Foto: Lars Pehrson

SvD:s läsare donerade till förlamad: ”Har fått ett liv”

Förlamad efter bombattack, buren på åsnerygg och ett år av fruktansvärda smärtor. Men nu har den syriske tonåringen Hozaifa fått hjälp genom en donation från SvD:s läsare.

– Min son har inte bara fått hjälp mot smärtan. Han har fått ett liv, säger mamma Maysa till SvD i Bekaadalen.

Berättelsen om Hozaifa är en ljusglimt i Syriens flyktingmörker.

Publicerad

MÖTET MED HOZAIFA

Tunga regnmoln hänger över en lerig åker i Bekaadalen när jag träffar Hozaifa första gången i mars. Sittande på jordgolvet i hans tält får jag höra 17-åringens gripande historia. Om bomben som föll när han var på väg hem från skolan i Idlib en morgon i maj 2016. Om hur allt blev svart och han sedan vaknade upp på sjukhuset, förlamad från midjan och nedåt.

En vass kant stack ut under den spända huden på ryggen.

Efter reklamen visas:
Hozaifa har fått ett nytt liv

Ryggraden var skadad av granatsplitter som gått tvärs genom kroppen, men mirakulöst nog inte sprängt sönder lungor och hjärta. En månad med operationer på sjukhus följde. Hozaifa överlevde, men priset blev skyhögt.

Övriga familjen hade redan flytt till Libanon. Hozaifa var kvar i Idlib eftersom han gillade skolan och fotbollskompisarna. Han var bäst i klassen, och drömde om att bli läkare. Nu ändrades allt i ett slag.

När nyheten nådde föräldrarna, reste mamma Maysa till Syrien för att hämta sin son. Med Hozaifa på en åsnerygg vandrade de i timmar och sov längs vägarna. Maysa betalade människosmugglare 600 dollar för strapatsen över bergen till Libanon.

1/2

När SvD träffade Hoziafa i mars låg han på en madrass under några plastpresenningar och hade hemska smärtor.

Foto: Peter Biro
2/2

Hozaifas mamma Maysa vädjade om hjälp till sin son. Ingen hjälporganisation ställde upp. Det gjorde däremot SvD:s läsare på eget initiativ.

Foto: Peter Biro

Då skedde nästa drama. En metallplatta som opererats in i Hozaifas rygg bröts sönder av skakningarna på åsneryggen. Smärtan var så stark att Hozaifa förlorade medvetandet. Till sist kom de ändå fram till familjens tältläger i Bekaadalen.

Det hade kunnat vara min 17-årige son.

Där låg Hozaifa på en knölig madrass när vi träffades. Han kved av smärta från den sönderbrutna metallplattan. En vass kant stack ut under den spända huden på ryggen. Hozaifa var i akut behov av operation. Men ingen hjälporganisation ställde upp, och familjen hade inga pengar till den dyra operationen.

Annons

När jag skrev om Hozaifa blev reaktionen stark från SvD:s läsare – som samlade ihop pengar till hans operation. ”Det finns tusentals syriska flyktingar som Hozaifa, men kan jag hjälpa en enda i detta krig är det stort nog”, skrev en SvD-läsare. ”Det hade kunnat vara min 17-årige son”, skrev en annan. ”Jag har själv råkat ut för en olycka och fick världens bästa vård, Hozaifa måste också få hjälp”, skrev en tredje.

Libanesiska vingårdar omger det halvfärdiga hus utan rinnande vatten där Hoziafas familj flyttat in tillfälligt.
Libanesiska vingårdar omger det halvfärdiga hus utan rinnande vatten där Hoziafas familj flyttat in tillfälligt. Foto: Lars Pehrson

TILLBAKA I BEKAADALEN

Nu är vi tillbaka i Libanon, tre månader senare. Hozaifa ska bli opererad med hjälp av den svenska donationen och bli fri från smärtan.

Ska Hozaifa verkligen opereras och bli av med smärtan?

Familjen är mycket undrande när Hozaifa transporteras från lägret till privatsjukhuset Rayak i Bekaadalen. När vi träffar honom omgiven av mamma Maysa och pappa Mohamed möts vi först av stum förvåning. Sedan följer glädjetårar och kramande som aldrig tar slut. Tacksamheten är gränslös.

Annons

– Är det sant? Ska Hozaifa verkligen opereras och bli av med smärtan? Vilken lycka! Vilka är dessa människor som hjälper oss?

Maysas frågor haglar och Hozaifa försöker lugna henne. Han ler glatt men verkar samtidigt nervös. Han har magrat betänkligt sedan sist. Sjukgymnastiken har avbrutits på grund av smärtan och han har problem att sova. På ryggen hotar metallplattan nu att sticka igenom huden.

– Jag har så ont. Så fort jag rör mig skär det i ryggen. Jag försöker att ligga platt utan att röra mig, säger Hozaifa.

1/3

Dags för operation. Hoziafa rullas ner till operationssalen, och alla är lite nervösa då ingreppet inte är riskfritt. Men smärtan måste bort.

Foto: Lars Pehrson
2/3

Kirurgen tittar på röntgenbilder inför operationen. Metallstavar och skruvar som sattes in på krigssjukhuset i Syrien är böjda och trasiga och måste tas ut, förklarar han.

Foto: Lars Pehrson
3/3

Uppvaknandet. Hoziafa är matt och illamående. Men smärtan har redan mattas av.

Foto: Lars Pehrson

Maysa tillägger att han haft flera urinvägsinfektioner, tappat matlusten de senaste veckorna och varit nedstämd. Det märks att familjen nu är ordentligt prövad.

– Varför stannade jag kvar i Syrien? Jag borde ha flytt tidigare. Då hade jag fortfarande kunnat gå. Men jag trivdes så bra i klassen, säger den försynte Hozaifa med låg röst.

Då brast allting och vi insåg vad som hänt. Min pojke var förlamad.

Försiktigt, nästan prövande, berättar Maysa hur familjen fick veta vad som hänt sonen. En släkting i Idlib ringde via WhatsUp några veckor efter bombattacken. Alla kunde se varandra via mobilkamera. Men Hozaifa ville inte oroa familjen och sa ingenting om förlamningen.

Annons

– Han sa att han opererats i ryggen och var bättre nu. Jag frågade om han kunde ställa sig upp. Det kunde han inte. Då brast allting, och vi insåg vad som hänt. Min pojke var förlamad.

Vi byter samtalsämne då tårarna stiger i Maysas ekorrbruna ögon. Pratar om hur Hozaifa nu har chans att slippa smärtan, röra överkroppen och även kunna sitta upp. Många möjligheter till ett relativt gott liv öppnas. Maysa nickar tyst och sätter sig på sängkanten för att massera Hozaifas svullna fötter.

Det tar flera timmar innan Hoziafa vaknar upp ordentligt efter operationen. Pappa Mohamed är så glad att hans son äntligen fått hjälp.
Det tar flera timmar innan Hoziafa vaknar upp ordentligt efter operationen. Pappa Mohamed är så glad att hans son äntligen fått hjälp. Foto: Lars Pehrson

FÖRE OPERATIONEN

Den blåklädda sjuksköterskan är vresig. Utan ett ord sätter hon dropp på Hozaifa, tar blodprov och blodtryck. Frågar surt om han ätit eller druckit. Sedan försvinner hon ut från det kala sjukrummet med smutsgula väggar lika fort som hon kommit. Kvar ligger Hozaifa under den bruna polyesterfilten och med flackande blick. Utanför gassar solen och hettan är nästan outhärdlig.

Annons

Jag var säker på att nästa bomb skulle träffa mitt rum på sjukhuset.

För Hozaifa är detta en svår stund. Han avskyr sjukhus, och fruktar sjukhusbyggnader. Här kan det värsta hända. Så är det i Syrien där sjukhus avsiktligt attackeras av båda sidor i kriget. Hundratals patienter och sjukvårdare har dödats i attacker de senaste sex åren. Det klassas som krigsbrott och har fördömts av FN:s säkerhetsråd.

– Jag känner mig inte säker på sjukhus. I Idlib hörde jag hela tiden flygplanen i luften. Jag var säker på att nästa bomb skulle träffa mitt rum på sjukhuset. Jag bad personalen att flytta sängen till mitten av rummet, bort från fönstret, berättar Hozaifa.

1/4

Stålplattan i ryggen bröts sönder när Hozaifa tog på åsnerygg till Libanon efter bombattacken i Syrien. Sedan ett år har den hotat att bryta igenom huden.

Foto: Lars Pehrson
2/4

Ännu inte helt vaken efter narkosen. Mamma Maysa är glad att operationen verkar ha gått väl.

Foto: Lars Pehrson
3/4

Påväg in i operationssalen. Hozaifa försöker lugna oroliga mamma Maysa. ”Det går bra, mamma”.

Foto: Lars Pehrson
4/4

Den olidliga väntan. I flera timmar väntar Hozaifas föräldrar utanför operationssalen. Till sist kommer kirurgen ut.

Foto: Lars Pehrson

Han verkar lystra efter flygplan utanför fönstret, och säger att han vill åka hem. Det är tydligt att inte bara sjukgymnastik behövs för krigets offer utan också hjälp mot posttraumatisk stress.

Läkarna jagar i sista stund fram en blodgivare för blodtransfusion.

När Hozaifa varit som mest orolig och deppig har mamma Maysa uppmanat honom att söka en tjej via Facebook. Han har redan många kontakter via FB, många är syriska flyktingar på olika håll i världen. Men Hozaifa har inte velat. Han vill inte låtsas att han är som en helt vanlig kille.

Annons

– Tjejen skulle kanske gilla mitt ansikte. Men förr eller senare skulle hon få reda på att jag är förlamad, och då vill hon inte ha mig längre. Jag vill vara ärlig. En dag kanske jag träffar någon som gillar mig som jag är, säger Hozaifa på sitt vanligt eftertänksamma sätt.

Vi avbryts av en sjuksköterska som kommer in i Hozaifas rum och säger att de jagar en blodgivare, för blodtransfusion om det behövs. Problemet är att Hozaifa har en mycket ovanlig blodgrupp, B Rh-. Till sist ställer sjukhusets barnläkare upp och ger blod. Allt verkar vara under kontroll.

Men när Hozaifa görs iordning och rullas mot operationssalen för fyra timmars operation av ortoped och neurokirurg märks ändå en viss nervositet i luften. Operationen är inte riskfri, får vi veta. Oron lyser i Hozaifas ögon och Maysa vrider sina händer.

– Jag är så nervös att jag kan svimma, säger hon.

Mamma Maysa ber böner där vi sitter på en sjuksäng utanför operationssalen. Pappa Muhamed säger att de känner sig väldigt ensamma.
Mamma Maysa ber böner där vi sitter på en sjuksäng utanför operationssalen. Pappa Muhamed säger att de känner sig väldigt ensamma. Foto: Lars Pehrson
Annons

EFTER OPERATIONEN

Väntan är nästan olidlig. Hozaifas föräldrar stirrar på operationssalens brandgula dörrar. Klockan är strax efter sju på kvällen. Böner strömmar över Maysas läppar och hon döljer ansiktet i händerna. Det har gått över fyra timmar.

Ingen stöttar oss i denna stund.

– Vi känner oss så ensamma. Alla släktingar är utspridda över världen. I Turkiet, Saudiarabien, Jordanien. Ingen stöttar oss i denna stund, säger pappa Mohamed med sorgsen blick.

Så öppnas dörrarna. Den grönklädda kirurgen kommer ut, gråblek i ansiktet av trötthet. Bråkdelen av en sekund stannar alla osäkert upp.

Sedan tar han av munskyddet och ler matt. ”Allt gick bra, Hozaifa är utom fara”. Synen av Hozaifas lättade föräldrar i den stunden är oslagbar. Som om Syrienkriget, blodbaden, den sexåriga flykten, fattigdomen och förlusterna aldrig funnits.

1/3

Kirurgen visar skadade metalldelar och skeva skruvar som Hozaifa hade i ryggen. Allt från krigssjukhuset har tagits bort under fyra timmars operation.

Foto: Lars Pehrson
2/3

”Blir det verkligen bra?”. Mamma Maysa är förtvivlad av oro efter operationen. Men sedan vaknar Hozaifa och allt har gått enligt planerna.

Foto: Lars Pehrson
3/3

Efter operationen måste Hozaifa kunna äta igen innan han kan skickas hem. Men matlusten sviker till en början. Dessutom är det Ramadan så han vill egentligen inte äta under dagen.

Foto: Lars Pehrson

Kirurgen håller fram en skål med trasiga metalldelar och skeva skruvar som fanns i Hozaifas rygg. Nu har han fått schweiziska metallstöd i ryggen, inte det snabbfix som gjordes mitt under kriget i Idlib, förklarar han.

Annons

– Det var i sista stund. Operation var absolut nödvändig. Det är obegripligt hur Hozaifa kunnat leva så här. Utan ingrepp hade han haft extrem smärta hela livet, säger kirurgen.

Jag har aldrig haft med några strider att göra.

Några minuter senare rullas Hozaifa ut. Han är askgrå efter narkosen, och det tar några timmar innan han vaknar upp på rummet. Då mår han illa och har ont i såret på ryggen. Men han lyckas ändå le stort.

– Det känns okej. Tack. Tack igen, är allt han orkar säga.

Nästa dag är Hozaifa betydligt piggare, och syrgasen har kopplats bort. Men då har han också något obehagligt att berätta. När han låg på operationsbordet före ingreppet kom en man i civila kläder och började ställa frågor.

– Han ville veta vad min läkare i Idlib hette och hur läget var i Syrien. Jag svarade på allt, men det var olustigt. Jag har aldrig haft med några strider att göra.

Återigen en påminnelse att vi befinner oss i en krigszon. Hozaifa är inte bara bombad till förlamning, han pumpas också på information om fiendeland just som han ska befrias från olidlig smärta. En grym verklighet.

Annons
Hemma igen. Ambulanspersonal från Röda Korset bär Hozaifa försiktigt över tröskeln till flyktinghemmet där ett nytt liv börjar. Han är lycklig.
Hemma igen. Ambulanspersonal från Röda Korset bär Hozaifa försiktigt över tröskeln till flyktinghemmet där ett nytt liv börjar. Han är lycklig. Foto: Lars Pehrson

HEMFÄRD

Hozaifa strålar av glädje. Han kan knappt bärga sig.

– När åker vi? När kommer ambulansen? Jag vill hem, hem till mina småsyskon. Nu.

Men han måste vänta. Ambulansen vi beställt tar flera timmar, och när den kommer tar det en stund att fundera hur Hozaifa bäst ska transporteras. Såret i ryggen gör fortfarande ont.

Hozaifa bubblar av entusiasm och är hungrig som en varg.

– Men det går inte att jämföra med smärtan tidigare. Nu kan jag röra på överkroppen och sova på riktigt. Det har inte varit möjligt i ett år, utbrister han.

Tre dagar har gått sedan operationen, och resultatet är verkligen lysande. Hozaifa bubblar av entusiasm och är hungrig som en varg. Han försöker till och med sätta sig upp i ambulansen på väg hem.

Annons

När vi kör den rangliga lervägen mot lägret möter dessutom en glad överraskning. Familjen har kunnat flytta från det eländiga tältet med de mögliga madrasserna till ett halvfärdigt hus på åkern intill. Ägaren hyr ut det eftersom han saknar pengar att bygga klart, och pappa Mohamed kan betala hyra eftersom han hittat jobb på en bensinstation. Familjen sover visserligen fortfarande på madrasser på golvet, saknar rinnande vatten och kan slängas ut närsomhelst. Men för stunden är det rena drömmen.

1/4

Nästan hela familjen är samlad för att välkomna Hozaifa hem. Mamma Maysa, lillebror Islam, lillasyster Raghda och lillebror Osama. På bilden saknas pappa Mohamed och storebror Hassan.

Foto: Lars Pehrson
2/4

Skinande av lycka kramar Hozaifa om femårige lillebror Islam när han kommer hem. Han har längtat enormt mycket efter denna stund.

Foto: Lars Pehrson
3/4

På väg hem till flyktinglägret med libanesisk ambulans. Hoziafa är trött men mycket glad.

Foto: Lars Pehrson
4/4

Hozaifa försöker även resa sig upp på armbågen i ambulansen. Han är otålig att bli bra och börja ett nytt liv - även om han fortfarande är förlamad från midjan och flykting från världens värsta krig.

Foto: Lars Pehrson

– Hozaifa, Hozaifa! Du är hemma!

Småsyskonen Raghda, Islam och Osama kommer rusande ur huset, sprittande av glädje. Hozaifa lyfts ur ambulansen och läggs försiktigt på en madrass. Han kramar om lillasyster Raghda, och återseendet är rena hjärtekrossaren.

Jag gillar Messi, han är världsbäst.

– Kan du gå nu? frågar femårige Islam.

Stillsamt förklarar Hozaifa att det kan han inte. Kanske en dag.

– Men jag har inte längre ont, och snart kan jag sitta upp. Då ska vi leka. Jag lovar.

Dagen lider mot sitt slut och solen sjunker som en stor blodapelsin bortom åkern. Det är dags för kvällsmålet iftar när Ramadan-fastan bryts. Maysa tar fram kycklingsoppa, popcorn och rykande hett te. Hozaifa äter med god aptit, och mellan tuggorna pratar han om det han gillar mest – fotboll. Han är full av energi.

– Är du för Real Madrid eller Barcelona? Jag gillar Messi, han är världsbäst. När jag kunde spela fotboll ville jag vara som han. Nu tittar jag på alla matcher, säger Hozaifa med brett leende, glittrande ögon och till synes utan smärta. En blixtrande kontrast till det plågade ansikte som vi mötte i mars.

När SvD träffade Hoziafa i mars låg han på en madrass under några plastpresenningar och hade hemska smärtor.

Foto: Peter Biro Bild 1 av 20

Hozaifas mamma Maysa vädjade om hjälp till sin son. Ingen hjälporganisation ställde upp. Det gjorde däremot SvD:s läsare på eget initiativ.

Foto: Peter Biro Bild 2 av 20

Libanesiska vingårdar omger det halvfärdiga hus utan rinnande vatten där Hoziafas familj flyttat in tillfälligt.

Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 20

Dags för operation. Hoziafa rullas ner till operationssalen, och alla är lite nervösa då ingreppet inte är riskfritt. Men smärtan måste bort.

Foto: Lars Pehrson Bild 4 av 20

Kirurgen tittar på röntgenbilder inför operationen. Metallstavar och skruvar som sattes in på krigssjukhuset i Syrien är böjda och trasiga och måste tas ut, förklarar han.

Foto: Lars Pehrson Bild 5 av 20

Uppvaknandet. Hoziafa är matt och illamående. Men smärtan har redan mattas av.

Foto: Lars Pehrson Bild 6 av 20

Det tar flera timmar innan Hoziafa vaknar upp ordentligt efter operationen. Pappa Mohamed är så glad att hans son äntligen fått hjälp.

Foto: Lars Pehrson Bild 7 av 20

Stålplattan i ryggen bröts sönder när Hozaifa tog på åsnerygg till Libanon efter bombattacken i Syrien. Sedan ett år har den hotat att bryta igenom huden.

Foto: Lars Pehrson Bild 8 av 20

Ännu inte helt vaken efter narkosen. Mamma Maysa är glad att operationen verkar ha gått väl.

Foto: Lars Pehrson Bild 9 av 20

Påväg in i operationssalen. Hozaifa försöker lugna oroliga mamma Maysa. ”Det går bra, mamma”.

Foto: Lars Pehrson Bild 10 av 20

Den olidliga väntan. I flera timmar väntar Hozaifas föräldrar utanför operationssalen. Till sist kommer kirurgen ut.

Foto: Lars Pehrson Bild 11 av 20

Mamma Maysa ber böner där vi sitter på en sjuksäng utanför operationssalen. Pappa Muhamed säger att de känner sig väldigt ensamma.

Foto: Lars Pehrson Bild 12 av 20

Kirurgen visar skadade metalldelar och skeva skruvar som Hozaifa hade i ryggen. Allt från krigssjukhuset har tagits bort under fyra timmars operation.

Foto: Lars Pehrson Bild 13 av 20

”Blir det verkligen bra?”. Mamma Maysa är förtvivlad av oro efter operationen. Men sedan vaknar Hozaifa och allt har gått enligt planerna.

Foto: Lars Pehrson Bild 14 av 20

Efter operationen måste Hozaifa kunna äta igen innan han kan skickas hem. Men matlusten sviker till en början. Dessutom är det Ramadan så han vill egentligen inte äta under dagen.

Foto: Lars Pehrson Bild 15 av 20

Hemma igen. Ambulanspersonal från Röda Korset bär Hozaifa försiktigt över tröskeln till flyktinghemmet där ett nytt liv börjar. Han är lycklig.

Foto: Lars Pehrson Bild 16 av 20

Nästan hela familjen är samlad för att välkomna Hozaifa hem. Mamma Maysa, lillebror Islam, lillasyster Raghda och lillebror Osama. På bilden saknas pappa Mohamed och storebror Hassan.

Foto: Lars Pehrson Bild 17 av 20

Skinande av lycka kramar Hozaifa om femårige lillebror Islam när han kommer hem. Han har längtat enormt mycket efter denna stund.

Foto: Lars Pehrson Bild 18 av 20

På väg hem till flyktinglägret med libanesisk ambulans. Hoziafa är trött men mycket glad.

Foto: Lars Pehrson Bild 19 av 20

Hozaifa försöker även resa sig upp på armbågen i ambulansen. Han är otålig att bli bra och börja ett nytt liv - även om han fortfarande är förlamad från midjan och flykting från världens värsta krig.

Foto: Lars Pehrson Bild 20 av 20