Annons

Guy Dammann:Förbjuden konst har förmågan att överleva

Svenska sopranen Agneta Eichenholz i Franz Schrekers ”Der ferne Klang” (Klangen i fjärran) på Kungliga Operan, premiär den 5 oktober.
Svenska sopranen Agneta Eichenholz i Franz Schrekers ”Der ferne Klang” (Klangen i fjärran) på Kungliga Operan, premiär den 5 oktober. Foto: Carl Thorborg

Han ansågs ha skapat mästerverk. Med sedan försvann han. Varför? Myndigheterna ansåg att han tillhörde den onda ”kultureliten” som trampade på ”det vanliga folket”.

Under strecket
Publicerad

Franz Schreker.

Foto: SZ Photo/TT Bild 1 av 6

Franz Schreker med frun Maria och barnen Emmanuel och Ottilie.

Foto: SZ Photo/TT Bild 2 av 6

Ernst Kreneks originalpartitur från 1926 och nazisternas affisch till ”entartete musik”-utställningen.

Bild 3 av 6

Gertrud, Arnold och dottern Nuria Dorothea Schönberg anländer till New York 1933.

Foto: TT Bild 4 av 6

Otto Treptow, Trude Hesterberg och Hermann Bottcher i operetten ”Die Straßensängerin” av Leo Fall på Metropol-Theater i Berlin på 20-talet.

Foto: SZ Photo/TT Bild 5 av 6

Paul Hindemith med medlemmar i Amar-kvartetten 1924, Licco Amar, Walter Caspar och Maurice Frank.

Foto: SZ Photo/TT Bild 6 av 6

Framgången kom tidigt för den österrikiske kompositören Franz Schreker. Född 1878, son till den judiske hovfotografen Ignaz, visade Franz sig tidigt vara en ovanligt begåvad musiker. Familjen reste ständigt runt i Europa under hans barndom men när de till slut bosatte sig i Wien kom han som 14-åring in på huvudstadens konservatorium. Redan 1902, då han tog emot första priset i en tävling anordnad av den inflytelserika tidskriften Neue Musikalische Presse, kunde han blicka tillbaka på en lång rad lyckade framföranden i både Wien och London.

Med bakfickan fylld av pengar och beröm började han komponera ”Der ferne Klang” (”Klangen i fjärran”). Fastän librettot snart var färdigskrivet, dröjde det ända tills 1912 då operan uruppfördes i Frankfurt. För första gången i sitt liv hade Schreker fått kämpa för att hitta den rätta musiken. Han kunde sätta toner i vilken stil som helst. Men vilken stil tillhörde just detta, hans efterlängtade operaverk?

Frågan accentueras av att operan i grund och botten handlar om en liknande problematik. Operans huvudkaraktär är en ung kompositör, Fritz, som lämnar allt bakom sig, inklusive sin fästmö, för att uppnå konstnärlig perfektion. Efter många år inser Fritz att han varit ute på fel spår. Den eftertraktade harmonin – klangen i fjärran – återfinns inte i musiken i sig utan snarare i dess förhållande till en person, en övergiven kärlek. Turligt nog dyker hon upp i samma stund som denna insikt slår honom, ackompanjerad av de skimrande harmonier man hört i operans preludium. Överväldigad av glädje dör Fritz. Applåder.

Annons
Annons

Franz Schreker.

Foto: SZ Photo/TT Bild 1 av 1
Franz Schreker.
Franz Schreker. Foto: SZ Photo/TT

”Der ferne Klang” och applåder gick länge ihop. Operan välkomnades omedelbart som ett mästerverk, följt (efter kriget) av framgångsrika nya scenuppsättningar både i Tyskland och utomlands, i New York, i Stockholm och i Leningrad. Under 1920-talet blev Schreker en av världens mest omdebatterade kompositörer, och beskrevs till och med av tyska kritiker som Wagners viktigaste efterträdare. Sedan försvann han plötsligt, bortglömd. 1934 avled han av en stroke, till synes dömd till att förbli en musikvetenskaplig fotnot.

Varför blev det så? Frågan ställs i samband med att Kungliga Operan i Stockholm nu iscensätter ”Der ferne Klang” för första gången sedan 1927 (premiär 5 oktober). Det korta svaret är nazismen. 1938 ingår den judiske Schrekers musik i det tredje rikets utställning om ”Entartete Musik” (”degenererad musik”), som hade som syfte att håna och i praktiken förbjuda den musik som regimen ansåg tillhöra den onda ”kulturelit” som ville trampa på ”det vanliga folket”. Det blev med ens helt otänkbart att Hitlers musikaliska hjälte Wagner skulle kunna ha en judisk konstnär som efterträdare.

Viljan att förankra sitt väljarstöd genom att positionera ”det vanliga folket” emot en suspekt kulturelit har visat sig bli allt mer vanligt.

Parallellerna med vår samtid är påfallande. I Tyskland anordnar det högerpopulistiska AfD regelbundet protester utanför olika operahus som anses gå emot partiets kulturpolitik. Även i Sverige, har politiker börjat känna sig fria att beskriva konstverk som skadliga och (det nya ändamålsenliga hatbegreppet) ”odemokratiska”. Viljan att förankra sitt väljarstöd genom att positionera ”det vanliga folket” emot en suspekt kulturelit har visat sig – som både DN:s Björn Wiman och denna tidnings Anders Q Björkman noterade förra veckan – bli allt mer vanligt.

Annons
Annons

Franz Schreker med frun Maria och barnen Emmanuel och Ottilie.

Foto: SZ Photo/TT Bild 1 av 1

Historien är dock rik på exempel av hur avvisade och förbjudna konstverk, förr eller senare, studsar tillbaka. De finner sig inte att ställas bland fotnoterna. Just nu pågår i London konsertserien ”Weimar Berlin”, framförd av Philharmonia-orkestern, en konsertserie vars huvudsakliga syfte är att lyfta fram den mångfald av musik som en gång ansetts vara degenererad eller urartad, ”entartete”. Här är det som om kraften med vilken den en gång så oönskade konsten undertryckts istället omvandlats till den obevekliga energi med vilken den dyker upp igen – när det väl är dags.

Ett budskap ljuder dock klart: var misstänksam mot de som utlovar perfekt harmoni, i musik såväl som i politik.

Ytterligare en läxa finns till hands. ”Der ferne Klang” komponerades och nådde sin största framgång under en tid då estetiska uttrycksmöjligheter blomstade samtidigt som människans självalienering ökade exponentiellt. Den bortglömda operans värde ligger därför delvis i att det är just denna spänning mellan konstnärens frihet och individens fångenskap som ställs på sin spets. När allt går att uttrycka med ord, hur kan jag då finna mig själv i bruset? Den frågan får inget enkelt svar i operan, därav dess varaktiga värde. Ett budskap ljuder dock klart: var misstänksam mot de som utlovar perfekt harmoni, i musik såväl som i politik. Idén om ett demokratiskt samhälle utan någon som helst dissonans kommer alltid att ligga i fjärran. Tack och lov.

Lyssna till musiken som nazisterna kallade ”entartet”

Franz Schreker – ”Vom ewigen Leben” mm (Capriccio)

Franz Schreker med frun Maria och barnen Emmanuel och Ottilie.
Franz Schreker med frun Maria och barnen Emmanuel och Ottilie. Foto: SZ Photo/TT
Annons
Annons

Ernst Kreneks originalpartitur från 1926 och nazisternas affisch till ”entartete musik”-utställningen.

Bild 1 av 1

Ibland när man lyssnar på Schreker känns det som musiken komponerades alldeles nyss snarare än för hundra år sedan. Det är för att hans harmoniska idiom som vacklar i tonalitetens yttersta gränsland, samma gränsland som många samtida kompositörer utforskar. I de två Walt Whitman-tonsättningarna lägger man framförallt märke till hans makalösa förmåga att blanda röst och orkester.

Ernst Krenek – ”Jonny spielt auf” (Decca)

Ernst Kreneks originalpartitur från 1926 och nazisternas affisch till ”entartete musik”-utställningen.
Ernst Kreneks originalpartitur från 1926 och nazisternas affisch till ”entartete musik”-utställningen.

Affischen till den ursprungliga ”entartete Musik”-utställningen visar en afroamerikansk saxofonist dekorerad med davidsstjärna. På så vis försökte nazisterna paketera så mycket av all musik de hatade i en enda bild. Affischen är en karikatyr av partituromslaget från Ernst Kreneks jazzopera, ”Jonny spielt auf”, som anklagades för att bidra till ”raslig förorening”.

Annons
Annons

Gertrud, Arnold och dottern Nuria Dorothea Schönberg anländer till New York 1933.

Foto: TT Bild 1 av 2

Otto Treptow, Trude Hesterberg och Hermann Bottcher i operetten ”Die Straßensängerin” av Leo Fall på Metropol-Theater i Berlin på 20-talet.

Foto: SZ Photo/TT Bild 2 av 2

Arnold Schönberg – Kammarsymfoni Nr. 2 (Zig-Zag Territories)

Gertrud, Arnold och dottern Nuria Dorothea Schönberg anländer till New York 1933.
Gertrud, Arnold och dottern Nuria Dorothea Schönberg anländer till New York 1933. Foto: TT

Schönbergs musik, och framförallt hans idéer om att musiken behövde lämna det diatoniska systemet bakom sig helt och hållet, fick en hel egen avdelning på nazisternas utställning. Han arbetade på sin andra kammarsymfoni både före och efter flykten till USA 1933 och stycket bär spår av det långdragna skapandet i en atmosfär som hela tiden verkar hålla på att gå förlorad.

Leo Fall – Die geschiedene Frau (Grosses Wiener Rundfunksorchester)

Otto Treptow, Trude Hesterberg och Hermann Bottcher i operetten ”Die Straßensängerin” av Leo Fall på Metropol-Theater i Berlin på 20-talet.
Otto Treptow, Trude Hesterberg och Hermann Bottcher i operetten ”Die Straßensängerin” av Leo Fall på Metropol-Theater i Berlin på 20-talet. Foto: SZ Photo/TT

Mer förvånansvärt är utställningens syn på operett, en genre som förblev mycket populär under det tredje riket men som ansågs som ”degenerad” för sin ibland vågade framställning av erotiska teman, som i Leo Falls ”Frånskilda frun”. Fall, en av Weimar Berlins främsta operettkompositörer, avled redan 1924. Hans bror Richard, också kompositör, dog i Auschwitz 1945.

Annons
Annons

Paul Hindemith med medlemmar i Amar-kvartetten 1924, Licco Amar, Walter Caspar och Maurice Frank.

Foto: SZ Photo/TT Bild 1 av 1

Paul Hindemith – Das Marienleben (Alpha)

Paul Hindemith med medlemmar i Amar-kvartetten 1924, Licco Amar, Walter Caspar och Maurice Frank.
Paul Hindemith med medlemmar i Amar-kvartetten 1924, Licco Amar, Walter Caspar och Maurice Frank. Foto: SZ Photo/TT

I likhet med Schönberg var Hindemith också bland de tonsättare som nazisterna förbjöd redan 1933, trots att Hindemith inte var jude och hade en helt annan syn på musikens samhällsrelevans, han förknippas med begreppet ”Gebrauchsmusik” (”användbar musik”). Hans enastående sångsamling om madonnan framförs här av sopranen Juliane Banse och pianisten Martin Helmchen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons