X
Annons
X
Recension

Unga Astrid Förbjuden relation i fokus – ”Unga Astrid” blir kladdig

Pernille Fischer Christensens Astrid Lindgren-film fokuserar på relationen med en 30 år äldre man, i stället för att utforska hur armodet och prövningarnas tid formade en av våra största författares tankegods.

Astrid Lindgren (Alba August) med sonen Lasse (Marius Damslev). Foto: Erik Molberg Hansen/Nordisk Film
Läs mer om Veckans biofilmer
Efter reklamen visas:
Unga Astrid

Unga Astrid

Regi
Pernille Fischer Christensen
Genre
Drama
Medverkande
Alba August, Trine Dyrholm, Maria Bonnevie, Magnus Krepper, Henrik Rafaelsen
Längd
2 tim 2 min

Från 7 år

Betyg: 3 av 6

Bland Astrid Lindgrens kvarlåtenskap finns hennes första pass bevarat. En samlad 18-åring blickar in i kameran i nyklippt ondulerat hår. Bara tre år tidigare stod hon i flätor med stora vita rosetter tillsammans med sina konfirmationskamrater i Vimmerby. Det är en tidsmässig ocean mellan bilderna, och det är på detta stormiga hav som filmen "Unga Astrid" utspelar sig. Den danska regissören Pernille Fischer Christensen vill fånga den tid då Astrid Ericson gick från att vara ett Bullerbybarn på den småländska landsbygden, till att ensam nödgas fly till Stockholm för att undkomma skammen över att ha blivit gravid med den 30 år äldre – och gifte – småbarnspappan och chefredaktören för Vimmerby tidning.

Det är ett kapitel i Astrid Lindgrens liv som hon själv ogärna talade om. Inte förrän i Margareta Strömstedts "Astrid Lindgren. En levnadsteckning" som gavs ut 1977 berättade hon, om än i svepande ordalag, om graviditeten.

"Nu för tiden kan man få barn inom och utom äktenskapet utan att det gör minsta skillnad, men i mitten på 20-talet när jag ’råkade i olycka’, skakade det i Vimmerby värre än när Gustaf Vasa drog in stadsrättigheterna", säger hon i boken med den humoristiska underton som vi kommit att förknippa henne med, men som "Unga Astrid" dessvärre saknar.

Annons
X

I stället för att utforska hur armodet och prövningarnas tid formade Astrids tankegods, hänger filmen klängsjukt och nästan sensationslystet kvar vid relationen mellan redaktör Reinhold Blomberg och Astrid

Utan tvekan har Pernille Fischer Christensen rätt i att åren i slutet av 1920- och början av 1930-talet var en katalysator för Astrid Lindgrens författarskap, även om det drog igång först långt senare. Hade hon inte själv varit fattig som en kyrkråtta skulle hon aldrig så vällustigt kunnat skildra såväl tabberas i Katthult som brödet som mättar hunger i "Mio min Mio".

Och om hon inte tvingats föda sin son Lasse i lönndom i Danmark och sedan lämna honom tre år hos en dansk fostermor, hade hennes böcker inte befolkats av alla dessa övergivna små pojkar. Men i stället för att utforska hur armodet och prövningarnas tid formade Astrids tankegods, hänger filmen klängsjukt och nästan sensationslystet kvar vid relationen mellan redaktör Reinhold Blomberg och Astrid, som på grund av sin flinka penna börjat som volontär på Vimmerby tidning.

Alba Augusts Astrid är frispråkig och fantasifull. Hon berättar sagor för sina syskon, bjuder upp sin tjejkompis till dans när bägge blir ratade av pojkarna och ifrågasätter varför hennes bror Gunnar får vara ute längre än hon.

Som antagonist har hon sin mor Hanna, spelad av Marie Bonnevie med en småländsk strävsamhet som inte setts sedan Liv Ullmanns Kristina i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs "Utvandrarna". Astrid Lindgren har själv berättat att det var pappa Samuel August (här mjukt gestaltad av Magnus Krepper) som stod för värmen i familjen, medan den djupt religiösa Hanna tog dem alla i herrans tukt och förmaning. Men ändå blir det så svart och vitt i filmen, far är rar, men att det faktiskt var mor Hanna som varje månad skickade en dignande matkorg till sin utsvultna dotter i Stockholm talas det tyst om.

Jag tror att det är tänkt att vi därmed ska känna att hon är en ny tids kvinna, men det blir mest kladdigt.

Kärleksrelationen mellan redaktör Blomberg och hans unga sekreterare då, hur var det egentligen bevänt med den? Astrid Lindgren var förtegen och konstaterade i efterhand att det var spännande att bli uppvaktad med en sådan kraft. Men när hon väl blev gravid var hon tydlig med att hon ville ha barnet, men ej fadern hur mycket han än friade till henne.

I filmen är det hon som är den förföriska, Reinhold bedåras av hennes rättframhet. Jag tror att det är tänkt att vi därmed ska känna att hon är en ny tids kvinna, men det blir mest kladdigt. Vi minns Astrid Lindgrens stora integritet, hur hon lyckades med vågspelet att både vara personlig och stridbar samtidigt som hon försökte hålla det lilla privatliv hon hade kvar borta från strålkastarljuset. Och lik förbannat står hon nu här i bara mässingen.

Alba August och Henrik Rafaelsen. Foto: Erik Molberg Hansen/Nordisk Film

Åldersskillnaden spelar stor roll för känslan av utsatthet – Reinhold spelas av den norske skådespelaren Henrik Rafaelsen, som förvisso inte är 30 år äldre än Alba August, men likväl ändå gammal nog att vara hennes far. Rafaelsen gör en sympatisk skildring av redaktören, och det är uppfriskande med ett "nytt" ansikte bland alla välkända. Men varför inte byta ut de olika sängkammarscenerna mot följderna av dem och Astrids besök hos den ryktbara läkaren Ada Nilsson eller hos Sveriges första kvinnliga advokat, kvinnorättskämpen Eva Andén?

Tänk vilken snillenas sammankomst och dessutom skulle filmen på så vis kunnat närma sig "Fröken Frimans krig" i tyngd och viktighet.

Redaktör Reinhold Blomberg var närmare 50 år gammal och hade redan sju barn när han gjorde Astrid gravid. Han torde således varit väl bevandrad i blommor och bin. Det var inte tonåringen Astrid, som långt senare, några år innan Blombergs död, i ett skarpt brev – återgivet i Jens Andersens biografi "Denna dagen, ett liv" från 2015 – läxar upp honom:

"Jag visste inte ett jota om preventivmedel och därför förstod jag aldrig, hur fruktansvärt ansvarslöst du bar dig åt mot mej."

Vem hade inte velat ha en sådan mor som Astrid Lindgren?

Det "Unga Astrid" däremot skildrar på ett fint sätt är samspelet mellan Astrid och Lasse. Så enkelt det hade varit att måla upp relationen som rosenskimrande direkt från början. Vem hade inte velat ha en sådan mor som Astrid Lindgren? Någon som berättade sagor, klättrade i träd och precis som Pippi tycktes ha en längtan att aldrig bliva stur.

När fostermodern Marie Stevens blir svårt hjärtsjuk beslutar sig Astrid för att ta hem Lasse. Pernille Fischer Christensen fångar väl hur den lille rundkindande Marius Damslev, som tagen från en illustration av Ilon Wikland, bara vill tillbaka till "mor" i Danmark.

Men hur det än är säger Astrid det alltid bäst själv. I "Denna dagen, ett liv" återges hennes egen skildring av händelsen. Hur Lasse kastade sig framåtstupa över en stol och grät när han förstod att han inte skulle återvända.

"Alldeles tyst, som om han insåg att det tjänar ändå inget till, de gör med mej som de vill i alla fall! Den gråten gråter ännu i mej och kommer väl att göra så i alla mina livsdagar. Kanske är det för den gråtens skull som jag så häftigt har tagit barnens parti i alla sammanhang."

Annons
X
Annons
X

Astrid Lindgren (Alba August) med sonen Lasse (Marius Damslev).

Foto: Erik Molberg Hansen/Nordisk Film Bild 1 av 2

Alba August och Henrik Rafaelsen.

Foto: Erik Molberg Hansen/Nordisk Film Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X