Annons

”Förbryllande slutsatser om våldtäktsmål”

Den som följt debatten om domen mot Jean-Claude Arnault kan lätt förvillas att tro att det skett en allvarlig förändring i rättsväsendets syn på våldtäkter och bedömningen av vilken bevisning som krävs. Men alltför långtgående slutsatser har dragits utifrån en enskild dom, skriver Hanna Cardell, åklagare.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jean-Claude Arnault, i medierna ofta kallad Kulturprofilen.

Foto: Pontus Orre/Aftonbladet/IBL Bild 1 av 2

Hanna Cardell.

Foto: Privat Bild 2 av 2

Jean-Claude Arnault, i medierna ofta kallad Kulturprofilen.

Foto: Pontus Orre/Aftonbladet/IBL Bild 1 av 1
Jean-Claude Arnault, i medierna ofta kallad Kulturprofilen.
Jean-Claude Arnault, i medierna ofta kallad Kulturprofilen. Foto: Pontus Orre/Aftonbladet/IBL

DEBATT | RÄTTSSKIPNING

Jag har den senaste tiden följt debatten i media kring domen mot Jean-Claude Arnault. En debatt som i många delar utgått från artiklar publicerade av kända kulturskribenter. Läser man dessa uppstår känslan av att det svenska rättsväsendet och lagstiftningen har gått i en oönskad riktning när det kommer till sexualbrott. Att vi kommit till en ohållbar punkt där nästan vad som helst kallas för våldtäkt och där det tycks räcka med en kvinnas berättelse för en fällande dom, oavsett om berättelsen (enligt skribenternas uppfattning) innehåller motstridiga uppgifter. Utifrån debatten uppkommer frågan: bör vi känna en oro för att vem som helst kan dömas för våldtäkt utan substantiell bevisning?

Som åklagare har jag förbryllats av debatten. Framför allt då den bild som målats upp rimmar illa med den verklighet jag möter i mitt arbete. Långtgående slutsatser har dragits utifrån en enskild dom. Slutsatser som, om de vore korrekta, helt gått mig och många andra inom rättsväsendet förbi.

Annons
Annons

Det är nämligen inte, och har aldrig varit, enkelt att få en fällande dom i våldtäktsmål. Svenska domstolar värnar kravet om att gärningar ska vara bevisade bortom rimligt tvivel extremt noga och våldtäkter är särskilt svåra att bevisa då det sällan finns ögonvittnen eller teknisk bevisning. Det innebär i praktiken att den bevisning åklagaren presenterar till stöd för åtalet måste vara robust för att domstolen ska anse att gärningen är bevisad.

Domstolarnas noggrannhet gör ibland att jag i min roll som åklagare kan känna en viss frustration. Men trots min frustration är det en bra ordning som till varje pris måste upprätthållas i en rättsstat. Förutom de ärenden som avhandlas i rättegångar bör även nämnas alla de våldtäktsanmälningar som inte leder till åtal och domstolens prövning. Alla de anmälningar där brottsoffer berättar, på ett i och för sig trovärdigt sätt, om våldtäkter men där jag och mina kollegor redan på ett tidigt stadium måste ta beslutet att lägga ner förundersökningen eftersom det saknas nödvändig stödbevisning.

Det har även målats upp en bild av hur våldtäktsbegreppet urvattnats. Den 22 december skriver Lena Andersson i DN att ”så gott som all lustlös sexualitet” nu rubriceras som våldtäkt. I somras beslutade vår lagstiftare om en ny sexualbrottslagstiftning där begreppet ”samtycke” fördes in. Vilka konsekvenser den lagstiftningen kommer att få bör vi vara försiktiga med att analysera tills dess att vi fått tillräckligt många domar att dra slutsatser från. Domen mot Jean-Claude Arnault grundar sig emellertid på den gamla lagstiftningen. De gärningar Arnault dömdes för i hovrätten är att han i ett fall (efter att målsäganden inledningsvis hade frivilligt samlag med honom) med våld tvingade målsäganden till oralt samlag och att han i det andra fallet hade samlag med henne när hon sov. Sedan ett antal år tillbaka är det gärningar som typiskt sett utgör våldtäkt.

Annons
Annons

Hanna Cardell.

Foto: Privat Bild 1 av 1

I min roll som åklagare ser jag ofta hur personer i omgivningen till dem som döms för brott har svårt att acceptera det domstolarna anser vara bevisat. Fenomenet blir särskilt tydligt i just våldtäktsmål. Troligtvis är en av förklaringarna till det allmänhetens syn på dömda sexualförbrytare. För ingen vill ha varit vän med, arbetat tillsammans med eller sett upp till en ”våldtäktsman”. Då är steget mycket närmre att ifrågasätta om det som hände verkligen var en våldtäkt. Eller att ifrågasätta målsägandens trovärdighet genom att dra slutsatser utifrån dennes agerande efter våldtäkten.

Allmänhetens syn på dömda sexualförbrytare är ett problem som i sig tål att diskuteras. Det bör dock inte sammanblandas med en diskussion om domstolarnas bevisvärdering. För rättsväsendets uppgift är inte att avgöra vem som är våldtäktsman eller inte. Rättsväsendets uppgift är att avgöra om någon begått en gärning som lagtekniskt utgör en våldtäkt. Det är en väldigt viktig distinktion som tål att upprepas eftersom en av rättsväsendets grundbultar är att i varje situation göra skillnad på sak och person.

Att rättsväsendet ska granskas är en självklarhet. Det är även en självklarhet att det inte bara är jurister som bör stå för den granskningen. Det kan emellertid vara problematiskt när man, som i vissa delar skett i debatten efter domen mot Jean-Claude Arnault, drar långtgående slutsatser utifrån en enskild dom. Det riskerar att undergräva samhällets förtroende för rättsväsendet på ett olyckligt sätt. För den som följt debatten kan lätt förvillas att tro att det skett en allvarlig förändring i rättsväsendets syn på våldtäkter och bedömningen av vilken bevisning som krävs i ett våldtäktsmål. Verkligheten är i stället den att inget har förändrats i och med domen. Domen är, enligt min bedömning, inte exceptionell utifrån en juridisk synvinkel. Det är endast en dom i raden av alla andra domar där svenska domstolar vägt bevisningen utifrån de utgångspunkter som under lång tid arbetats fram av den svenska rättsapparaten och som vi har all anledning att vara stolta över.

För att återgå till frågan som inledningsvis ställdes: finns det anledning till oro? Det enkla svaret är nej. Om du inte oroade dig före domen mot Jean-Claude Arnault saknas anledning att göra det nu.

Hanna Cardell
åklagare
Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Hanna Cardell.
Hanna Cardell. Foto: Privat
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons