Annons

Föraktet för äldre är ett ungt fenomen

Fallet med Emile Ratelband som vill skriva ned sin ålder med 20 år visar på vår tids förakt för äldre. Men historiskt sett har både den kloka gumman och den äldre statsmannen varit guld värda. De som försörjdes av fattigvården fick däremot inte rösta i allmänna val förrän 1945.

Publicerad
Emile Ratelband
Emile Ratelband Foto: Ken McKay/IBL

Nederländaren Emile Ratelband har gått till domstol i Arnhem för att få skriva ned sin ålder från 69 till 49, detta för att maximera chanserna till kärlek och jobb. Om folk kan byta kön kan de väl byta ålder, resonerar Ratelband. Bisarrt? Kanske, men exemplet visar på hur vi idag tenderar att se ned på folk med hög ålder, även om de är nog så vitala.

Hur såg det ut förr? Har vi alltid betraktat gamla på detta sätt? Nej, absolut inte. Den historiska uppfattningen kring åldrande avviker markant från nutidens.

När den lärde romaren Marcus Tullius Cicero år 44 f.Kr. skriver sin tänkvärda essä om ålderdomen, ”De senectute”, låter han två unga romare argumentera mot en äldre. Ungdomarna beklagar sig över människans lott att bli gammal eftersom ålderdomen medför (a) att man kan göra färre saker, (b) att kroppen blir svag, (c) att man berövas njutningar och (d) att man snart dör. Den äldre romaren, Marcus Porcius Cato, avväpnar ynglingarna med effektiva motargument. Visst, man gör inte samma saker när man är gammal som när man är ung, men istället är man desto mer förutseende, har större auktoritet och beslutsamhet.

Annons

Eftersom medellivslängden i det förindustriella samhället pendlade mellan 35 och 40 år är det lätt att inse den potential som folk förknippade med de äldre

Marcus Tullius Cicero. Foto: Mary Evans/IBL

Den gamle är som styrmannen på ett skepp – han står stilla, men han uträttar mer än alla andra på skeppet. Vad svagheten beträffar är det inte åldern som är boven utan sättet på vilket man lever – eller som det heter idag: it’s not the years, it’s the mileage. Lustfyllda njutningar är förkastliga ting som bör undvikas, varför de gamla är att gratulera som slipper dem. Och döden – som för övrigt kan komma när som helst, även till ynglingar – är inget att vara rädd för. Antingen, beroende på vilken filosofi som har rätt, medför den utplåning eller evigt liv, och båda alternativen är bra.

Ciceros plädering för ålderdomen som ett välsignelsebringande tillstånd reflekterar en allmän uppfattning av gamla människors höga samhällsvärde. Under antiken, liksom under påföljande århundraden, respekterades den kunskapsreservoar som åldringar hade i kraft av livserfarenhet och omfattande lärdom. Såväl den ”kloka gumman” som den äldre statsmannen var guld värda för omgivningen, och i litteraturen skildras gamla människor regelmässigt som aktningsvärda gestalter – Utnapishtim i Gilgamesheposet, Noa i Bibeln, Nestor i Iliaden, och så vidare.

Föreställningen att politiker och ämbetsmän skall tacka för sig och gå i pension, att man bör släppa fram den dynamiska ungdomen, är ett nutidsfenomen

Axel Oxenstierna, porträtt av den nederländske målaren David Beck, i slutet av 1640-talet då Oxenstierna var i 60 årsåldern. Oxenstierna dog 1654, 71 år gammal.

Det betraktades som självklart att man skulle arbeta så länge man kunde, som i fallet med vår gamle rikskansler Axel Oxenstierna, som höll i den svenska stormaktens tyglar ända till döddagar. Eftersom medellivslängden i det förindustriella samhället pendlade mellan 35 och 40 år är det lätt att inse den potential som folk förknippade med de äldre. Föreställningen att politiker och ämbetsmän skall tacka för sig och gå i pension, att man bör släppa fram den dynamiska ungdomen, är ett nutidsfenomen.

Samtidigt fanns en motbild: åldringen som en anskrämlig och förfärlig gestalt som man helst ville bli av med. I Ynglingasagan offrar gamle kung Ane, välkänd för alla korsordslösare, en efter en av sina söner till Oden för att därmed förlänga sitt liv, ända tills svearna gör revolt och låter gubben dö. Historierna om ättestupor, där man kastar ned gamlingar som levt för länge, är visserligen fiktion, men att skrönorna spreds vittnar om en generationskonflikt som kunde bli nog så allvarlig på både gods och gårdar.

Män och kvinnor som försörjdes av fattigvården fick inte rösta i allmänna val förrän 1945

Mer än något annat var dock ålderdomen förknippad med fattigdom. Den majoritet av de gamla och orkeslösa som inte var förmögna var utlämnade åt släktingars goda vilja, och om sådan saknades måste de försörjas av socknen, kyrkan eller en barmhärtighetsinrättning. Så sent som vid förra sekelskiftet levde åtskilliga svenska fattiga under erbarmliga omständigheter – inackorderade i hushåll, inhysta i fattigstugor eller fattighus eller tvingade att gå rotegång mellan gårdar för att få mat. Föraktet mot denna socialgrupp var så utbrett att de i det längsta förvägrades demokratiska rättigheter. Män och kvinnor som försörjdes av fattigvården fick inte rösta i allmänna val förrän 1945.

Annons
Annons
Annons

Emile Ratelband

Foto: Ken McKay/IBL Bild 1 av 3

Marcus Tullius Cicero.

Foto: Mary Evans/IBL Bild 2 av 3

Axel Oxenstierna, porträtt av den nederländske målaren David Beck, i slutet av 1640-talet då Oxenstierna var i 60 årsåldern. Oxenstierna dog 1654, 71 år gammal.

Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons
Annons