Annons

KärleksmaskinenFörförisk robot tar ton i operathriller

Elisabet Meyer och Joa Helgesson som Manda och roboten Ion, med ett bultande hjärta av silikon.
Elisabet Meyer och Joa Helgesson som Manda och roboten Ion, med ett bultande hjärta av silikon. Foto: Anders Alm

Piteå kammaropera är en pärla i vår svenska operavärld, med sina ambitioner att framföra aktuell, nyskriven musikdramatik. ”Kärleksmaskinen” tar upp angelägna frågor om övervakningssamhället.

Under strecket
Publicerad

Sångaren Joa Helgesson i fyra versioner. De påminner om de olika personlighetstyperna i Village People: en skogshuggare, en i svart läder, och så vidare.

Foto: Anders Alm Bild 1 av 1

Kärleksmaskinen

Genre
Opera
Regi
Mårten Forslund
Medverkande
Joa Helgesson, Elisabeth Meyer, Conny Thimander, Katija Dragojevic, Norrbotten NEO
Var
Piteå kammaropera
Text
Sigrid Herrault.

Musik: Johan Ullén. Scenografi och kostym: Marcus Olson. Ljus: Sofie Anderson. Mask: Annika Öhlund. Dirigent: David Björkman

Kärleksmaskinen är lång och ståtlig och har ett hjärta av silikon, som bultar i takt med musikens sprittande rytmer. Han kallas Ion och har operativsystem och artificiell intelligens. ”Men du, du har ett hjärta av stål”, ropar han till sin ägarinna Manda, när deras ovanliga kärleksdrama är på väg att utveckla sig. Hon är en stressad nutidsmänniska som söker en partner, men i stället för att ägna sig åt tidsödande svajpande på dejtingsajter går hon direkt till en robotbutik.

”Mina produkter går att styra och lita på och lämnar inte strumpor på golvet”, försäkrar robotförsäljaren Skarp, som utlovar hög kundnöjdhet och prova på-rabatt. Att även ett visst mått av reklam ingår, avslöjar han inte. Det upptäcker Manda så småningom, när Ion ideligen kommer med förslag om vilken mat eller vilka skor hon borde köpa. 

Skarp har ett showroom med fyra versioner av Joa Helgesson. De påminner om de olika personlighetstyperna i Village People: en skogshuggare, en i svart läder, och så vidare. Han är en sorts manlig motsvarighet till dockhustrurna i Ira Levins läskiga 70-talsroman ”Fruarna i Stepford”, där de på ytan perfekta hemmafruarna visar sig vara konstgjorda. Joa Helgessons robot har en varm, mänsklig barytonröst med förförisk klang, särskilt i det lägre registret, men ryckiga rörelser och orörligt ansiktsuttryck. Han tittar inte och blinkar knappt; han skannar av. 

Annons
Annons

Sångaren Joa Helgesson i fyra versioner. De påminner om de olika personlighetstyperna i Village People: en skogshuggare, en i svart läder, och så vidare.

Foto: Anders Alm Bild 1 av 1

I nyskrivna operor är librettot ofta en svag punkt, men Sigrid Herrault har skrivit ett av de intressantaste på länge. Hon har något att berätta och bygger varken på en roman eller film: här finns en diskussion kring ett övervakningssamhälle, med drag både av totalitär diktatur och vår tids luriga, osynliga kartläggning på sociala medier. 

Sångaren Joa Helgesson i fyra versioner. De påminner om de olika personlighetstyperna i Village People: en skogshuggare, en i svart läder, och så vidare.
Sångaren Joa Helgesson i fyra versioner. De påminner om de olika personlighetstyperna i Village People: en skogshuggare, en i svart läder, och så vidare. Foto: Anders Alm

Johan Ulléns musik lägger sig tätt intill texten, i vackra, melodiska fraser som för berättelsen framåt och då och då stannar upp i duetter. Det är en färgrik, klangbaserad musik, där celesta och allehanda slagverk blir särskilt framträdande. Allt skickligt framfört av fantastiska ensemblen Norrbotten NEO, här förstärkt med ett par extra musiker, under ledning av David Björkman.

Det är roligt att möta Ullén i större format. För några år sedan kunde vi se ett kortare stycke av honom på Kungliga Operan, med scener ur Bernard-Maria Koltès pjäs om seriemördaren Roberto Zucco. Även ”Kärleksmaskinen” utvecklas till en thriller. Mot slutet börjar Ion slita i tyglarna och blir allt mer lik ett Frankensteins monster. 

Att hon egentligen är en streber kommer i skymundan för en mer traditionellt kvinnlig offerroll.

Elisabeth Meyer har tidigare gjort en annan dockroll: Olympia i ”Hoffmans äventyr”. Där kom hennes säkra höjdtoner mer till sin rätt än i Piteå, där hennes rollfigur Manda är något outvecklad. Att hon egentligen är en streber kommer i skymundan för en mer traditionellt kvinnlig offerroll. Fast den avslutande uppgörelsen mellan henne och Ion i Puccinistil är musikaliskt flott.

Även Katija Dragojevic som Mandas gränsöverskridande väninna Tea och Conny Thimander som cynisk robotförsäljare gör fina prestationer i denna spännande uppsättning. Piteå kammaropera är verkligen en pärla i vår svenska operavärld, med sina ambitioner att framföra aktuell, nyskriven musikdramatik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons