Annons

Noveller IIFörfattarskap som dryper av ångestsvett

Finlandssvenska författaren Mirjam Tuominens liv kom att präglas av både fysisk och mental ohälsa. Men även om mörkret är dominerande också i hennes prosa, finns där såväl krispigt analytiska som humoristiska stråk. Therese Eriksson läser två novellsamlingar bredvid en ny biografi författad av Tuominens dotter.

Under strecket
Publicerad
Laddar Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström - Tuva Korsström...

Noveller II

Författare
Mirjam Tuominen
Genre
Prosa
Förlag
Modernista

306 s.

”Det ropar i skogen:

jag vill hem

nycklarna föll

stigarna försvann

jag hinner inte fram

jag är illa skrämd

jag har skrämt mig mycket mycket illa

man har skrämt

jag har skrämt

jag vill hem till dockorna därhemma

hem till spisen elden härden.”

Det är ett naket, ängsligt, längtande diktjag som gör sig hört i Mirjam Tuominens första diktsamling, ”Under jorden sjönk” från 1954. ”Aldrig förut har Mirjam såsom i diktens form så enkelt, så barnsligt konkret förmedlat jagets utsatthet, den vilsenhet inför livet som varit ett återkommande tema i hennes prosa”, skriver Tuva Korsström – författare, kritiker och dotter – i ”Älvan och jordanden”, en biografi över föräldrarna Mirjam Tuominen och Torsten Korsström.

Och det är onekligen en dikt som i all sin enkelhet påkallar läsarens uppmärksamhet; det är barnet som ropar inom oss alla som ropar här, som ropar ut sin lika eviga som omöjliga längtan tillbaka in i oskuldsfull och trygg värme. Det ropet hörs också, fastän svagare, mer inlindat, i Mirjam Tuominens noveller.
Ångestsvett. Ett sådant distinkt, iögonenfallande ord lägger man förstås märke till för att det sticker ut, men hos Mirjam Tuominen är det också så att det sticker ut gång på gång. Den panikslagna, vattniga, lätt motbjudande glosan återkommer ständigt i hennes noveller, första gången redan på andra sidan i novellen ”Irina”, första texten i debutsamlingen ”Tidig tvekan” från 1938. Den lilla Irina ligger i sjuksängen och brottas med huruvida hon ska våga fråga sin mamma om hon kommer att dö eller inte, en fråga som hon vet att modern inte kan vare sig hantera eller besvara: ”Och hon blev gång på gång genomvåt av ångestsvett, då hon tänkte på huru nära det varit att hon talat.”

Annons
Annons

Det är ett författarskap målat i dova färger. Hos Mirjam Tuominen (1913-1967) återfinns mörkret i både liv och dikt.

Efter Irina följer andra, många är de figurer hos Mirjam Tuominen som badar i denna ångestsvett. En av dem som svettas är Antti, han ligger i en annan sjuksäng, i novellen ”Anttis väntan”, ur samlingen ”Visshet” (1942), krigsskadad och med båda armarna amputerade. När kriget är över och salens fönsterluckor slås upp, kommer med ljuset som flödar in också en stark oro: ”Dessa dagar var han utsatt för en ihållande tortyr, som drev fram ångestsvetten på hans panna.” 

Det är ett författarskap målat i dova färger. Hos Mirjam Tuominen (1913-1967) återfinns mörkret i både liv och dikt. Julen 1942 skriver hon i dagboken: ”Jag har inget språk, inga ord, inga tankar, inga drömmar, jag har ingenting. Jag har bara den tomma skuggan av en sammanpressad ångest, en låga som slår ut ur ett naket berg.” Den ångest som finns på boksidorna var också författarens, Tuominens liv kom att präglas av både fysisk och mental ohälsa; psykoser, vredesutbrott och sjukhusvistelser.

Men ord och språk skulle Mirjam Tuominen trots allt inte lida brist på. Den finlandssvenska författaren debuterar som nämnt 1938, med novellsamlingen ”Tidig tvekan”, och ger sedan ut ytterligare samlingar under krigsåren; den femte, ”Kris”, utkommer 1946. Under de här åren skriver Tuominen också essäer, dagbok samt aldrig utgiven prosa, men det är som novellist hon nu får en renässans, när Modernista introducerar samtida svenska läsare genom att ge ut samlingarna i två volymer, ”Noveller I” och ”Noveller II”.

Annons
Annons

Även om mörkret är dominerande i Tuominens prosa, finns där också såväl krispigt analytiska som humoristiska stråk. Det märks till exempel i Tuominens skildring av den groteskt fula och utstötta Anna Sten i novellen med samma namn, en historia i öppen dialog med Dostojevskijs ”Brott och straff”, och där den bottenlösa tragiken är så långtgående att den får absurt komiska drag.
I ”Älvan och jordanden” – för övrigt en förvånande skickligt utförd balansakt med tanke på att det är en dotter som för pennan – lägger Tuva Korsström inte sällan Mirjam Tuominens dikt tätt intill hennes liv. Och i de spridda dagboksanteckningar som Korsström infogar, kan man också se hur Tuominens liv ofta utgjort stoff för fiktionen. Det gäller till exempel en novell som ”Två”, där Tuominen skildrar moderskapet, och den tvådelade långnovellen ”Ny gryning”, vilken berättarjaget vittnar om både den tidiga förlusten av en far och en komplicerad sjukdomshistoria.

Det vore däremot direkt felaktigt att placera Mirjam Tuominens författarskap i ett självbiografiskt eller bekännelselitterärt fack.

Det vore däremot direkt felaktigt att placera Mirjam Tuominens författarskap i ett självbiografiskt eller bekännelselitterärt fack. Hennes noveller ter sig tvärtom alltigenom skönlitterära, varken form eller språk lämnar öppet för spekulationer och förhastade slutsatser. Det kan delvis bero på att texterna är skrivna i en tid där den autofiktiva ton som hör vår tid till knappt ens existerade, men beror nog i än högre grad på det faktum att Tuominens noveller också är mycket idéburna.
Kortnovellen ”Det outgrundliga leendet” är till exempel ett slags postapokalyptisk skapelseberättelse, där krigets förödelse används för att illustrera hur vår värld ständigt raseras för att sedan måsta byggas upp igen. I den sista av de här utgivna samlingarna återfinns en annan kortnovell, ”Bortkastad kropp”, i vilken en passionerad men destruktiv kärleksrelation skildras med kriget som fond. Titeln kan syfta på kvinnans lott i patriarkatet såväl som på det abrupt våldsamma slutet; ett som för övrigt inte står Flannery O’Connors hastiga brutaliteter efter.
Kriget finns, naturligt med tanke på att utgivningsåren spänner mellan 1938 och 1946, som en ständigt närvarande faktor i Mirjam Tuominens noveller, precis som ångest, depression och sjukdom gör det. Här och var bryter hon av med något fullständigt oväntat, som när hon låter berättarjaget i ”Bara en hund” vara just en hund; att visa mattes och husses förehavanden genom husdjurets blick och varseblivning, ger mänskliga beteenden skarpare konturer.
Allra starkast är dock de noveller där barnet står i centrum. Som uttolkare av det övergivna, sjukdomsansatta och allmänt utsatta barnet är Mirjam Tuominen svårslagen. Med åren får prosan såväl större bredd som förnyat djup, men det är ändå Irina från debutsamlingen som jag kommer att bära med mig. Hos henne finns inte bara ångestsvettens våndor, utan också samma barnsligt uppriktiga längtan som sedan återkommer i Mirjam Tuominens poesi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons