Annons

”Fördomar skadar många med fetma”

För att effektivare kunna hantera fetmaepidemin måste vi sluta klandra individer. Istället bör samhället vidta åtgärder som bottnar i kunskapen om fetmans genetiska, biologiska och miljömässiga orsaker, skriver flera forskare.

Publicerad
Forskare har varit mindre framgångsrika med att sprida kunskap om hur svårt det är att minska i vikt och att behålla en lägre vikt, skriver artikelförfattarna.
Forskare har varit mindre framgångsrika med att sprida kunskap om hur svårt det är att minska i vikt och att behålla en lägre vikt, skriver artikelförfattarna. Foto: Bertil Ericson/TT

DEBATT | FETMA

Idag infaller Världsfetmadagen. Vi vill därför passa på att uppmärksamma problemet med stigmatisering av personer med fetma. Vi som möter dessa patienter i vården vet att det snarare är regel än undantag att de vittnar om kommentarer om ”dålig karaktär” och att det bara är en fråga om ”för mycket mat och för lite motion”. Detta gör att våra patienter ofta känner skam och skuld kring sin fetmasjukdom.

Stigma innebär negativa uppfattningar om en given grupp. I sjukdomssammanhang handlar stigmatisering oftast om att tillståndet beror på karaktärsbrister hos den drabbade, som därmed får skylla sig själv. Stigmatisering leder till diskriminering, där den stigmatiserade inte får samma bemötande och chanser som andra. Forskning visar att stigmatisering och diskriminering av personer med fetma är vanlig och ökar. Den stereotypa bilden av personer med fetma handlar om att de är mindre kunniga, omotiverade och saknar karaktär. Studier visar att redan förskolebarn beskriver barn med fetma som lata, fula och olyckliga.

Från vetenskapssamhället har vi lyckats nå ut med kunskap om fetmans negativa hälsokonsekvenser såsom ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, typ 2 diabetes, högt blodtryck och att dö i förtid. Vi har varit mindre framgångsrika med att sprida kunskap om hur svårt det är att minska i vikt och att behålla en lägre vikt. Också att nå bestående framgång med hjälp av professionell fetmabehandling är betydligt svårare än vad de flesta tycks tro. Biologiska överlevnadsprocesser motverkar viktminskning – mycket funktionellt vid svält, men inte lika praktiskt i ett samhälle med ständig tillgång till god energirik mat. Att genetik spelar stor roll för vikten är också svårt att få gehör för, då det går emot bilden av att fetma mest är en fråga om brist på kunskap och vilja.

Annons

Ibland möter vi föreställningen att stigmatisering gör nytta och hjälper människor att vilja gå ner i vikt. Det finns inga belägg för detta. Tvärtom visar forskning att stigmatisering leder till en rad negativa psykologiska och medicinska konsekvenser som gör det svårare att förändra vanor och gå ner i vikt. Personer med fetma som blir stigmatiserade utvecklar oftare depression och problem med hetsätning (att tappa kontrollen och äta en stor mängd mat på kort tid) än andra. Likaså visar forskning att de som stigmatiseras för sin fetma får sämre hjärt- och kärlhälsa. Personer med fetma uppger ofta rädsla för stigmatisering som ett betydande hinder för fysisk aktivitet.

Tyvärr är det inte bara allmänheten som stigmatiserar personer med fetma. Både svensk och internationell forskning visar att fördomar också finns inom vården och personer med fetma uppger att sjukvården är ett av de ställen där de är mest utsatta. Hälso- och sjukvårdspersonal anger ofta bristande viljestyrka och motivation som de viktigaste orsakerna till fetma och studier tyder på att vårdpersonal lägger mindre tid på patienter med fetma. Patienter med fetma i sin tur uppger att de inte alltid tas på allvar, att deras ohälsa enbart förklaras med deras fetma och att de ibland drar sig för att söka nödvändig vård.

Synen att individer med fetma själva bär ansvar för sin vikt anses vara en av anledningarna till att oproportionerligt lite resurser satsas på vård och forskning kring fetma i jämförelse med andra folksjukdomar. Stereotypa förställningar gör dessutom att de resurser som finns riskerar att användas till mindre effektiva insatser. Till exempel utgår informationskampanjer från föreställningen att fetma beror på brist på kunskap hos individen. Utvärdering har visat att dessa åtgärder inte är effektiva, då de missar många i målgruppen och mest påverkar dem som redan lever hälsosamt.

För att effektivare kunna hantera fetmaepidemin måste vi sluta klandra individer och vidta åtgärder som bottnar i kunskapen om fetmans genetiska, biologiska och miljömässiga orsaker. Alla kan göra skillnad i vardagen genom att tänka på att inte kommentera någon annans vikt, eller hälsa kopplat till vikten. Likaså bör man undvika att kommentera vad personer med övervikt äter och borde äta samt att oombedd ge bantningsråd. Ett av samhällets viktigaste verktyg för att minska stigmatiseringen av fetma är att satsa mer resurser på prevention, behandling och forskning. Detta skulle vara en signal om förståelse av fetmasjukdomens komplexitet och behovet av gemensamma insatser istället för att lasta skuld och ansvar främst på individen.

Svensk Förening för Obesitasforskning (SFO):
Niclas Abrahamsson
överläkare, med dr
Peter Jacobson
överläkare, docent
Kajsa Järvholm
psykolog, fil dr
Ingrid Larsson
klinisk näringsfysiolog, docent
Maria Magnusson
dietist, sjuksköterska, med dr
Mikael Rydén
överläkare, professor
Ylva Trolle Lagerros
specialistläkare, docent
Joanna Uddén Hemmingsson
överläkare, med dr

Annons
Annons

Forskare har varit mindre framgångsrika med att sprida kunskap om hur svårt det är att minska i vikt och att behålla en lägre vikt, skriver artikelförfattarna.

Foto: Bertil Ericson/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons