärsträd som fanns i det forntida Japan, var associationen mellan bergens gud och de intensivt blommande bergskörsbärsträden naturlig. Traditionellt sett har japanska bönder alltid betraktat blommande körsbärsträd som en gudomlig uppmaning att förbereda utplanteringen av risplantorna, ty då stundar gudens nedfärd till människorna och risfälten. På hösten, sedan det hållits skördefester och ritualer till gudens ära, återvänder han upp till bergen igen. 

Enligt den store folklivsforskaren Kunio Yanagita (1875–1962) sågs körsbärsträden även som en bro mellan levande och döda. De dödas själar ansågs ofta ta sin ­boning i träd, särskilt i sådana med hängande grenverk som det japanska körsbärsträdet. När de döda besökte de levande, underlättade de hängande grenverken deras färd från himlen ner till jorden och tillbaka. Än idag planteras därför ofta körsbärsträd invid gravplatser i Japan. 

Tron på att bergens gud hade en särskild relation till körsbärsblommorna skapade ett bruk att bära körsbärsblom i håret för att få hans välsignelse. Detta bruk står omskrivet i ”Manyoshu”, den tidigaste japanska diktantologin, sammanställd på 700-talet. I en av dikterna skriver en poet att ”kejsarens land är inbäddat i doften av körsbärsblom, då både män och kvinnor bär dem i håret”. 

Annons
Annons

Fuji bakom blommande körsbärsträd, träsnitt av Hokusai (1760–1849).

Bild 1 av 1
Fuji bakom blommande körsbärsträd, träsnitt av Hokusai (1760–1849).
Fuji bakom blommande körsbärsträd, träsnitt av Hokusai (1760–1849).

Fram till 700–800-talen symboliserade körsbärsblom livskraft och återfödelse, men därefter skedde en intressant förändring av symboliken. Under de århundraden som följde, kom de skira blommorna i stället att bli symboler för livets förgänglighet. Den framstående japansk-amerikanska antropologen Emiko Ohnuki-Tierney, som länge har intresserat sig för hur körsbärsblom har använts religiöst och politiskt i Japan, menar att blomman har en ”flytande symbolik”. I den högintressanta boken ”Kamikaze, cherry blossoms and nationalisms” (2002) beskriver hon körsbärsblomman som en mångtydig symbol som tidigt kom att betyda såväl liv, kärlek och evigt kretslopp som livets förgänglighet och död. Hennes poäng är att körbärsblomman har många betydelser som går i varandra och inte går att särskilja, men i olika epoker har olika betydelser av ett eller annat skäl kommit att dominera.

I diktantologin ”Kokinshu”, som sammanställdes på 900-talet, skildras kvinnors skönhet ofta i termer av körsbärsblom. Men av de 70 dikter som handlar om körsbärsblom skildrar bara 20 blommor på väg att slå ut. 50 dikter berör blommor som är fullt utslagna eller på väg att falla till marken. I ”Kokinshu” är den fullt utslagna blomman oftast en symbol för den mogna, kvinnliga skönheten, men det finns även dikter som skildrar döden som körsbärsblommans singlande mot marken.

Annons
Annons

Idag firas Körsbärsblommans dag i Kungsträdgården i Stockholm.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Så tidigt som på 900-talet har det alltså infunnit sig en förändring i blomsymboliken, en möjlighet att se körsbärsblom både som symbol för liv och död. Men Ohnuki-Tierney påpekar att symboliken till en början inte utvecklas linjärt.

I världens första jagroman, ”Berättelsen om Genji”, skriven av hovdamen Murasaki Shikibu (978–1014) förekommer körsbärsblommor oftare än några andra blommor. Det har ofta framhållits att ”Berättelsen om Genji” genomsyras av det svåröversatta japanska begreppet mono no aware, medvetenheten och känsligheten inför alltings förgänglighet. Men även om det förhåller det sig så, är det viktigt att framhålla att det inte gäller framställningen av körsbärsblommorna i romanen. I ”Berättelsen om Genji” dominerar omnämnandet av dem som symbol för ungdom, kärlek och intensiv livskänsla – liv snarare än död.

”Berättelsen om Genji” skrevs under Heianperioden (794–1185), den japanska hovkulturens stora blomstringstid. Mot slutet av perioden bröt ett blodigt, femårigt inbördeskrig ut mellan de två inflytelserika klanerna Taira och Minamoto, vilket lade stora delar av landet i ruiner. Landet drabbades dessutom av svåra missväxter, i vars spår pest och andra dödliga farsoter drog över landet. Det var under denna mörka period som körsbärsblommorna alltmer kom att symbolisera livets bräcklighet och skönhet. Denna symbolik stod sig under Japans blodiga medeltid, då landet styrdes av shogunat, militärregeringar, och skakades av ständiga uppror och inbördeskrig.

Idag firas Körsbärsblommans dag i Kungsträdgården i Stockholm.
Idag firas Körsbärsblommans dag i Kungsträdgården i Stockholm. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons

Särskilt belysande och intressant blir Emiko Ohnuki-Tierneys bok när hon behandlar hur körsbärsblomman kom att utnyttjas som symbol i det japanska nations­skapandet och i landets krig under 1800- och 1900-talen. När den amerikanske kommendören Matthew C Perry hade seglat in i Edos (nuvarande Tokyos) hamn och 1854 tvingat Japan att öppna sig efter mer än 250 år av isoleringspolitik, blev det dödsstöten för det feodala Japan. Den siste shogunen av ätten Tokugawa avgick, kejsaren återinsattes som landets ledare och den grupp unga ledare som låg bakom Meijirestaurationen, som den stora samhällsreformen kom att kallas, utgjorde landets första, moderna regering.

De japanska ledarna gjorde en kraftansträngning för att modernisera, industrialisera och militärt rusta upp landet. De insåg vikten av att skapa nationell enighet för att klara av den smärtsamma omställningsprocessen från feodalland till modernt land efter västerländsk modell. Meijiledarna ville till varje pris undvika att falla offer för den västerländska kolonialism som hade gått så hårt åt Kina och andra länder i närområdet: att bygga upp en modern armé blev därför högsta prioritet. Filosofen Amane Nishi (1829–1897) skrev flitigt om behovet av en armé. Han använde sig ofta av körsbärsblommor i sina skrifter och liknar den japanska folksjälen vid ”bergskörsbärsträdens blom som blommar doftande i morgonsolen”. I hans retorik betonas blommorna som symbol för japansk nationalkänsla och en nation med tusenåriga traditioner. Där finns ingen koppling mellan körsbärsblommor och död. 

Annons
Annons

Körsbärsblomman som en symbol för Japan, japansk kultur och livskänsla trummades även in i skolbarnen i det nya nationella skolsystemet. Så till den milda grad att reger­ingen 1873 meddelade att skolåret skulle börja i april, eftersom körsbärsblomningen markerade början på våren. 

I takt med att Japan seglade upp som en maktfaktor i Asien och relationerna till grannländerna försämrades, förändrades också körsbärsblommans symbolik. Innan det sino-japanska kriget (1894–95) bröt ut började nationalistiska sånger med omkväden i stil med ”ärorikt är att falla likt körsbärsblom för kejsaren och fosterlandet” att dyka upp och bli populära. Samma sånger fick en ny storhetstid under rysk-japanska kriget (1904–05). Långsamt förändrades bilden av körbärsblomman som en det eviga kretsloppets och livskraftens blomma till att bli en symbol för livets förgänglighet och ärofull död.

Symboliken med de fallande körsbärsblommorna nådde sin främsta höjdpunkt under modern tid med tokkotai-flygarna – kamikaze-piloterna – i slutet av andra världs­kriget. I otaliga sånger liknades de vid körsbärsblommor som faller när de är som vackrast. Men idag, när Japan åtnjutit fred i mer än 70 år, har blommorna återgått till att vara en symbol för en japansk livskänsla som förenar människor över generations- och klassgränser.

I många år bodde jag intill en park i centrala Tokyo med många körsbärsträd. När de stod i blom flockades människor redan tidigt på morgonen för att passa plats inför eftermiddagarnas och kvällarnas blomstertittar. Stressade sprang de runt för att hitta den bästa platsen och bredde sedan ut presenningar för att visa att platsen var tagen. Tålmodigt satte de sig sedan på presenningen och inväntade sina kamrater, som många timmar senare infann sig med hämtsushi och sake.

Med tanke på hur mycket alkohol som konsumeras under blomstertittar skulle man kunna tro att ett och annat slagsmål skulle kunna äga rum i de överbefolkade parkerna. Men icke. Den enda gången jag såg något som liknade ett tillbud var när en pensionärsförening sjöng karaoke för full hals och omgivningen blev alltmer störd. Till slut stegade fyra muskulösa motorcykelknuttar hotfullt fram till pensionärerna. Alla samtal i parken stannade av.

”Alltså, respekt för blommorna, va. Stäng av!”, röt en av de vältatuerade männen och pensionärerna såg vettskrämda ut. När de hade stängt av karaokemaskinen, sken knuttarna upp, sträckte fram en magnum-sake och sade: ”Tack ska ni ha! Ska det vara lite?”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons