Annons

Läsning som tröstat författarna

Militärtjänstgöring, en förälders bortgång, stunder av stark oro – vad läser man när livet är tungt? För dessa nio författare och litteraturälskare har starka läsupplevelser haft en terapeutisk inverkan.

Under strecket
Publicerad
Foto: Jonas Ekströmer/TT, Caroline Andersson och Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

1 / 10

Foto: Jonas Ekströmer/TT, Caroline Andersson och Magnus Hjalmarson Neideman

Tröst. Hjälp. Perspektiv. Nio svenska litteraturprofiler delar med sig av sina starkaste biblioterapeutiska upplevelser:

Annons
Annons
Foto: Marie Klingspor Rotstein/ Pressbild Norstedts Bild 1 av 1

2 / 10

”Behövde förstå att det finns män som inte hatar kvinnor”

Foto: Marie Klingspor Rotstein/ Pressbild Norstedts

Ebba Witt-Brattström, litteraturprofessor och författare:

”Under många år överlevde jag vardagen genom att läsa Märta Tikkanen och Kerstin Ekman. Jag tror att man kan behöva få perspektiv; om man är väldigt utsatt så ger litteraturen en ett slags större värld där man får kraft av att det inte bara handlar om en själv.

Kerstin Ekmans bok ”Häxringarna” 1974 förnyade den historiska romanen. Mänskliga känslor är konstanta genom historien; det är en tröst. Ekman använder en lågintensiv vrede för att beskriva det sexuella våld som flickor och kvinnor utsätts för. Boken är så gripande och beskriver kärleken till kvinnornas arbete, kvinnornas kärlek till barnen och kvinnornas försök att leva värdigt, trots att maktens män förtrycker dem.

Även Kerstin Ekmans ”Knivkastarens kvinna” har varit jätteviktig för mig. Det är en versroman som på många sätt handlar om en kvinnas förlorade tillit till en man.

När Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” utkom 1978 var det första gången en kvinna tog bladet från munnen och bröt den här skamvallen att det alltid är kvinnornas fel om de utsätts, medan männen slipper ta ansvar för sina handlingar. Märta Tikkanen bidrog till att vardagssexismen plötsligt kom upp på agendan. Hon beskriver hur mannens alkoholism drabbar familjen. Mannen är också en dominant kulturman.

Samtidigt läste jag Rainer Maria Rilkes kärleksdikter. Jag hade behov av att förstå att det finns män som inte hatar kvinnor.”

Annons
Annons
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

3 / 10

”Insåg att det kunde vara ännu värre att vara soldat”

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Theodor Kallifatides, författare:

”När jag gjorde min militärtjänst läste jag ”På västfronten intet nytt” av Erich Maria Remarque. Att göra lumpen 1962 i Grekland var verkligen inte kul, i synnerhet som det fanns ständiga hot om krig. Man var dessutom borta från sitt liv: man såg inte en film på månader, man träffade inte sin familj och inte sin flickvän om man hade en sådan. Det var både isolerat och jobbigt att göra militärtjänst, det var en svår och dyster tid i mitt liv.

När jag läste ”På västfronten intet nytt” fick jag perspektiv och insåg att det kunde vara ännu värre att vara soldat. Ett av människans största problem är perspektivlösheten. Att läsa ”På västfronten intet nytt” var berikande, även om man bara hade möjlighet att läsa korta stunder, ibland endast 10 minuter.

Jag har aldrig läst om boken, men det finns några detaljer som verkligen har fastnat. Det finns en vänskapshistoria i boken som grep mig. En av hjältarna kör – jag vet inte hur många mil– för att hinna fram till sin vän. Det beskriver Remarque väldigt fint. Det var trösterikt att läsa om manlig vänskap. Såväl i det militära, men framförallt från det civila, livet hade jag väldigt starka vänskapsband. Vänskapen med några klasskamrater har till exempel varat hela livet; det är gripande. Nu finns bara två kvar av oss kvar.”

Annons
Annons
Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 1

4 / 10

”Kan avundas mig själv som barn”

Foto: Malin Hoelstad

Jessika Gedin, programledare Babel:

”När jag var runt nio så hade jag ett år av oro. Jag var orolig hela tiden. För allt, men mest för att mamma skulle dö. När hon var på jobbet var jag tvungen att vara orolig på heltid, så då kunde jag inte ägna mig åt något annat. När hon var hemma satt jag – som en vakande hök, eller kanske snarare som en valp – i en fåtölj i hennes arbetsrum och läste böcker medan hon översatte och hamrade på skrivmaskinen. De stunderna var de enda som var säkra, eller lugna i alla fall, när jag hade henne under uppsikt.

Då läste jag mycket fantasy och framförallt CS Lewis Narniaböcker. Jag tror att det var de som till slut knuffade mig ut ur den där oron och tillbaka in i att vara ett vanligt, slarvigt barn igen. Det var något med den där kampen – ont och gott – som jag liksom kände igen mig i. Det var som om jag hade en liknande kamp inuti. Det är svårt att beskriva – men att få vara både trygg och feg hemma och vild och modig i Narnia – det var något med den känslan, eller förmågan kanske är ett bättre ord, som slutligen gjorde att jag en vacker dag bara glömde bort tiden helt och att vänta och att vara orolig. Och sedan var det över, i alla fall i några år framåt.

Nu vet jag inte vad som skulle kunna lugna mig på det sättet – jag kan avundas mig själv som barn, de där åren man hade då böckerna var minst lika verkliga och viktiga som riktiga livet.

Min favoritbok i Narniaserien var ”Häxan och lejonet”. Jag fascineras av Vita häxan. Hon har lämnat det starkaste intrycket, generellt sett är ”the bad guys” intressantare som karaktärer. Många betydelsefulla böcker har jag läst om maniskt, men just Narniaböckerna har jag faktiskt aldrig återkommit till.”

Annons
Annons
Foto: Göran Segeholm/Norstedts Bild 1 av 1

5 / 10

”Pappan och havet – när allt stormar”

Foto: Göran Segeholm/Norstedts

Agnes Lidbeck, författare:

”Om man känner sig otrygg och orolig och allting snurrar lite väl fort kan man gå tillbaka till sina favoritböcker, i det finns något konstant. När man ställs inför olika problem och inte vet hur man ska agera så kan man läsa böcker som inte kräver något av en. Själv brukar jag läsa Tove Janssons ”Pappan och havet” när allt stormar. Den stänger liksom ute allt brus. Jag vet precis vad som står i den och den symboliserar trygghet. Den har följt mig genom livet, att läsa den är som att ta på sig ett par väldigt väl ingångna tofflor.

En annan bok som jag brukar ta fram när jag känner mig orolig är ”Kamratfesten” av Dorothy Sayers. Jag läste den första gången när jag var tonåring och har säkert läst den 60 gånger sedan dess, jag gör det två-tre gånger om året.

Både ”Pappan och havet” och ”Kamratfesten” – och andra böcker som inger trygghet – läser jag faktiskt alltid om från början till slut, jag läser aldrig bara utvalda stycken. Jag kan nästan böckerna utantill.

Om jag är missnöjd med något i livet eller känner irritation så läser jag ofta eskapistiskt, böcker som ligger så långt ifrån vardagen som möjligt så att man kan fly in i den världen. Vid sådana tillfällen brukar jag välja chick lit som till exempel böcker av Nora Roberts. Att läsa den sortens litteratur är som att titta på romantiska komedier. Det är rättvist; de som är snälla får det bra och de inte som är snälla får det dåligt. När man känner att ”det löser sig aldrig i mitt liv”, men ändå vill tro att det finns lyckliga slut, så kan böcker av det här slaget verkligen vara en flykt.”

Annons
Annons
Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 1 av 1

6 / 10

”Har aldrig gråtit så mycket över en bok”

Foto: Emma-Sofia Olsson

Mats Strandberg, författare:

”När min mamma gick bort för drygt två år sedan läste jag "Sju minuter över midnatt" av Patrick Ness. Det är en jättefin barnbok som handlar om att förlora en förälder. När en förälder dör känner man sig ganska liten så jag tror att den funkade extra bra just för att den var en barnbok.

”Sju minuter över midnatt” handlar om en kille som heter Conor. Hans mamma ligger döende på sjukhus och han bor med sin excentriska mormor. Sju minuter över midnatt kommer ett monster till Conors fönster. Monstret berättar sagor för honom i utbyte mot att han ska berätta en sanning. Som vuxen kan man läsa in att allt utspelar sig i Conors fantasi och att det är hans sätt att hantera sorg och rädsla.

Jag brukar inte gråta eller skratta när jag läser, men jag har aldrig gråtit så mycket över en bok. ”Sju minuter över midnatt” är så otroligt fint skriven, filosofisk och tänkvärd. Det är fantastiskt med en barnbok som vågar ta sorg och förbjudna känslor på allvar, det är en jättefin tröstebok.”

Annons
Annons
Foto: Rosie Alm/Författarförbundet Bild 1 av 1

7 / 10

”Judith Hermanns noveller har betytt mycket”

Foto: Rosie Alm/Författarförbundet

Gunnar Ardelius, författare och ordförande i Författarförbundet:

”Det har funnits perioder i livet när jag har varit i den osäkra delen av relationer när man inte vet vad som ska hända. Det har varit olidligt. I just sådana lägen har Judith Hermanns noveller betytt mycket för mig, särskilt boken ”Sommarhus, senare”. När jag läste den så var jag i början av en relation, just i den här perioden av osäkerhet. Det blev en sorts terapi att läsa om känslan av ett sårbart tillstånd. Det fanns någon sorts gemenskap och tröst i den här kombinationen av kärlek och längtan och ovisshet. I efterhand minns man till slut vissa av novellerna som den stämning som man själv befann sig i, som den man var i livet.

Judith Hermanns noveller handlar ofta om personer som inte riktigt är vuxna men inte heller ungdomar; de befinner sig i gränslandet. Hon beskriver perioden mellan ungdom och vuxenliv som man kan känna så starkt för, när man är mellan 20 och 30 ungefär.

Några av novellerna har jag återvänt till och de har fungerat som inspiration. Judith Hermann skriver om eviga teman som döden och kärleken och så det här med obeslutsamhet: att inte veta var man är på väg och var man hör hemma.”

Annons
Annons
Foto: Göran Segeholm/Norstedts Bild 1 av 1

8 / 10

”Förödande uppriktigheten har hjälpt mig”

Foto: Göran Segeholm/Norstedts

Agneta Pleijel, författare:

”Jag har läst litteratur som en hjälp till levnad. En av alla dessa böcker är Marguerite Duras ”En fördämning mot Stilla havet”, som jag har återkommit till flera gånger. Den har hjälpt mig på grund av Duras fullständigt förödande uppriktighet, särskilt om sin mor.

Ibland är Duras väldigt abstrakt. Hon säger mycket, men aldrig för mycket och det finns nästan alltid undertext. ”En fördämning mot Stilla havet” är en smärtsam berättelse om en ung flicka som på många sätt älskar sin mor, som är en mycket stark kvinna men som i desperata ekonomiska bekymmer säljer sin dotter till en förmögen älskare. Mamman ser det som en chans att klara svåra ekonomiska omständigheter.

I detta finns en ambivalens; mamman kan dra nytta av dotterns kön, som är säljbart. Det är fruktansvärt och beskriver en dubbelmoral. För mig är det en fantastisk bild av vilken ambivalens som ligger i kvinnokönet; det är samtidigt eftertraktat och föraktat. ”En fördämning mot Stilla havet” är full av kluvenhet och smärta.

Boken har för mig varit en sorts nyckel till mina egna motstridiga känslor till min mor, även om våra situationer skiljer sig åt och Duras relation till sin mamma är mycket värre än den som jag själv hade till min mamma. De led dock båda av ett väldigt mindervärdeskomplex, samtidigt som de var starka med mycket viljestyrka.

Det finns mängder av fadersuppgörelser där pojken ska överträffa sin pappa och inte sällan uppträder det ju ett fadershat. Men det finns helt klart färre litterära uppgörelser med modersrollen.”

Annons
Annons
Foto: Céline Barwich/Norstedts Bild 1 av 1

9 / 10

”Allt lidande i Paris fick en mening”

Foto: Céline Barwich/Norstedts

Tone Schunnesson, författare:

”När jag var 18 år hoppade jag av gymnasiet första gången och flyttade till Paris. Det var inte alls som jag hade föreställt mig; det var dyrt och kallt och folk var otrevliga. Alla språkförbistringar var ett trauma. Jag hade läst många Parisskildringar och hade en romantiserad bild som inte alls visade sig stämma överens med verkligheten. I själva verket är Paris en hård stad som är rasistisk och patriarkal vilket även märks i stadsbilden. Det var mögel i lägenheten och jag var tvungen att dela säng med tjejen som jag delade bostad med. Jag kom från Malmö och förstod nog inte heller vad det innebar att bo i en så stor stad som Paris; det var en törn för mitt ego.

Livet var så himla tradigt och inte alls som jag hade fantiserat om. Litteraturen hade gett mig en romantiserad bild av Paris, men det var också litteraturen som i slutändan räddade mig. Ett tag efter att jag hade flyttat dit läste jag Ernest Hemingways ”En fest för livet” som handlar om hans tid i Paris.

När jag läste boken så blev det så viktigt att jag var i Paris; allt lidande fick en mening. Jag och Hemingway hade varit på samma gator och samma caféer, allt det meningslösa blev verkligt. Jag försökte gå i hans fotspår.”

Annons
Annons
Foto: Anna-Lena Ahlström/ Pressbild Bild 1 av 1

10 / 10

”Vet mer om behovet av tröst nu”

Foto: Anna-Lena Ahlström/ Pressbild

Karolina Ramqvist, författare:

”När jag var barn fann jag en stor trygghet i läsning. Det behövde inte vara litterära texter, det fanns något grundläggande i läsningen i sig – i all text – om den så var tryckt på ett mjölkpaket, som tröstade mig. Att det gick att läsa bokstäver och ord och därigenom öppna en dörr till något annat än det som var. Jag läste Roald Dahl och Barbro Lindgren och även Enid Blytons Femböcker, som ju är klassisk ”comfort reading” där allt är färgglatt och varmt och de äter marmeladsmörgåsar.

När jag själv började skriva var jag av den starka uppfattningen att litteratur inte var till för att trösta, jag tänkte att den måste riva upp och göra oss otrygga snarare än trygga. Jag tyckte att konst måste ifrågasätta ordningen och vara radikal på djupet och att litteratur inte skulle trösta läsaren i bemärkelsen att bekräfta hennes tankar och idéer.

Numera är jag inte lika dömande. Jag är äldre nu och jag vet mer om behovet av tröst och om läsandets natur. Det finns en sorts inbyggd auktoritet i boken och i det tryckta ordet som gör att en författare kan bekräfta mig på ett sätt som jag tror är nödvändigt. Jag känner mig mindre ensam och mina tankar verkar lite mindre banala när de formuleras av någon annan, i form av litteratur. Marguerite Duras, Margaret Atwoods och Bodil Malmstens böcker om skrivande har tröstat mig på ett sådant sätt som varit avgörande. En del av det trösterika i läsandet är att få en paus från egot, det är en lättnad att få lämna det personliga och gå upp i språket och det allmängiltiga.”

Annons
Annons
Annons
Annons