Annons

Olof Ehrenkrona:Företagaren som brottsoffer

Ett företag i Helsingborg som blivit utsatt för rån.
Ett företag i Helsingborg som blivit utsatt för rån. Foto: Krister Hansson/Aftonbladet

Diskrepansen mellan vad staten kräver av en företagares laglydighet och upplevelsen av den omfattande laglöshet som drabbar denne är grotesk.

Under strecket
Publicerad

Polisen bryr sig inte om företagarbrotten.” Så säger Björn Rosengren, tidigare fackbas och socialdemokratisk näringsminister, i en intervju för f-plus. Dagen därpå berättar samma redaktion om en händelse i Älvsjö, där två unga kvinnor i ett konditori utsattes för ett gäng som gick lös på inredningen. Polisen ryckte inte ens ut, trots att det var ett pågående brott med uppenbar risk för personskador. I ett annat reportage från Rosengård guidas reportern runt av polisen som visar på tomma affärslokaler och berättar om en affärsidkare som fick halsen avskuren. Men brotten är nästintill omöjliga att utreda. Rädslan för repressalier gör att företagarna inte vågar samarbeta med polisen.

I en studie som Handelns utredningsinstitut har genomfört uppgav 60 procent av företagen att de hade utsatts för brott. Den direkta kostnaden uppskattas till 55 miljarder kronor om året. Det är mer än det svenska biståndet och nästan lika mycket som försvaret kostar årligen. Björn Rosengren går så långt att han anser att brottsligheten nu har nått sådana nivåer att det är ett systemhot mot marknadsekonomin.

Annons
Annons

Det är inte svårt att hålla med honom. De direkta kostnaderna innebär ökade transaktionskostnader med 5 500 kronor per svensk. Till detta kommer de indirekta kostnaderna för skatter som inte betalas, illojal konkurrens och affärer som aldrig kommer till stånd plus de samhällsekonomiska kostnaderna för att vi måste skydda oss mot en kriminalitet som staten inte orkar med att bekämpa.

Andra problem, som inte kan mätas i pengar, men som i minst lika hög grad är systemhotande, handlar om konsekvenserna för tilliten i samhället. De företagare, som får se sina skyltfönster krossade, inredningarna sönderslagna, varudiskarna plundrade och regelbundet utsätts för hot och utpressning, förväntas en gång i månaden att troget fullgöra sina skyldigheter mot staten. De betalar in arbetsgivaravgifter och preliminärskatter och var tredje månad redovisar de sin moms. Diskrepansen mellan vad staten kräver av en företagares laglydighet och upplevelsen av den omfattande laglöshet som drabbar honom eller henne som fredligt och efter bästa förmåga försöker idka sin näring är grotesk.

Förutom kostnaderna i reda pengar och bokförda förluster samt stigande självrisker, tillkommer kränkningen och traumatiseringen av ägare och medarbetare. Länge dröjer sig oron och rädslan kvar för vad som ska hända i framtiden när maffian tycks ha tagit över i området. Att bedriva företagsamhet på en plats eller i en bransch som styrs och störs av kriminella nätverk är en tillvaro där otryggheten alltid är närvarande. Ingen kan släppa på vaksamheten eller våga utsätta sig för risken att uppfattas som informatör till polisen. Många vet att minsta felsteg inte bara hotar dem själva utan också familjen och omgivningen. De lever ett liv i fundamental osäkerhet för liv, hälsa och försörjning som ingen rättsstat någonsin får godta.

Rosengren har rätt när han konstaterar att fler ordningsvakter inte är lösningen. Väktarstaten är inte någon liberal rättsstat. I denna är det polisen som skyddar, som griper och som överlämnar brottslingarna till åklagare och domstolar för de rätta påföljderna. Men han har inte rätt i att polisen inte bryr sig. Poliser vill som alla andra lösa sina kärnuppgifter och lider när de i stället sätts på andra jobb.

I ett gott samhälle finns det en proportionerlig relation mellan skyldigheter och rättigheter. Alltför många svenska företagare och poliser upplever inte i dag att de lever i ett sådant gott samhälle.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons