Annons

Tove Lifvendahl:Fördömanden från Löfven räcker bara så långt

Inte avskräckande nog.
Inte avskräckande nog. Foto: Naina Helén Jåma/TT
Under strecket
Publicerad

Ledare | Kärnvapen

En elak beskrivning av försvarsalliansen Nato har varit No Action Talk Only. Man ska förvisso vara tacksam över att det samtalas ingående innan det skrids till handling, med sådana konsekvenser som försvarsarbete har, men det nedsättande omdömet berättar något viktigt: Den som inte anses kunna backa upp snacket blir lättviktig.

Samma budskap finns i den satiriska dockfilmen Team America från 2004. Den handlar om en grupp överspända amerikanska världspoliser som dödar terrorister och skapar oordning i världen. Som all god satir gör, riktas udden åt alla håll. I en scen står Hans Blix, tidigare chef för FN:s inspektionskommission, framför Nordkoreas dåvarande diktator Kim Jong-il och kräver att få se nordkoreanska massförstörelsevapen. ”Visa mig dem – annars...!” säger Blix och försöker låta myndig. ”Annars vad?” frågar diktatorn silkeslent. Blix: ”Annars... skriver jag ett mycket argt brev till dig!”

Satir fungerar bara när det finns en igenkänning med verkligheten. Verklighetens diktatorer är precis som dock-Kim välunderättade om hur mycket vikt det finns bakom deras motståndares ord. Det är den utgångspunkt man måste ha när man diskuterar kärnvapenfrågan. Den är i högsta grad på riktigt.

Annons
Annons

De rödgröna partierna har ställt sig bakom att genomdriva ett FN-förbud av kärnvapen genom en konvention, och Sverige röstade för totalförbudet för två år sedan. I teorin låter det fantastiskt. En värld utan kärnvapen. Problemet är bara att de länder som innehar dem inte har för avsikt att skriva under. De Natoländer det gäller inser förstås vad ett sådant förbud skulle innebära i praktiken. Svaret på den ryska upptrappade retoriken om användning av kärnvapen, skulle bli en tämligen fåraktig förfrågan om att, som man uttryckte det på 80-talet, pennfajtas.

Nu återstår frågan om ratificering. 70 länder har undertecknat, 23 har ratificerat. Regeringen uppdrog 2017 till ambassadör Lars-Erik Lundin att utreda frågan. Utredningen överlämnades i januari. Beskedet var tydligt: ”Utredarens sammanvägda bedömning av konsekvenserna för Sverige avseende de tre huvudområdena i utredningsdirektivet leder till slutsatsen att Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form.”

I fredags gick remisstiden ut. En av de instanser som avråder från att ratificera förbudet är Försvarsmakten. Michael Claesson, chef för militärstrategisk inriktning vid Försvarsmaktens högkvarter, intervjuades i Ekot (27/4): ”Det är en samlad analys som bygger på den försvarspolitiska inriktning vi arbetar med. Den kräver bland annat en mängd samarbeten med länder runt omkring oss både i närområdet men också i världen. Effekterna för dessa samarbeten skulle bli så pass negativa i vår bedömning att det blir svårt att fullfölja den inriktning som regeringen har ålagt oss.”

Löfvenregeringen borde vid det här laget ha tillräckligt smärtsamma erfarenheter av vad som händer när differensen mellan det önskvärda och det reella blir för stor. Gråtande statsråd är, trots all empati man kan känna, det lilla problemet. Det vore djupt oansvarigt att, med vetskap om och i strid mot vad tung expertis säger, ratificera konventionen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons