Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Förbudets oemotståndliga lockelse

Foto: Nora Lorek/TT
Under strecket
Publicerad

Om man bara kunde förbjuda allt man inte tyckte om, avskydde, eller hatade. Så enkelt det vore. Förslag: förbjud fattigdom! Ja. Den förnedrar och skapar känslor av underlägsenhet.

Hur sa? Går inte? Men stor rikedom då? Kan vi inte förbjuda den? Eller de rika. Vilka jag menar? Ja, låt mig låna orden those who have yachts, and those who have not:s, som HSBC:s tidigare chefekonom Stephen D King använde på ett web-seminarium i veckan för att beskriva upplevelsen av klyftorna i världen. Ingen kan behöva så mycket pengar! Det skapar känslor av underlägsenhet. Förbjud rikedom och fattigdom, säger jag. Alla lika.

Hur sa? Sade jag fel? Förlåt, vi gillar olika, skulle det vara. Absolut. Vi gillar olika jättemycket. Fast det är märkligt att ett land som gillar olika, är bland de sämsta i OECD på att släppa in utrikesfödda på arbetsmarknaden. En invandrad företagsledare jag såg på en stor scen berättade; han reste runt i världen och startade upp filialverksamheter och sökte då helst efter utlandssvensk personal – ”då vet man vad man får”.

Annons
Annons

Vi försöker och försöker att gilla olika. Men vi vill i alla fall tycka lika. Rent jobbigt blir det när vi tycker olika. Jodå, man kan säga vad som helst i Sverige. Vad som helst. Det är inte förbjudet. En ful eller ond tanke är inte olaglig. Om den uttrycks på ett sådant sätt att den kan definieras enligt vad som i lagtexten kallas hot eller hets mot folkgrupp, då är den olaglig. Men annars får man till och med säga att Sverige inte ska vara en demokrati. Det är lagligt.

Än så länge.

Som en reaktion på NMR:s synlighet i Almedalen i somras skrev 73 personer, flera av dem företrädare för olika organiserade intressen, en debattartikel. Budskapet: de vill ”införa ett förbud mot rasistisk organisering” och kriminalisera organisationer som NMR (AB 3/7).

Nu har de fått politiskt gensvar, av partiet Sverigedemokraterna som torgför svenskarnas väl. De gillar lika väldigt mycket. Men partiledaren Jimmie Åkesson ogillar nazistiskt våld (en ståndpunkt han delar med lejonparten av befolkningen). Därför vill han, precis som de 73 undertecknarna, se över lagstiftningen. Han tycker att Nordiska Motståndsrörelsen ska definieras som en terroristorganisation. Det har även Kristdemokraterna meddelat att de anser.

Och så hamnade plötsligt företrädare för Ensamkommandes förbund, Scouterna, Akademikerförbundet SSR, Kristna fredsrörelsen, FARR, Sveriges elevkårer, Mångkulturellt centrum och Refugees Welcome Stockholm och många fler i samma slutsats som SD och KD. Förbjud. Nazister är påminnelser om Förintelsen, och möjligen förebåd om en ny, så låt oss förinta dem som organisation, med lagen och staten som elddon. Bränn upp. Få problemet att försvinna. Lös upp alla helvetesknutar för de stackars mässarrangörer som trippar barfota på glödande kol medan de försöker få ihop ekvationen yttrandefrihet och anti-demokrati. Nu kan bara lagen rädda oss.

Annons
Annons

Det går att förstå varför man landar där. Tanken att nazistiskt våld bör klassas som terroristvåld såsom lagen redan i dag är skriven går logiskt att argumentera för (vilket vi har gjort). Hur partiet NMR ska klassas är dock en delvis annan fråga, och klassifikationer skapar inte sällan kniviga motstridigheter (vad gör vi den dagen NMR registrerar sig som ett trossamfund och kräver statligt stöd?). EU har exempelvis terrorstämplat PKK, men inte YPG, som har starka band i PKK och kämpar mot terrornätverket IS. Och först 2008 avfördes Nelson Mandela från USA:s terroristlista.

Oavsett frågan om sorteringen av specifikt NMR, bör påminnas om att det är skillnad på åsikter, organiserade eller ej, och våldshandlingar, mot vilka förbudet är en grundsten i en rättsstat, liksom de redan existerande brottsrubriceringarna anstiftan och förberedelse. Eller för den delen olovlig kårverksamhet, ett brott som regleras i svenska brottsbalkens 18:e kapitel 4 §. Lagen förbjuder att någon bildar eller deltar i en sammanslutning som utgör eller kan utvecklas till en olaglig militär trupp (paramilitär) eller polisstyrka. Lagen förbjuder även att någon upplåter mark eller ger finansiellt stöd till en sådan sammanslutning. Kårlagen har åberopats tre gånger, i alla tre fallen mot nationalistiska grupper.

Det går också att förstå den rädsla som blotta närvaron av de svenska nazisterna injagar hos både individer och partier. Men att försöka förbjuda människor att i grupp hysa motbjudande åsikter, är en tankefigur som, om vi accepterar den som legitim, inte bara kan användas åt ett håll. Samma tankegångar har starka politiska krafter umgåtts med, och prövat i andra kontexter.

Annons
Annons

Viktor Orbán i Ungern förbjuder. Utlandsfinansierade organisationer och universitet i landet vill han klämma åt. Kanske sådana också kan skapa känslor av underlägsenhet hos den med dålig självkänsla.

Jarosław Kaczyński leder partiet som sitter i regering i Polen. Det heter Lag och rättvisa. De tolkar begreppen lag och rättvisa genom att vilja förbjuda sådana som inte tycker som landets ledning, demokratiskt vald. För säkerhets skull vill de byta ut alla domare i landets Högsta domstol, så att det enklare går att kontrollera efterlevnad av förbuden.

Recep Tayyip Erdoğan är president i Turkiet. Han jobbar också flitigt med förbudsverktyget, men är inte främmande för mer handfasta aktioner mot oliktänkande. ”Vi ska hugga huvudet av förrädarna”, förklarade han efter det misslyckade kuppförsöket i fjol. Ett uttalande det finns skäl att tolka bokstavligt, precis som när Rodrigo Duterte säger det.

Men nu gäller det Sverige, säger vi. Det här handlar om krafter, som på goda grunder upplevs vara skadliga och hotfulla. Och så plötsligt blir demokraterna antidemokrater, åtminstone i den här frågan. Idén om alla likas värde transformeras genom en tämligen tänjbar tankegång till att allas demokratiska rättigheter förbehålls blott dem som tycker att demokrati är det bästa/minst dåliga. Demokrati ersätts av undantagstillstånd. Stämningen och situationen kräver det. Skyddet för den politiska makten och demokratin kräver det. Omsorgen om folket, vilket despoter i alla tider har anfört.

Men att någon känner sig hotad av någon annans existens, har i historien alltid använts som argument för att överge demokratiska principer om yttrandefrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, organisationsfrihet och tryckfrihet.

Ett samhälle som av rädsla låter dessa principer förhandlas bort, kommer obönhörligen att göra sig underlägset just de odemokratiska krafter man vill bekämpa.

Hur sa? Vi låter väl inte detta ske, ja, här i Sverige?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons