Annons

Lotta Lundberg:Springer du redan i ett par nazistskor?

Lotta Lundberg är besviken på författarna som bojkottar bokmässan på grund av Nya Tider.
Lotta Lundberg är besviken på författarna som bojkottar bokmässan på grund av Nya Tider. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Under strecket
Publicerad

Adi Dassler, grundaren till Adidas, i familjens skofabrik 1927.

Foto: Ibl Bild 1 av 1

Rudi och Adi hette två skomakarsöner i södra Tyskland.

När de inte sprang runt i skogen hjälpte de sin far att göra skor. Med tiden uppstod idén att göra en riktigt bra löparsko. Ta en risk, skaffa kapital och bygga ut skolådan till en fabrik.

Men så kom Hitler och sa att bara om de var med i partiet fick de fortsätta göra skor. Här uppstod den första konflikten. Skulle de bli partimedlemmar nu – eller flyktingar?

De valde att skriva på.

Med de Olympiska spelen 1936 uppstod nästa konflikt. Vem skulle springa i skon?

Tyskar som kunde förlora, eller en ”undermänniska” – Jesse Owens – som skulle göra skon världsberömd?

Med olympiaden 1936 uppstod nästa konflikt. Vem skulle springa i skon Tyskar som kunde förlora eller en ”undermänniska” – Jesse Owens – som skulle göra skon världsberömd?

De valde Jesse och då blev Hitler förbannad. Men blidkades. Det var ju ändå en tysk sko som vann alla medaljer.

Sedan kom kriget och Rudi blev inkallad och Adi tvingades göra om skofabriken till en vapenfabrik. Det blev inga mer löparskor gjorda utan muskedunder och gasmasker.

Annons
Annons

Adi Dassler, grundaren till Adidas, i familjens skofabrik 1927.

Foto: Ibl Bild 1 av 1

Rudi hatade Hitler och kriget och deserterade, haltade hem som en vålnad genom skogarna – hem till brorsan.

Här kom ännu en konflikt. Skulle Adi ta risken och gömma Rudi i källaren?

Det gjorde han. Riskerade sitt liv och sina anställda, bådas barn och fruar. Samt deras gamla skröpliga föräldrar.

När kriget tog slut kom amerikanerna.

De hade fått nog av tyskar som sa att de inte var nazister. Här fanns ju bevis. De hade skrivit på. De gjorde vapen. De skulle interneras.

Men med hjälp av bland annat Jesse Owens som älskade de modiga bröderna som låtit honom springa i deras sko kompromissade amerikanerna. Bara Rudi blev tagen som krigsfånge. Han hade ju stridit för Hitler. Åren i källaren räknades inte.

Adi fortsatte att göra skor för att få mat på bordet till båda familjerna och alla de anställda.

Men historien äter deras själar. Alla val de tagit, hur smarta var de? Vem var tvungen och vem var feg? Vem borde ha tänkt annorlunda? När borde man ha förstått vad?

Så småningom blev slitningarna och trycket för hårt. Bröderna orkade inte hålla sams längre. De började konkurrera. Adi gjorde egna skor – Adidas. Och Rudi gjorde Puma.

Denna text är en allegori. Den är baserad på en sann historia. Om än hårt komprimerad. Jag vet att det är svårt med metaforer när man har med fundamentalister att göra. De känns nästan alltid igen på att de inte kan läsa undertext eller tyda en symbol.

Adi Dassler, grundaren till Adidas, i familjens skofabrik 1927.
Adi Dassler, grundaren till Adidas, i familjens skofabrik 1927. Foto: Ibl
Annons
Annons

Jag väljer berättelsen om Rudi och Adi Dassler i stället för den om Günter Grass och Martin Walser, Hannah Arendt och Thomas Mann, Anna Seghers och Elisabeth Langgässer för jag befarar att med tyska författarnamn hade ni tröttnat, rent av tappat tråden och kallat mig för snobb.

Med tanke på hur mycket tid och utrymme den allmänt obildade svensken skänker sin kropp i relation till sitt intellekt är det en pedagogisk avvägning.

För det här handlar om den klassiska konflikten mellan att stanna eller gå.

Att hoppa av eller jobba på. Skriva på eller bli utfryst. Gå i exil – eller uthärda och kämpa.

Jag är evinnerligt trött på den loja kvasiintellektuella kommentaren: inte vet jag vad jag skulle ha gjort, man kan aldrig veta hur man reagerar i en konflikt.

Jo, det kan man visst – om man har övat.

Vilka skor vill du springa i när du upptäcker att ondskan inte har horn utan är din egen svans?

Springer du kanske redan i ett par nazistskor?

Hur många Anne Frank tänker du gömma på vinden? Hur många utvisade afghanska barn har du för övrigt redan gömt i källaren?

Det är i våra handlingar det syns vilka vi är. Inte i våra varumärken.

Jag är besviken på det upprop som författarna skrivit på om att inte delta i bokmässan. Där de lämnar cirkusen till obskyra hatare på walkover.

Jag är besviken på det upprop som författarna skrivit på om att inte delta i bokmässan. Där de lämnar cirkusen till obskyra hatare på walkover.

Jag tror att de skjuter sig själva i foten. Att det som ser modigt och stolt ut i själva verket är den mättas signatur.

Jag anser att författare har ett annat uppdrag än att sätta sina namn på listor.

Jag vill inte läsa pamfletter och upprop.

Jag vill läsa intelligenta texter där författare gör det de kan – litteratur och poesi.

Där vi sätter livet på spel och berättar om världen ur tusen och en perspektiv. Där texterna vi skriver går före våra egon.

Det är inte författarna som ska förändra världen. Det är läsarna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons