Annons
Fördjupning

”För våra makthavare är trakasserier vardagsmat”

Svetlana Aleksijevitj möter publiken i sitt intellektuella krypin i ett företagscenter i huvudstaden Minsk. Under kvällen har svenska dokumentärfilmen ”Lyubov – Kärlek på ryska” inofficiell premiär i Vitryssland, och flera av filmens huvudpersoner sitter i publiken.
Svetlana Aleksijevitj möter publiken i sitt intellektuella krypin i ett företagscenter i huvudstaden Minsk. Under kvällen har svenska dokumentärfilmen ”Lyubov – Kärlek på ryska” inofficiell premiär i Vitryssland, och flera av filmens huvudpersoner sitter i publiken. Foto: Bea Tigerhielm

Bryt tystnaden som skyddar maktens män, anser Svetlana Aleksijevitj om turerna kring Svenska Akademien. Nobelpristagaren berättar också om sin relation till Sara Danius och uttalar sig om att Nobelpriset i litteratur inte delas ut i år.

Under strecket
Publicerad

Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström. Zjanna berättar för Svetlana Aleksijevitj om hur hon gifte sig med en KGB-agent som skulle arrestera henne.

Foto: Majaq Julén Brännström

– Man kan prata om kärlek med alla – alla bär på en berättelse, säger Svetlana Aleksijevitj. Samtidigt anser hon att det är betydligt svårare att skriva om kärlek än om lidande och krig.

Foto: Bea Tigerhielm

Sovjetiskt monument i centrala Minsk.

Foto: Bea Tigerhielm

Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius öppnade dörrarna i Börssalen och avslöjade att Svetlana Aleksijevitj tilldelades 2015 års Nobelpris i litteratur.

Foto: Lars Pehrson

Svetlana Aleksijevitj och Staffan Julén samtalar om filmen ”Lyubov – Kärlek på ryska”. Filmen visas i SVT i juli.

Foto: Bea Tigerhielm

Under premiärkvällen av ”Lyubov – Kärlek på ryska” i Minsk hyllas Svetlana Aleksijevitj av sina huvudpersoner som hon har intervjuat. De berättar att hon inte förskönar verkligheten. ”Att få träffa Svetlana var fantastiskt. Hon skapar en speciell atmosfär, man känner sig som ett litet barn. Hennes närvaro smittar, och bara det gör att man mår bättre”.

Foto: Bea Tigerhielm

Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström. Vy över Minsk med floden Svislatj.

Foto: Majaq Julén Brännström

Volodja badar. Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström.

Foto: Majaq Julén Brännström

Svetlana Aleksijevitj tycker om ljuset i sitt arbetsrum, Minsk. Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström.

Foto: Majaq Julén Brännström

MINSK, VITRYSSLAND | På nionde våningen i en affärsbyggnad ligger populära mediesajten Tut.by:s lokaler. Här startade Svetlana Aleksijevitj ett krypin för intellektuell debatt efter att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2015.

Under kvällen har svenska dokumentärfilmen ”Lyubov – Kärlek på ryska” inofficiell premiär i Vitryssland, och flera av filmens huvudpersoner närvarar.

Filmen är regisserad av Staffan Julén, skapad i samarbete med Svetlana Aleksijevitj, och handlar om hennes kommande bok. Sedan 2012 har hon arbetat med en bok om kärlek, och är snart uppe i 500 intervjuer. När den blir klar är oklart.

Ur materialet framträder människor med en gemensam röst, tillsammans sjunger de fram tidsandans universella berättelse utifrån sina drömmar och besvikelser.

Detta är Staffans tolkning av mina intervjuer. En man och en kvinnas blickar på samma material, säger Svetlana Aleksijevitj innan filmvisningen.

Filmen ”Lyubov – Kärlek på ryska”, gick på svenska biografer hösten 2017, och kommer att visas i SVT 25 juli.

Jag tror att människor har mer sex nu än på Sovjettiden. Kärlek har däremot alltid funnits.

Annons
Annons

Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström. Zjanna berättar för Svetlana Aleksijevitj om hur hon gifte sig med en KGB-agent som skulle arrestera henne.

Foto: Majaq Julén Brännström

Man får följa när hon möter människor ur olika samhällsklasser i deras hem. De berättar om kärlekens villkor i det postsovjetiska samhället. Metoden är samma som tidigare – hon drar igång kassettbandspelaren och lyssnar. Ofta spelar hon över samma band flera gånger.

Boken blir annorlunda än filmen. Men arbetet går långsamt, säger hon.

– Jag ville skriva en bok om kärlek eftersom jag var så trött på ondska.

Hon utforskar det nya livet efter Sovjets fall, för att ta reda på vad som händer när människor inte längre är beroende av en ideologi.

– Lycka är svårare att undersöka än lidande. Därför kräver boken en annan ton, och en mjukare stil och vokabulär än mina tidigare verk.

Trots att Sovjetunionen upplöstes för mer än 25 år sedan är Aleksijevitj övertygad om att Sovjetmänniskan, som hon konsekvent kallar ”den röda människan”, kommer att leva länge.

I forna Sovjetunionen höjer makthavare ofta upp sina länders historiska segrar som mer betydelsefulla än individens utveckling. Det personliga saknar en framträdande plats i det kollektiva minnet.

Kärlekens villkor i det postsovjetiska samhället sammanflätas med politikens inverkan på människors liv efter kommunismen. Och många av hennes intervjupersoner vet inte hur de ska hantera friheten.

Det är i den kontexten man får se hennes kommande verk. Nu rör sig Aleksijevitj författarskap bort från krigets vittnesmål in i den privata sfären – kärleken och döden.

Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström. Zjanna berättar för Svetlana Aleksijevitj om hur hon gifte sig med en KGB-agent som skulle arrestera henne.
Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström. Zjanna berättar för Svetlana Aleksijevitj om hur hon gifte sig med en KGB-agent som skulle arrestera henne. Foto: Majaq Julén Brännström
Annons
Annons

I samband med Michail Gorbatjovs reformprogram ”perestrojka” blev Sovjetmänniskan friare – människor blev uppriktigare trots fattigdomen och ville tala om sina liv. Tror du att de har blivit tystare nu?

– I dag är det farligare än i slutet av Sovjettiden då vi trodde på förändring. Makthavare här och i Ryssland är banditer. Laglösheten är enorm.

Er generation förväntade sig inte att det skulle bli så här.

– Aldrig. Vi var väldigt naiva som trodde att människor skulle bli fria. Vi var för romantiska och trodde att det gamla livet skulle upphöra. Jag undrar var denna romantiska bild kommer ifrån. Hur ska vi kunna bli fria när vi är ett folk som har suttit i arbetsläger? Frihet är ett tillstånd som tar lång tid att begripa.

Varken religion eller patriotism är lika viktigt som att vara sin egen lyckas smed.

När Aleksijevitj talar med vanliga människor om deras liv vill hon komma nära för att undersöka vad som har format dem och samhället under en viss tid. Gå bortom beundran för patriotismens krigiska hjältar, vilket hon menar kan förvränga människors erfarenheter av sin historia.

– Man fastnar i ett slavlikt förhållande till nuet när man fostras till att älska hjältar från förr i stater som har aggression och misstänksamhet som bränsle. Det ryska samhället pendlar mellan skräck och rädsla.

I filmen talar unga om att de inte vet vad lycka är – vilka är de största skillnaderna mellan de ungas och äldres uppfattning om lycka?

– Sovjetmänniskorna talar mer om kärlek än de yngre, de unga har redan blivit fria, och vill leva sina liv som resten av världen. Varken religion eller patriotism är lika viktigt som att vara sin egen lyckas smed.

Annons
Annons

– Man kan prata om kärlek med alla – alla bär på en berättelse, säger Svetlana Aleksijevitj. Samtidigt anser hon att det är betydligt svårare att skriva om kärlek än om lidande och krig.

Foto: Bea Tigerhielm

Sovjetiskt monument i centrala Minsk.

Foto: Bea Tigerhielm

Svetlana Aleksijevitj är 70 år och skriver också på en bok om döden och ålderdom, vilket är enklare än att skriva om kärlek, säger hon. Kanske blir den boken klar först.

– När jag besöker äldre människor ser jag hur de försvinner. Jag bestämde mig för att förstå det mänskliga från en annan vinkel. Människor dödar varandra, åldras och älskar.

Finns det mer eller mindre kärlek efter Sovjets fall?

– Kapitalismen påverkar människors relationer. Den egna lyckan sätts i första hand, och jag tror att människor har mer sex nu än på Sovjettiden. Kärlek har däremot alltid funnits, och ger oss tröst så att det inte blir så fruktansvärt att dö. Vad minns man annars på sin dödsbädd?

1/2

– Man kan prata om kärlek med alla – alla bär på en berättelse, säger Svetlana Aleksijevitj. Samtidigt anser hon att det är betydligt svårare att skriva om kärlek än om lidande och krig.

Foto: Bea Tigerhielm
2/2

Sovjetiskt monument i centrala Minsk.

Foto: Bea Tigerhielm

Jag minns att han (kulturprofilen) inte ser särskilt bra ut. Putin är kort, inte alls snygg.

Svetlana Aleksijevitj skriver på ryska, (hon tillhör kvalitetsförlaget Vremja i Moskva) och länge smugglades hennes böcker in från Ryssland till Vitryssland – ett land med mindre än tio miljoner invånare fixerat vid sina kommunistiska hjältar, genomsyrat av patriotism.

Hennes böcker har varit bannlysta från alla statliga inrättningar – bibliotek, skolor, och förlag. Det har inte funnits en kontinuerlig utgivning i Vitryssland under senare decennier, varken på vitryska eller på ryska. Men under perestrojkan (mitten av 1980-talet till 1991) kunde böckerna ges ut. Utgivningen på vitryska började 1985.

”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (svensk översättning: Kajsa Öberg Lindsten, Ersatz, 2012) gavs ut i komplett version några år in på 2000-talet.

Nu presenteras Aleksijevitjs samlade verk i översättning till vitryska, vilket har finansierats av enskilda gåvor från allmänheten.

Annons
Annons

Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius öppnade dörrarna i Börssalen och avslöjade att Svetlana Aleksijevitj tilldelades 2015 års Nobelpris i litteratur.

Foto: Lars Pehrson

– Till och med en bankchef sköt till pengar så att mina böcker kunde översättas från ryska till vitryska, och spridas till bibliotek runt om i landet. Vill man få ut böckerna så kan man, men många är rädda för att stöta sig med makthavarna som inte gillar mig.

Hon är övertygad om att landets president Aleksandr Lukasjenko, en före detta sovjetisk militär som har styrt Vitryssland sedan 1994, inte har läst henne.

– Jag tror inte Lukasjenko läser alls – han är inte intresserad av humanism.

Landet har upprätthållit en nära relation med Ryssland, och kan vara det land i forna Sovjet som har den största statskontrollerade ekonomin med flest begränsningar för press- och mötesfriheten.

Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius öppnade dörrarna i Börssalen och avslöjade att Svetlana Aleksijevitj tilldelades 2015 års Nobelpris i litteratur.
Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius öppnade dörrarna i Börssalen och avslöjade att Svetlana Aleksijevitj tilldelades 2015 års Nobelpris i litteratur. Foto: Lars Pehrson

Svetlana Aleksijevitj fick en själslig kontakt med Sara Danius i samband med att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015. De har brevväxlat sedan dess, säger hon.

– Det var ett fantastiskt möte. Sara skulle ha varit här på premiären, men fick förhinder.

Hon beklagar att Sara Danius inte är kvar som ständig sekrererare i Svenska Akademien, samt att Nobelpriset i litteratur inte kommer att delas ut i år.

– Jag förstår inte.

Svetlana Aleksijevitj undrar varför Danius egentligen lämnade sin post, och försöker intervjua mig om krisen och anklagelserna mot Kulturprofilen.

Annons
Annons

Svetlana Aleksijevitj och Staffan Julén samtalar om filmen ”Lyubov – Kärlek på ryska”. Filmen visas i SVT i juli.

Foto: Bea Tigerhielm

Under premiärkvällen av ”Lyubov – Kärlek på ryska” i Minsk hyllas Svetlana Aleksijevitj av sina huvudpersoner som hon har intervjuat. De berättar att hon inte förskönar verkligheten. ”Att få träffa Svetlana var fantastiskt. Hon skapar en speciell atmosfär, man känner sig som ett litet barn. Hennes närvaro smittar, och bara det gör att man mår bättre”.

Foto: Bea Tigerhielm

Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström. Vy över Minsk med floden Svislatj.

Foto: Majaq Julén Brännström

Volodja badar. Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström.

Foto: Majaq Julén Brännström

Svetlana Aleksijevitj tycker om ljuset i sitt arbetsrum, Minsk. Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström.

Foto: Majaq Julén Brännström

– Det är ett moraliskt problem för Akademien, och det är synd att hon inte är kvar, konstaterar hon.

Hon tror att tystnadskulturen skyddar män som begår övergrepp mot kvinnor, från att förlora sin makt.

– Efter att ha läst Fjodor Dostojevskij har jag lärt mig att människan är en opålitlig varelse. Man behöver lagar och regler för kontroll så att detta inte upprepas. Om det finns en vilja kan krisen inom Svenska Akademien övervinnas.

– Jag minns att han (kulturprofilen) inte ser särskilt bra ut. Putin är kort, inte alls snygg. Han måste bära klackar när han fotograferas. De är inte sexiga. Makt skänker dem värdighet.

Hon undrar hur det kunde hända i Sverige – hon hade inte förväntat sig att svenska kvinnor skulle vara måltavlor på samma sätt som i till exempel Vitryssland.

– För våra makthavare är sexuella trakasserier vardagsmat, det är en del av våra liv. President Lukasjenko byter kvinna stup i kvarten. Men utan makt hade han aldrig haft så många kvinnor.

I ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” skriver du också lite om kärlek:

”Det finns bara en enda utväg: att börja älska människorna”. Gäller det individer eller även mänskligheten, kan kärleken förlåta allt?

– Det är svårt. Jag kan inte. Kärleken är inte evig, varför ska man då förlåta allt? Det beror på vilka principer människan har.

1/3

Svetlana Aleksijevitj och Staffan Julén samtalar om filmen ”Lyubov – Kärlek på ryska”. Filmen visas i SVT i juli.

Foto: Bea Tigerhielm
2/3

Under premiärkvällen av ”Lyubov – Kärlek på ryska” i Minsk hyllas Svetlana Aleksijevitj av sina huvudpersoner som hon har intervjuat. De berättar att hon inte förskönar verkligheten. ”Att få träffa Svetlana var fantastiskt. Hon skapar en speciell atmosfär, man känner sig som ett litet barn. Hennes närvaro smittar, och bara det gör att man mår bättre”.

Foto: Bea Tigerhielm
3/3

Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström. Vy över Minsk med floden Svislatj.

Foto: Majaq Julén Brännström

Här föds litteraturen, tänkte jag när jag blev intervjuad av Svetlana.

Författare, unga kreatörer och tongivande gestalter ur kulturlivet har bänkat sig för att få en glimt av Aleksijevitj och se filmen.

Filmkvällen kretsar helt kring Aleksijevitj. Hon intervjuas i filmen och efteråt på scenen tillsammans med filmens regissör Staffan Julén. Hon hyllas av sina huvudpersoner som är överens om att hon aldrig förskönar verkligheten.

Människor får en självständig röst att formulera sin egen livsberättelse. De tycks bli fria från det förflutna när de får möjlighet att berätta.

– Här föds litteraturen, tänkte jag när jag blev intervjuad av Svetlana. Man blir lyssnad på, förstådd och beskyddad, säger pensionären Stanislava från scenen, en huvudperson som i filmen berättar om hur hon brukade dansa för sin man.

För Aleksijevitj handlar kärlek och lycka om självständighet. Att följa sin egen väg – något hon har fått kämpa för.

Hon har adopterat sin avlidna systers dotter, och är den äldsta av tre barn till föräldrar som var lärare på landet.

Vad har du offrat för författarskapet?

– Livet! Biologin har sin gång. Jag är lycklig, och har nästan hela livet arbetat med det jag vill. Det skänker mig glädje, säger Svetlana Aleksijevitj.

1/2

Volodja badar. Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström.

Foto: Majaq Julén Brännström
2/2

Svetlana Aleksijevitj tycker om ljuset i sitt arbetsrum, Minsk. Bild ur filmen ”Lyubov” fotograf: Majaq Julén Brännström.

Foto: Majaq Julén Brännström
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons