Annons

Herr Puntila och hans dräng MattiForcerad fars om en trumpen finsk filur

Nina Dahn, Marie Delleskog, Emil Ljungestig, Ika Nord (i hatt, som Matti), Johan Hafezi, Lisa Lindgren (Puntila), Hannah Alem Davidson och Frida Linnell.
Nina Dahn, Marie Delleskog, Emil Ljungestig, Ika Nord (i hatt, som Matti), Johan Hafezi, Lisa Lindgren (Puntila), Hannah Alem Davidson och Frida Linnell. Foto: Ola Kjelbye

Om Donald Trump vuxit upp som finsk brukspatron. Om Brecht då hade skrivit en pjäs om honom. Pontus Stenshäll leker med samtid och låter allt utspelas på en lekplats. Resultatet blir dock uppvisning mer än folkkomedi.

Under strecket
Publicerad

Lisa Lindgren och Ika Nord som Puntila och Matti.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 1

Herr Puntila och hans dräng Matti

Genre
Teater
Regi
Pontus Stenshäll
Medverkande
Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Emil Ljungestig, Lasse Carlsson, Marie Delleskog, Johan Hafezi, Nina Dahn, Frida Linell
Var
Göteborgs stadsteater
Text
Bertolt Brecht och Hella Wuolijoki

Övers: Alf Henrikson Scenografi: Pontus Stenshäll, Rickard Andersson Mask: Ingela Collin Musik: Simon Steensland Ljus: Max Mitle

Bertolt Brecht lyser ofta klarast utan allt det utanpåverk av strängt regelverk han la på sina pjäser. Bakom allt tal om distanseringseffekter och lärostycken bultar nästan alltid folkliga sagor där gott och ont är tydliga kategorier och där girig äganderätt och sann kärlek kolliderar. Det är rätt skönt att slippa teorierna, så som regissörer gör idag, och gå direkt till kärnan och låta en ofta drastisk humor istället bli dramatisk motor.

Pontus Stenshäll sätter nu upp ”Herr Puntila och hans dräng Matti” som är bra exempel på detta. Brecht skrev pjäsen samman med den finska dramatikern Hella Wuolijoki – eller så stal han den. Faktum är att pjäsen doftar basturök och björkris, kor och nordisk sommar. Trots det – eller just därför – har Stenshäll förlagt sin tolkning till en modern lekplats, och låtit Puntila sminkas till Donald Trump. Allt medan man spelar originaltexten. Det är en medveten krock som inte förändrar betydelsen hos texten, även om den förstås påstår något om det maniskt trumpna hos presidenten och framställer honom med Puntilas besvärliga Jekyll/Hyde-karaktär. Nykter är han ondsint, berusad är han godhjärtad och human.

Annons
Annons

Lisa Lindgren och Ika Nord som Puntila och Matti.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 1

Scenen är fylld av plastbitar, av sorten som börjar på L och slutar på -ego, vilket förstås passar här. Musikinslag blir använda som distanseringseffekter, bland annat genom ett medley där en kvartett sjunger olika låtar på temat jobb och slit – likt en liten karaokeshow. En bastu är med på scenen, förstås, en liten bil och väldigt, väldigt många bag-in-boxlådor med vin. Många nog för att innehållet ska kunna bilda en liten finsk insjö.

Lisa Lindgren och Ika Nord som Puntila och Matti.
Lisa Lindgren och Ika Nord som Puntila och Matti. Foto: Ola Kjelbye

På papperet kan detta tyckas vara en genial tolkning, men av någon anledning är iscensättningen mekanisk och grund. Det är som om alla dessa masker gör det hela till en kavalkad bilder utan finlir och detaljer. Lisa Lindgren är obehagligt lik Trump, hans gester och gång – men det stannar där, masken är så fixerad att den inte ger möjlighet till mimik. Även när rollfiguren är full vilar något cyniskt över den. Oväntat nog spelar mimaren Ika Nord chauffören Matti, arbetarklasshjälten. Hon använder sin min av storögd, gänglig förvåning som en ständig stand-by-hållning, någon rejäl aggressivitet uppstår aldrig mellan dem.

Marie Delleskog fungerar som barvärdinna och introduktör och gör reklam för lunchteatern där hon är chef. Emil Ljungestig är älskligt fånig som attachén och rart ärtig som telefonist. Lasse Carlsson sjunger nordiska hymner så det dånar. Hannah Alem Davidsson blir rätt anonym som Puntilas dotter. Det är inte hennes fel. Stenshäll har inte intresserat sig för psykologisk realism. Han gör sin ”Puntila” till en spretig fresk om samtiden.

Jag har stor respekt för Pontus Stenshäll och hans estetik. Han tar fint vara på den parafras av ”Fröken Julie” som Brecht/Wuolijoki lånat. Han låter ensemblen använda sina röster. Ändå är det för endimensionellt. Resultatet är en stelbent fars om en ond man istället för en bred komedi om hierarkier.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons